Ni vet dom där dagarna eller nätterna som genomsyras av ångesten. När man är hemma ensam och katten ligger och sover. När det är mörkt ute och man inser att det är jävligt långt kvar till sommaren.

Så var vi där igen, precis på samma ställe jag var på i somras. Då jag valde att lämna relationer som rev mitt hjärta sönder och samman. Det var ingen stor grej idag, men det var det som räckte för att jag skulle gå sönder en sista gång. Det var ett ganska milt bryt, och för första gången riktade jag ilskan mot någon jag faktiskt tycker förtjänar den. Trots att jag trodde att spegeln skulle gå sönder för en sekund.

Det händer grejer här.. Idag skickade jag iväg ett brev till Hongkong.. När de är underskrivna har jag officiellt sålt min första bild, och inom en snar framtid är den även publicerad.. Det känns stort. Jag fick se lite av layouten igår, jag blev så uppspelt att karln bara var tvungen att vakna för att få känna lite av min glädje, och få smaka på stoltheten som finns här inuti..

Igår var jag på Vidrig, jag fick frågan om jag har en fittpiercing. Och kvällen avslutades med en riktigt fittgrab. Det var första gången jag hade läppstift på allmän klubb för allmän publik.. och jag funderar på om jag verkligen kan vara så het i det... Så het att man vill ta mig på fittan. Jag tror att så är fallet, och tänker nu aldrig gå ut utan läppstift. Jag passar helt enkelt i rött.

Vi hjärtar livet lite nu. Och vi njuter med människorna omkring oss. Vi älskar våra helger.

Jag var hos läkaren i veckan. Han som har varit min stora förebild det senaste halvåret. Hela mötet var ett långt knivhugg i magen, en lång spark i skrevet, och jag gick därifrån med gråten i halsen. Jag som tyckte att jag hade varit duktig som på något sätt ens lyckades ta mig dit. Trots banankräk på morgonen. Det är så jag rullar nu. Enligt honom har jag inte alls varit duktig. Men sen träffas vi inte särskilt ofta heller, 1 timme varje kvartal. Jag kanske inte borde ta åt mig så mycket.

Är det någon gång man vill ta livet av sig, så är det nu. Uppenbarligen har jag gjort världen något riktigt jävla illa.

Ibland vill man bara dö, typ varenda dag den senaste tiden. Oftast låter man bli, det finns ju faktiskt små ljusglimtar. I fredags bet verkligheten mig i rumpan igen. Idag tog jag tag i saken. Jag trodde att döendet skulle gå över, men det är kvar. Orken är bortblåst, jag känner mig stundtals apatisk. Den andra stunden känner jag mig för mycket eller bara rent av jävlig.

Jag lever, jag lever som fan.. Det bubblar i hela mig och det känns som att varje steg jag tar är som ett fjäderlätt moln, som om man svävar fram. Ni vet när man kysser någon och det känns som en ström av värme glider igenom hela kroppen, ner till tårna, ut i fingertopparna, örsnibbarna. Och man slappnar av fullständigt. Känner sig trygg. Känner sig rätt.

Pew. Luften från mina lungor pyser sakta ut efter världens i särsklass djupaste andetag. Precis som jag lärt mig av gubben på mindfullnesskivan jag lyssnat på ungefär tusen gånger. Spår 4 är min favorit, kroppsscanning.

Mina måndagar är inte längre vad de alltid varit. De är precis som alla andras måndagar, början på en ny vecka. Med nya utmaningar, nya försök att få livet att fungera och ytterligare en vecka där man ska hitta orken till att lyckas överleva. Jag har gått på energi som egentligen inte finns där, filmen i min rulle är slut för länge sen och jag står numera bara och matar..

"Du kanske är han jag drömde om på bussen igår.. jag ville lägga mig ner och dö, men ville att någon skulle plocka upp mig... typ Lyckan... sen kom jag på att sånt aldrig händer och fortsatte åka. Idag vill jag dö igen.. fast nu ligger jag redan ner, i en säng i vasastan.. ingen kommer hitta mig här, då kan inte Lyckan plocka upp mig... när jag duschat och gjort mig fin och hittat orken ska jag nog lägga mig ner någonstans i vanadislunden och vänta på Lyckan.. eller polisen. De har iaf plockat upp mig förut, det har aldrig Lyckan gjort. Jag kan inte sluta hoppas på att det finns en människa som är Lyckan personifierad, fastän jag aldrig träffat honom."

Jag ligger i soffan i Vasastan hos min älskade varulv. Han ligger i rummet intill, och jag kan inte sluta tänka på hur mycket han betyder för mig. Han är min bästa vän, han är den som betyder mest, han är den enda jag skulle göra allt för.. och för första gången är det faktiskt min tur att finnas där.

För det är så det känns i kroppen när man insett vad som betyder. Man orkar liksom inte bry sig mer än vad man tillåter sig själv, och ungefär där nånstans i början.. tar det stopp. Man får nog av all drama, som Svinen drar med sig. Och funderar på om man någonsin kommer pricka rätt i tid och rum. In med det nya, och aldrig ut med det gamla. Jag älskar mitt Stockholm, jag älskar mina Svin.. Men det går aldrig riktigt ihop med mina egna viljor och värderingar.

