Självplågeri och nya kapitel

2012-01-23 @ 05:57:51 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ni vet dom där dagarna eller nätterna som genomsyras av ångesten. När man är hemma ensam och katten ligger och sover. När det är mörkt ute och man inser att det är jävligt långt kvar till sommaren.

Det är just de nätterna man lyckas spä på ångesten. Med bilder och filmer. Tankar och minnen. Och man gör det medvetet! Det är något jag förundras över, varför gör jag så mot mig själv? Det är ju ingenting jag tjänar på, varken i nuläget eller i längden. Det är bara rent självplågeri, men man kan inte låta bli. Oftast är det samma saker man går igenom, bild för bild... minne efter minne. Att själv hitta något som alltid framkallar ångest. Tidigare var det mina egna minnen, oftast handlade det om den där mannen. Han med whiskeyrösten. Nu handlar det om någon annan och internet är min värsta fiende.. Där finns allt. Även andras minnen.

Jag får skuldkänslor, det känns som om jag rotat i något jag inte bör rota i.. och jag får ångest, över att se att jag inte är den första.. och där får jag skuldkänslor igen.

I vilket fall som helst har jag öppnat ett nytt kapitel i mitt liv. Jag har blivit sambo för första gången någonsin, med en delad hyra, en delad matpenning och ett halvt delat liv. Och äntligen har jag fått hem min fina fröken kattjävel igen. Min familj, min alldeles egna lilla familj. I den finaste lägenheten i världen, tillbaka i Skarpnäck.

God jul fuckheads...

2011-12-23 @ 22:16:58 Permalink "Frankie" Kommentarer (2) Trackbacks ()

Så var vi där igen, precis på samma ställe jag var på i somras. Då jag valde att lämna relationer som rev mitt hjärta sönder och samman. Det var ingen stor grej idag, men det var det som räckte för att jag skulle gå sönder en sista gång. Det var ett ganska milt bryt, och för första gången riktade jag ilskan mot någon jag faktiskt tycker förtjänar den. Trots att jag trodde att spegeln skulle gå sönder för en sekund.

Jag är inte ledsen. Jag är arg. Arg och jävligt besviken och trött. Samtidigt som jag känner skuldkänslor, tänk om han får för sig att inte orka längre nu.. pga mig.

Efter samtalet var jag stolt över mig själv, jag lyckades på något sätt behålla lugnet. Nu är jag i tusen bitar, och det enda jag kan tänka på är dimman jag så gärna vill gå in i.

PEWPEWPEW

2011-12-16 @ 17:56:28 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

Det händer grejer här.. Idag skickade jag iväg ett brev till Hongkong.. När de är underskrivna har jag officiellt sålt min första bild, och inom en snar framtid är den även publicerad.. Det känns stort. Jag fick se lite av layouten igår, jag blev så uppspelt att karln bara var tvungen att vakna för att få känna lite av min glädje, och få smaka på stoltheten som finns här inuti..

Imorgon är det mer viktiga papper som ska skrivas på. Mina papper ut i vuxenlivet för andra gången.. Rakt tillbaka till mitt hjärta i Skarpnäck, det känns helt otroligt... Fast man inte ska ropa hej innan man är över ån..

Och mitt i allt det glada, vill jag än en gång hylla den man som stöttar mig i precis alla mina tankebanor och drömmar. Kanske dels för att han själv har drömmar, och har kämpat för att kunna göra det han gör idag.. och antagligen för att han är den finaste karln man kan hitta. Och i mina drömmar nu, lever vi tillsammans i hjärtehålan, med kattmys och massvis med garderober. På nätterna görs musik i läckande hörlurar och fotoskrivaren går varm. Har jag sagt att vi är världens bästa team tillsammans?!

Läppstift är grejen

2011-12-04 @ 02:30:22 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Igår var jag på Vidrig, jag fick frågan om jag har en fittpiercing. Och kvällen avslutades med en riktigt fittgrab. Det var första gången jag hade läppstift på allmän klubb för allmän publik.. och jag funderar på om jag verkligen kan vara så het i det... Så het att man vill ta mig på fittan. Jag tror att så är fallet, och tänker nu aldrig gå ut utan läppstift. Jag passar helt enkelt i rött.

