BARN! Vem vill inte ha barn? Jag vill ha barn, nej inte än.. men någon gång i framtiden. Hur hade han där uppe tänkt sig att det skulle gå till?

Att Manodeppressivitet är ärftligt har man ju en liten aning om redan nu, och jag tror att man efter man är klar med det där forskningsprojektet är helt säkra på att det är ärftligt.. det är några siffror som ska räknas ihop och tjoff så har vi svaret. PUNKT. Om det nu skulle visa sig då att så är fallet, vad fan gör man då? Ja till att börja med finns barn inte i mina tankar riktigt än (Nu kan ni pusta ut mami och papi) jag menar jag äter ju missbildarpiller. Och sånt går inte för sig, jag tänker inte medvetet skapa ett barn till världen när jag vet att chansen är stor för missbildningar och dylikt. Det jag egentligen vill komma fram till är läääängre fram i tiden. När jag hittat den man jag vill ha barn med, när jag bor i det där landet som inte kommer vara Sverige, när jag verkligen vill skaffa mig en egen liten familj. Är det då rätt att göra det när du vet att du har en genetisk sjukdom som kan föras vidare till dina bejuvlade små änglar? Jag tycker inte det. Jag skulle aldrig låta någon gå igenom samma saker som jag gått igenom, jag är osäker på om jag ens skulle bli en bra mamma. Visserligen kommer det säkert komma ut massor med nya pills och meds att svälja hela eller få in via nål som kan ta bort symptomen. But still, you have that illness inside your brain. Det blir lite krig i min hjärna när jag tänker på allt det här. Jag tycker absolut inte det är fel att skaffa barn när man är manodepressiv, vissa klarar det säkert bättre än någon annan som inte har det skrivet på papperet.

Men för mig, börjar ordet barn kännas som en omöjlighet. Jag känner mig inte att ha rätten till att skaffa ett barn som har anlagen för en bipolär sjukdom, som är en kronisk sjukdom! Att jag som Bipolär mamma då också ska kunna ta hand om det här barnet gör allt ännu svårare. Då jag vet att jag vissa dagar har svårt med att ens överleva och ta hand om mig själv. I vilket fall som helst så är barn det största ansvaret en vuxen människa kan ta på sig. Och jag tycker att man ska tänka igenom saken jävligt noga innan man tar några beslut.
"Jag, Mira har inget val.. jag måste klara mig igenom alla up and down's. Mami och Papi har inte direkt heller något val.. de har fött mig till världen och under 18 år var jag deras ansvar. Att jag då skulle ta ansvar för ett litet knodd på 6 månader som ständigt blir äldre, när jag ibland inte kan ta hand om mig själv.. inte mina fiskar för den delen heller. Tänk då om det visar sig att det här lilla knoddet har fått ärva din sjukdom. Hur mycket skulle jag inte skämmas då? Jag kan ju inte ångra mig, jag har ju skapat det finaste knoddet i världen.. mitt knodd. Men jag vill ju att mitt knodd ska må bra och få ett bra liv och främst en bra uppväxt och jag tror det kan bli svårt med så mycket bipolaritet på samma ställe. Det blir mycket ordblaj det här, det känner jag. 

Min slutsats är att jag har gett upp tanken på att en dag skaffa barn. Jag vill ha barn och om det någon gång kommer ett botemedel som gör att sjukdomen försvinner förgott då vill jag ha första tjing på den första injektionen.. Annars får det bli till att adoptera eller provröra.. eller varför inte en surrogatmorsa! Vad som helst för att undvika den där defekta genen.

De två sista veckorna har varit outhärdliga, men med nöd och näppe har jag klarat det, och lyckats hålla humöret uppe med några Zyprexa och Risperdal, min nya medicin. Tankarna har haft party och ett ständigt kaos har gjort mig sällskapt, vissa dagar hälsade ångesten på. Men idag tror jag allt har släppt, jag hoppas det iaf. Idag kom det tårar utan anledning, eller en anledning fanns men jag tyckte den inte var värd att nämna, jag grät för att min karl inte skulle vara hemma i helgen, kanske för att jag hade sett framemot en helg med mys och lite festande, trots att han hade sagt att han kanske skulle iväg och fiska. Nu blir det fiske ändå, och jag har blivit medbjuden. Om det blir båttur följer jag gärna med, annars stannar jag nog hemma.

I veckan har jag dessutom avbokat två av mina tider, den första till min Dr. Kurator och den andra till rehabgruppen, jag känner att jag inte är riktigt redo för den.. inte än. Imorrn ska jag träffa min sköterska, och det kan jag inte missa.. det är nog det enda jag ser framemot nu i veckorna, hon tar tag i saker, och jag gillar henne. Imorrn blir det minnestest, och snart även ett Neuropykiatriskt test.. jag kanske redan sagt det, men just nu är det det viktigaste.

Nu till lite roligare, jag har köpt ett nytt akvarium, större än mitt tidigare.. det var tänkt från början att det skulle stå hemma hos mig, så mina yngel skulle ha ett eget hem i mitt gamla akvarium. Men jag var generös och nu står det hemma hos min karl, han har blivit som besatt och åker och kollar fiskar och tillbehör i stort sett hela tiden. Kul att man kan komma med en del roliga saker iaf. Visserligen har jag en liten plan, nu när vi har ett delat akvarium.. måste vi ju ha en delad bostad, eller är det inte så?
Vi får se, vi får se.