Att brudar är lömska är ingen nyhet.. och jag börjar nu förstå varför jag gjorde det där valet i nian.. Det där valet att bara sluta hänga med sådana. Ja, sådana. Jag drar alla över en linje, det är lättast så.

Och benzodebuten var ett faktum. Så även de snabba dagarna jag faktiskt bestämt mig för att låta bli. Du vet när hjärtat tar extraslag mellan varje normalt slag, och när det slår så hårt att hela kroppen håller takten. Du vet när det glittrar i handflatorna av små svettpärlor och när du letar efter något du egentligen inte behöver ha, i ren manisk anda, för att bli av med rastlösheten. Måste. Hitta. Pennan. Med. Grönt. Sudd.. FÖR. ATT?

Jag var sådär lagomt myssnygg i min lusekofta när jag stängde dörren bakom mig tidigare idag. Hemma igen med x antal öl i väskan, två lp-skivor och en vanlig gammal cd är jag ensammast i världen. Jag var typ helt okej vän med ångesten när jag lämnade lägenheten, men jag förlorade stort en trappa ner på skånegatan någonstans. Ensam är stark är bullshit hela vägen till Kenya. Jag ger upp. Än en gång. Upp. Upp. Upp. Jag ger upp enda längst in i själen till den pyttelilla skinncell jag lämnade efter mig någonstans på vägen..

Vi dansade för en bra sak...

Det gör ont i varenda del i kroppen efter en kväll som igår. Man blir förvirrad, allt bara snurrar. Som om alkoholen inte gått ur riktigt än. Jag lider av svår separationsångest, och gör allt i min makt för att göra det som är bra för mig. Vilket oftast slutar i totalt hjärnkaos. Ibland önskar man att man kunde slå dumsaker ur huvudet på folk. Äckliga jävla beroenden. Människodödare, personförstörare, välkommen till klubben man.. du är en av tusen.

Den normala kvinnan är hispig och sårbar. Hon har svårt för nya kvinnliga vänner, men sväljer män med hull och hår. Hon är stark utåt men sårbar på insidan. Hon är en riktig cockteaser, hon älskar att stå på dansgolvet och vara i centrum, på ett nonchalant sett. Hon vet att du ser men hon låtsas inte om det. Den normala kvinnan har lärt sig att spela svårfångad sen den dagen hon lärde sig att gå. Hon vet att alla män är grisar, men är säker på att hennes drömprins inte alls är någon gris. Hon är en hopplös romantiker och en drömmare. Den normala kvinnan vill ha uppskattning och bekräftelse men det är ingenting hon vågar kräva, eller visa. Men får hon inte det visar hon det på andra sätt. Den normala kvinnan är expert på dåligt samvete och små hintar. Hon är expert på att försöka få dig att förstå det hon vill få fram på alla sätt utom med ord. Den normala kvinnan gillar förändring, hon letar badboys för en prettyboy-makeover. Efter första dejten förväntar hon sig att du ska berätta om henne för alla sina vänner, efter andra dejten förväntar hon sig att du ska presentera henne som din flickvän, efter tredje vill hon ha nyckeln till din lägenhet. Den normala kvinnan vill inte ha dina svagheter och tröttnar ganska fort när hon inser att du är inte alls som hon vill att du ska vara. Då gör den normala kvinnan slut på förhållandet, oftast genom att själv spela en riktig fitta.. för att ta slut på det själv, det vågar hon inte. När du då har tröttnat och själv tar saken i egna händer är allt ditt fel, drama. Drama i all oändlighet. Hon förvandlar dig till sin största fiende och lägger all tid och energi på att göra ditt liv till ett helvete. Det är då hämnden kommer. Den normala kvinnans tredje expertområde.

Idag har jag hällt ut två liter juice och ungefär lika mycket mjölk rakt ner i diskhon. Det känns lite sådär, när man inte har ekonomi för slöseri. Men jag kan verkligen inte dricka eller äta saker som har legat i kylen i mer än tre-fyra dagar, det spelar ingen roll om utångsdatumet är imorgon eller en vecka framåt. Det går inte.

Jag hade bestämt mig för att inte lägga mig den här gången. Att vara tyst till när det verkligen gällde.. För mycket luft under vingarna är aldrig bra, och med den mannen vet man aldrig vad som händer. Men, jag la mig ner.. jag sket totalt och fullständigt i det jag hade bestämt mig för.. och jag berättade. Jag kastade mig åt kråkorna, men än har de inte pickat ut ögonen på mig.. inte heller har de tagit mig under vingarna och lämnat av mig i paradiset. De liksom bara står och glor. Funderar. Vad tusan ska vi göra med henne den här gången...