Spyr ikapp till Dr. Förebilds sparkar

2011-10-29 @ 06:58:47 Permalink "Frankie" Kommentarer (2) Trackbacks ()

Jag var hos läkaren i veckan. Han som har varit min stora förebild det senaste halvåret. Hela mötet var ett långt knivhugg i magen, en lång spark i skrevet, och jag gick därifrån med gråten i halsen. Jag som tyckte att jag hade varit duktig som på något sätt ens lyckades ta mig dit. Trots banankräk på morgonen. Det är så jag rullar nu. Enligt honom har jag inte alls varit duktig. Men sen träffas vi inte särskilt ofta heller, 1 timme varje kvartal. Jag kanske inte borde ta åt mig så mycket.

Visst har jag avbokat och hoppat möten med psykologen. Visst har jag ringt till jobbcoachen och sagt att jag inte känner mig tillräckligt stark för att börja just nu. Men å andra sidan har jag haft bra kontakt till och från med jouren, jag har inte blivit beroende av min nya medicin och jag har inte en enda gång varit på St Göran, jag har klarat mig från Ankaret.. Och jag har överlevt nästan helt på egen hand. För mig är det stort. Gigantiskt. Men det är det inte för Dr. Förebild.. som nu har gått vidare till andra patienter. Och nu sitter jag här, med varken psykologkontakt eller läkare. Jag antar att hans vrede över Caremas arbetsmiljö gick ut över mig. Idag (fredag) var hans sista dag. Och jag spydde vatten i bilen på vägen hem. Det var det som fanns i min mage.

Mitt i allt försöker jag stå på egna ben, på ett sätt som inte riktigt ger mig den styrka jag önskar. Jag sprang in i huset, upp till sängen och rev lite mer på benen. Plockade upp telefonen, försökte samla mig och ringde till den enda livhanke jag har just nu. Han hörde inte ett ord av vad jag sa, men försökte trösta mig så gott han kunde. Jag slängde på luren, sprang in på toaletten och spydde en skvätt till.. Det är ju trots allt så jag rullar nu. Färdigspydd och psykiskt utslagen satte jag på en dokumentär om jordens undergång, fem hypoteser om hur det faktiskt kan gå till. Alla slutade i ren kaos.. och jag tog inte åt mig för fem öre, somnade tillslut och lyckades på något sätt vakna på andra sidan.

Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam. Trots att jag har världens finaste man vid min sida. Och det är där min rädsla ligger. Jag har brutit med många, för mitt "egna bästa". Jag har tagit avstånd från den personen som alltid funnits där och alltid plockat upp mig när jag varit i botten. Och mitt i allt kliver han in i mitt liv. Tar en plats han inte borde ta, och där lägger jag min tyngd på hans axlar. Mitt i allt kliver han in i mitt liv och lyckas göra mina dagar lite ljusare. Och jag önskar så att vi hade träffats i våras istället.

...

2011-10-26 @ 16:15:12 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Är det någon gång man vill ta livet av sig, så är det nu. Uppenbarligen har jag gjort världen något riktigt jävla illa.

Happymode - off

2011-10-24 @ 01:39:35 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ibland vill man bara dö, typ varenda dag den senaste tiden. Oftast låter man bli, det finns ju faktiskt små ljusglimtar. I fredags bet verkligheten mig i rumpan igen. Idag tog jag tag i saken. Jag trodde att döendet skulle gå över, men det är kvar. Orken är bortblåst, jag känner mig stundtals apatisk. Den andra stunden känner jag mig för mycket eller bara rent av jävlig.

Mår illa, klarar inte av att äta. Sover dåligt. Huvudet snurrar. Och jag bara gnäller, hela jävla tiden.

Just nu... gillar jag inte mig själv. Jag har helt tappat bort mitt positiva jag. Och jag ogillar alldeles för mycket. Punkt.

Lucy in the sky.. högt över molnen...

2011-09-30 @ 03:15:11 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag lever, jag lever som fan.. Det bubblar i hela mig och det känns som att varje steg jag tar är som ett fjäderlätt moln, som om man svävar fram. Ni vet när man kysser någon och det känns som en ström av värme glider igenom hela kroppen, ner till tårna, ut i fingertopparna, örsnibbarna. Och man slappnar av fullständigt. Känner sig trygg. Känner sig rätt.

Jag tänker inte säga att jag aldrig varit kär tidigare, det har jag. Men aldrig någonsin har det känts så rätt. Och jag är en mes. Världens största. Jag vill kunna förklara känslan, men det går inte riktigt. Att kunna säga vad jag tänker på, utan att behöva skämmas, att kunna säga redan nu.. vad jag vill ha ut av det här, utan att behöva skämmas. Att allt är så naturligt och okonstlat.. utan jobbiga situationer. Och inga kaostankar. Jag är för första gången inte rädd för att göra eller säga något fel. Jag går inte runt och oroar mig för att jobbiga situationer kanske dyker upp. Och allt jag får vara är jag.

Och i den bubblan lever jag, med ena foten ute i verkligheten när jag känner för det. Att gå från totalt hjärnkaos till det här är det bästa jag varit med om. Och att träffa en människa som klickar så bra, det är helt sjukt.

Det bästa beslutet jag tagit de senaste veckorna var beslutet att säga "Jag orkar ingen drama, jag orkar inga spel, jag vill ha det ärligt och öppet från början.. vi behöver inte ha bråttom, men jag vill veta var jag har dig. Får du för dig att sluta tycka om mig, säg det." Och där lättade tusen kilo från bröstet. Spelet är inte roligt, dramat är passerat och jag vill bara ha det bra.

Mindfullness, respekt, acceptans och värderingar..

2011-09-20 @ 17:35:47 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pew. Luften från mina lungor pyser sakta ut efter världens i särsklass djupaste andetag. Precis som jag lärt mig av gubben på mindfullnesskivan jag lyssnat på ungefär tusen gånger. Spår 4 är min favorit, kroppsscanning.

Jag citerar "...och din andning finns med hela tiden....paus.... ibland i förgrunden.... ibland i bakgrunden... och vi släpper uppmärksamheten på underbenen och går vidare till knäna.... till låren, där det är stora muskler... bägge höfterna... hela bäckenet... sätesmuskulaturen.... och könsorganet.... kan du känna allt det där?!"

Jag känner det. Jag har känt det hela dagen. Och det var där jag gjorde mitt misstag när jag vaknade i morse efter ställd klocka. Jag satte på Spår 4. Och där var min skoletardag i graven.

Tar semester idag, jag är alldeles för emotionell och mesig just nu. Just nu mest hela tiden. Som den där glasskålen jag pratade om för första gången för några år sedan. Typ megaskör. Jag vet med mig själv att än är det inte över, att det är en hel jävla massa saker som bör och ska lösas. För att jag, egoistiska jag, ska få må bra och trivas. Vägen hit var fan lång, jävligt lång.. och vad jag hört så är vägen tillbaka oftast samma.. fast tvärtom.

Funderar över det liv jag levt det senaste året. Hur mycket jag egentligen har accepterat fastän det varit helt emot mina egna värderingar. Jag har inte mått särskilt dåligt.. jag menar det kunde ju varit värre. Och jag har haft satans roligt, träffat otroliga människor och börjat inse vad jag själv vill med mitt liv. Lärt mig värdet av ordet respekt. Och förhoppningsvis lärt mig respekten i sig. Kanske till den gräns att jag ibland respekterar andra mer än vad jag respekterar mig själv.. och det är där acceptansen kommer in. Man kan respektera det mesta, nästan allt.. men att acceptera det mesta, nästan allt gör att man helt tappar greppet om sina egna värderingar.

Kort sagt respekterar jag mina medmänniskors val av liv, jobb, vänner och så vidare. Men jag behöver inte acceptera deras val.. det är upp till mig. Antingen respekterar jag mina värderingar och andra människor, eller så accepterar jag andras val och glömmer helt bort mina egna värderingar. Det är som sagt upp till mig.

Konsten att överleva

2011-09-12 @ 17:09:24 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

Mina måndagar är inte längre vad de alltid varit. De är precis som alla andras måndagar, början på en ny vecka. Med nya utmaningar, nya försök att få livet att fungera och ytterligare en vecka där man ska hitta orken till att lyckas överleva. Jag har gått på energi som egentligen inte finns där, filmen i min rulle är slut för länge sen och jag står numera bara och matar..

Idag tänker jag på henne, det kommer jag även att göra imorgon också. Och det är där jag hittar energin som egentligen inte finns där. I en av de människorna jag absolut inte förväntade mig att hitta kraften i.

Han den där...