Den perfekta mannen, är en man med skägg och tovigt hår. Med mörka ögon och ärrad själ, som har funnit lyckan men tappat den igen. Han har alkoholproblem och pundarskalle. Han är ego och ouppfostrad. Han hatar livet, hatar mänskligheten, hatar allt. Han är där och frånvarande. Han säger sällan något men när han väl börjat säger han för mycket. Han är den typiska mansgrisen och kör över allt med fitta och två ben, och om han på vägen råkar doppa är det bara ett plus i kanten. Han är ensammast i världen, men omger sig oftast med ett kvinnligt sällskap sisodär tio år yngre. Han är asball. Störst i världen. En riktig alphahanne. Han är medveten om sin position och status, att alla älskar honom trots att han är den han är. Han klarar livet på egen hand, det är vad han säger. Men i själva verket är han beroende av andra, han kan inte vara själv.. han måste ha sitt bihang, han måste få sina komplimanger, han måste få höra hur ball han är. I framtiden blir han en typisk fotbollspappa.. möjligtvis en musikerpappa som klingar Thåström rakt igenom. Stenhård, iskall och olycklig. Har han tur blir han ensamstående.. Kan fortsätta sitt tidigare race och bli "Den perfekta ensamstående pappan".. och skylla allt sitt tidigare beteende på att "jag skiter i allt... utom ungen"...

Jag funderade ett tag, men insåg ganska snabbt att det inte var särskilt bra. Det är helt värdelöst att fundera på saker man inte kan göra någonting åt. Det är så läget är, that's it, punkt slut.

Jag tycker det är synd att det finns människor, som måste kommentera andras kroppar.. Det är sånt som föder fixeringar, ätstörningar och plastikoperationer. SKÄMS!

Det handlar om dig. Det handlar om mig.

Och där var han tillbaka. Mannen med whiskyrösten och hålet i bröstet. Ögonen hänger inte riktigt med längre, och jag är inte helt säker på att sinnet är där det borde vara. Det var number of the beast och heil hitler.. Det var cashew och brämhults. Det är... otroligt skönt.. och känns otroligt overkligt. Jag kommer sova gott inatt, jag kommer drömma lugnt.. Jag kan inte beskriva känslan av.. att någonting som försvunnit, som man alltid trodde skulle vara borta.. faktiskt har kommit tillbaka. Pappa vet. Han vet precis. Jag har försökt avsluta det där kapitlet ett antal gånger, men aldrig lyckats.. och var i det läget då man bara accepterar. Man accepterar att skit händer, att man gör saker man ångrar.. att vissa människor får man fan dras med hela livet, på ett sätt som bara gör ont.

Jag har hittat mina kameror igen.. dammat av och laddat med batterier. Det är tre klick kvar på den analoga, innan filmrullen kan lämnas till gubben på Aspkrans. Han är trevlig. I packningen hittade jag även en rulle som glömts bort, har jag inte helt fel kan det vara en av rullarna från Hultsfred.. 2006 har jag för mig att det var. Fem rullar tror jag att vi klickade där.. alla rullarna har varit spårlöst försvunna sen hemkomsten. Jakten börjar ikväll..

Jag hatar den där crapiga jävla fittångesten som bara måste komma. Och där hade vi mina terapitimmar.. skönt att känslorna sätter igång några timmar senare, med typ tredubbel kraft. FYFAN! Nu är jag arg.. arg på att det är jag som får dras med ångesten, arg över att jag känner att jag kanske gjort något fel.. arg. Jag var färdigsminkad, det var bara byxorna som skulle på, sen kom den.. helveeeeteeeee.. Nu vill jag bli ompysslad, jag vill ha färdiglagad mat där jag sitter, jag vill ha kramar, jag vill ha nåt. Och helvetessolen har snart gått ner, vilket betyder att jag inte kommer ifrån den här jävla gangsterhålan.. levande alltså. FUCK FUCK FUCK.. helvetes crapshit.

Jag trodde att jag skulle bli arg eller åtminstone lite ledsen. När människan stormar ut ur lägenheten och stänger dörren med en smäll efter sig. Men återigen ser jag mig själv med på tok för många terapitimmar bakom mig. "Är det ett problem? Vad kan jag göra åt saken? Är det någonting jag kan göra nu?". När dörren gått igen börjar analysen "Hur skötte jag den här konfliktsituationen? Var det någonting jag gjorde fel? Det ska jag tänka på nästa gång." Mitt huvud har inte tid för jobbiga känslor. Visst är jag ledsen, ledsen för att jag vet att det är så onödigt. Självklart är jag besviken, jag hade sett fram emot den här dagen med min bästa, hemma hos mig för en gångs skull. Men kan jag göra något åt saken? Nej, släpp och gå vidare.

Min bräda är på rymmen, hon har blivit kidnappad och rullad på av känd man. Av Varulven på Odenplan, jag är stolt.. tack vare mig har han hittat ett nytt intresse.. ett som betyder att man rör på sig. Jag låter de sällskapa och lära känna varandra ett tag till, så kanske jag kan få fröken såld.. and perhaps.. fixa en helt sproilans.. custom.. mjuka hjul.. truckarna på ovansidan.. kicktail.. låg och alldeles perfekt för mig..