2011-09-06 @ 01:25:17 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

"Du kanske är han jag drömde om på bussen igår.. jag ville lägga mig ner och dö, men ville att någon skulle plocka upp mig... typ Lyckan... sen kom jag på att sånt aldrig händer och fortsatte åka. Idag vill jag dö igen.. fast nu ligger jag redan ner, i en säng i vasastan.. ingen kommer hitta mig här, då kan inte Lyckan plocka upp mig... när jag duschat och gjort mig fin och hittat orken ska jag nog lägga mig ner någonstans i vanadislunden och vänta på Lyckan.. eller polisen. De har iaf plockat upp mig förut, det har aldrig Lyckan gjort. Jag kan inte sluta hoppas på att det finns en människa som är Lyckan personifierad, fastän jag aldrig träffat honom."

Fröken Svår

2011-08-20 @ 03:07:07 Permalink "Frankie" Kommentarer (4) Trackbacks ()

Jag ligger i soffan i Vasastan hos min älskade varulv. Han ligger i rummet intill, och jag kan inte sluta tänka på hur mycket han betyder för mig. Han är min bästa vän, han är den som betyder mest, han är den enda jag skulle göra allt för.. och för första gången är det faktiskt min tur att finnas där.

Det är kaos i klicken just nu, och jag skänker många tankar till de närmaste. Mer vågar jag inte göra, jag känner mig inte ha rätten till att varken sörja eller känna just nu. Det är hemskt när sådant här händer. Och ja, jag blir berörd.. jag blir berörd utav bara helvete. Vi måste inse att vi måste finnas där för varandra, sluta upp med alla ytliga relationer och visa den uppskattning och kärlek varenda människa behöver. Vi måste sluta med all onödig drama och vi måste sluta skada varandra.

Man kan försöka försvara sig genom att säga "om jag visste egentligen.. skulle jag gjort annorlunda" men kan vi inte göra annorlunda från början. Jag önskar att jag hade tänkt så långt. Men det är ju som de säger.. "lätt att vara efterklok" Mitt senaste mål är att alltid, vad det än gäller.. alltid alltid alltid, visa omtanke och kärlek. Det finns så mycket vi inte vet om varandra.. som kan skada och göra värre.

Det enda vi kan göra är att gå vidare, lära oss.. och börja ta vara på varandra.. Det finns inga onda människor, det finns bara jobbiga situationer.. stunder och liv. Hjälps vi åt, kan vi alla få ut det bästa ur livet.

Kärlek till er alla. Kärlek till dina närmaste. Och kärlek till de andra som blir berörda på ett eller annat sätt.

Avdankad Svinmagnet

2011-08-10 @ 04:36:47 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

För det är så det känns i kroppen när man insett vad som betyder. Man orkar liksom inte bry sig mer än vad man tillåter sig själv, och ungefär där nånstans i början.. tar det stopp. Man får nog av all drama, som Svinen drar med sig. Och funderar på om man någonsin kommer pricka rätt i tid och rum. In med det nya, och aldrig ut med det gamla. Jag älskar mitt Stockholm, jag älskar mina Svin.. Men det går aldrig riktigt ihop med mina egna viljor och värderingar.

Det knakar i Svinskorpan till och från just nu. Jag är väl medveten om varför, och hur. Trots att jag själv inte är någon bov i något drama. Trots att jag ställt mig facetoface med mitt osjälvständiga och ensamma jag.. och faktiskt för första gången, tänker innan handling. I ren respekt till mannen jag älskar och hatar.. Jag kunde ha trampat snett, rakt ner i klaveret tusen gånger om.. Men jag har klarat mig, och det tänker jag fortsätta göra.

Jag måste fan vara världens bästa ex. Kärlek.

(foto: stulet från en kär vän)

FlockBrudar, ParBrudar och Svinbrudar

2011-07-31 @ 17:35:03 Permalink "Frankie" Kommentarer (2) Trackbacks ()

Att brudar är lömska är ingen nyhet.. och jag börjar nu förstå varför jag gjorde det där valet i nian.. Det där valet att bara sluta hänga med sådana. Ja, sådana. Jag drar alla över en linje, det är lättast så.

Sen har vi det andra könet. Svinen. De som låtsas vara något de inte är för att sedan överraska en med sina otroligt oh-så-vackra egenskaper.

Brudar har förmågan att ogilla andra brudar som inte går i par med andra brudar. Och brudar som hellre umgås med Svinen (SvinBrudar) har förmågan att ogilla brudar som går i par. Det är sådant som skapar krig. Och alla vet att krig bara grundar sig i oförstående, ägande och tro. Dessa krig går ut på att vinna, det som nu kan vinnas. I det flesta fall, just Svinen.

Det var otroligt längesen jag själv var en brud i par.. också kallad ParBrud och FlockBrud (i fall där mer än två brudar delar allt). Det var i början av gymnasiet, då vi gick från en flock till ett par då Brud3 just hade blivit oh-så nerkärad i ett Svin med oh-så-vackra egenskaper. Då Brud1 hade genomlidit ett helt år av rent svineri från detta Svin skapade det en hel del konflikter. Där Brud2 var tvungen att ta någons parti. Och i den oskrivna regelboken för alla som hänger i flock är just ett exSvin något man ska låta bli som parbrud eller flockbrud i en flock. En liknande regel finns också för Svinen. En exBrud är något man låter bli. Självklart tog Brud2 Brud3's parti. Och hämnden började.. Utfrysning, eftersom hon redan var en del av flocken. Skulle detta skett i ett fall där Brud3 inte var en del av flocken och där Brud1 och Brud2 var parbrudar hade antagligen hämnden blivit annorlunda. Brudar är som sagt lömska och kan göra allt för att få det dom vill ha. En bruds främsta vapen är blicken.. där lägger de oftast till ett bestämt kroppsspråk och ren skär tystnad. I vissa fall kan ett falskt leende vara på plats, eller en överdrivet god komplimang. Som klingar falskhet rakt igenom.

Och var är Svinen i allt det här? Oftast helt omedvetna om det som sker runtomkring. Då Svin oftast verkar födas med inbyggda skygglappar och besitter ett alldeles för stort ego.. då allt runtomkring inte är viktigt. Kan vi SvinBrudar kanske lära oss av Svinen och sätta på ett par alldeles egna skygglappar när ParBrudar börjar bli frustrerade. Eller ska vi Brudar bara sluta lägga energi på Svinen och bli en gigantisk Brudflock istället.. där Svin bara är till för att göras barn med. Möjligheterna är oändliga, och förändring är nödvändigt. Tills dess åker mina skygglappar på.. och när ni ParBrudar bestämt er ta då tag i närmaste SvinBrud och berätta hur ni vill göra. Vi kanske kan bli vänner tillslut.

Kärlek och Rymdkramar.

Keff bok

2011-07-24 @ 21:03:50 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Och benzodebuten var ett faktum. Så även de snabba dagarna jag faktiskt bestämt mig för att låta bli. Du vet när hjärtat tar extraslag mellan varje normalt slag, och när det slår så hårt att hela kroppen håller takten. Du vet när det glittrar i handflatorna av små svettpärlor och när du letar efter något du egentligen inte behöver ha, i ren manisk anda, för att bli av med rastlösheten. Måste. Hitta. Pennan. Med. Grönt. Sudd.. FÖR. ATT?

Imorgon är det läkartid, och jag har haft en riktig jävla dipp, hur ska jag förklara det? Stressfaktor gånger tio. Sista augusti måste jag bort från mitt älskade skarpnäck, och den här gången flyttar jag inte ensam. Jag har mina två tjejor. Det värsta som kan hända är att jag tillfälligt måste flytta till ett ställe där de inte får följa med. Ungefär hundra steg bak.

Jag är nollställd nuförtiden, konstig och lämnar. Krossad inombords, noll utåt. Det är svårt att förklara hur dåligt man mår och be om den hjälp man behöver när det faktiskt inte syns. På St.Göran hamnar man sist i kön utan tårar. I verkliga livet är det "inte så farligt", "skärp dig nu" och "kom hit så får du en kram"... Sånt som inte fungerar när man inte går ut på balkongen i zinken för att man är rädd för att något kan slå slint i ett söndertrasslat huvud och man bara kastar sig ut, ner i pappas fina rabatter. "Har du åkt mycket långbräda de senaste dagarna?... du vågar så mycket mer..." Nej, jag bara bryr mig inte om det kommer en bil.

Hade jag haft körkort hade jag åkt nånstans med tält och katter. Bort från allt. För jag har gett upp. Upp. Upp. Upp.

Ps. Om du mot all förmodan skulle läsa det här. Det är över nu, du avslutade mitt kapitel.. Keff bok.