För en stund sedan mådde jag helt okej, just nu är jag redo för jordens undergång. Efter ungefär två telefonsamtal. Just nu känner jag mig instängd och oönskad, tårarna ligger där bakom. Önskar som vanligt att saker vore annorlunda, att jag vågar säga hur det är, våga säga att något inte stämmer.. att det här inte är så som jag vill ha det. Men alltid går det inte. Just nu kan jag inte acceptera min sjukdom, att jag levt hela mitt liv med den utan att veta om det. Jag skulle klara mig bättre utan den. Medicinerna verkar ju inte fungera. Det är tröttsamt det här.. och tillslut blir allt bara blaj.

Det är inte lätt när det är svårt. Men det är ett helvete när ingenting går som det ska.
Jag skippar allt från och med nu.. nu nu nu, just nu. Orkar inte mer. Mitt hem har blivit som bortblåst. Måste flytta fiskarna till annan ort, men vet inte vart (jag har nämligen fått dalmatinyngel). Skiter i kalaset på söndag, de får klara sig utan mig. Att de ska hålla på så jävligt, kan de inte bara hålla käften och låta mig vara. Jag hatar de alla, förutom min karl. Jag ställer mig på ingens sida, men jag låter mitt hjärta göra sig hört.. alltså bor jag inte där längre.. från och med igår.
Jag önskar mig för allt i världen att saker kunde vara annorlunda. Jag önskar för allt i världen en imovane, helst ett helt paket.. men en räcker, nej fler. Jag önskar ingenting för det är det inte värt.
Jag lägger mig i sängen drar täcket över mig och hoppas att jag aldrig vaknar igen, för det är så det borde vara.

Ytterligare ett nytt skov, ett som jag har svårt att placera i uppåtfacket eller neråtfacket.
Helgen har i stort sett varit ett helvete, jag har varit grinig, lättirriterad och rent ut sagt ett helvete att umgås med. Jag försöker dölja det så gott det går, men det är inte alltid lätt, inte det bästa heller. Jag tänker inte berätta hur min helg sett ut, då mina helger inte är särskilt intressanta. Vi går vidare med mitt nya skov.. det svårplacerade. Jag är neråt i stort sett hela tiden, tårarna ligger där bakom. Men jag har samtidigt den där energin i kroppen, farten då man sitter i bilen.. körkörkör! Svårplacerat som fan!!! Det är nästan värre än det vanliga.

På fredag ska jag träffa min nya läkare, med en del oro i kroppen har jag förberett mig väl.. utskrift av recept liggandes på apoteket, en lista över saker som behöver göras.. och noteringar över saker jag har funderat på. Själva grejen är väl egentligen hur länge till jag ska bli sjukskriven.
Men jag oroar mig för annat också,,, imorrn ska jag träffa någon rehabgrupp, en massa tjejer med psykiska problem som träffas för att laga mat typ. Något jag verkligen inte ser fram emot. Jag som inte gillar tjejgrupper.. det blir bara massa problem. Dessutom måste jag ha någon bakom ryggen hela tiden nu för att klara av den sociala biten. Det kommer sluta i tårar, om jag ens kommer så långt.

Jag försöker just nu att inte sjunka ner, försöker hålla ångesten borta, men med alla dessa tankar snurrandes i huvudet är det svårt. Dagen har tillbringats under täcket, mest av allt behöver jag lite kärlek just nu. Men imorrn kommer kärleken och hör och häpna jag ska röra på mig, jag ska spela badminton!!!

Det är helg och fint väder ute..
Jag känner mig en aning patetisk och bortglömd, som håkan i färjan.. Ingen vill komma på hans förfester, han får aldrig till något riktigt bra, folk liksom bryr sig inte. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig själv, eller är det kanske det jag gör. Jag har suget att göra någonting men vet inte direkt vad. Vill släppa lite på tyglarna och låta impulserna göra sitt, men jag vet att jag inte borde och därför ska jag inte. Folk verkar glada över livet just nu, det är ju trots allt vår, men i mitt huvud snurrar det och jag känner mig mer ostabil än vanligt. Vad är upp, vad är ner? Fötterna kan inte riktigt ta de kliv de borde, huvudet reser sig inte gärna.. det snurrar helt enkelt i min skalle, sådär som på en senkväll efter mycket alkoholintagande. Jag tror att det kan vara ångesten som är tillbaka vi får hoppas att jag har fel.. ett steg fram, två tillbaka?
Jag tänker på vad ni andra sysslar med just nu, tänker ni på mig.. kanske saknar ni mig lite? Undrar ni ibland hur mitt liv är?

Har en ny vana nu på kvällarna som gör det lite lättare att somna, jag tänker helt enkelt på framtiden.. hur jag skulle vilja att den såg ut, grejen är väl den att jag aldrig är riktigt säker.. framtiden suger ut min energi, vi skiter i den.
I veckan är det iaf dags att träffa min nya läkare, han ska vara bra har jag hört.. och det hoppas jag, mitt största problem just nu är min sjukskrivning som är på väg ut. Lagom till min födelsedag faktiskt. Men har han lyssnat på vad min kurator och min sköterska har sagt, har han nog inget val än att sjukskriva mig till efter sommaren, vi får se vad han gör.
Livet är ibland ett helvete, men ta det med en klackspark.

Mycket tankar och känslor just nu, jag är nog på väg ner igen. Har inte gråtit på ett tag nu, men inatt kom tårarna.. vilket var jävligt skönt.. man måste släppa lite på kranen då och då. Jag kanske sagt tidigare att jag funderar på att börja plugga, men just nu är allt antingen eller, det känns som om valen jag väljer nu verkligen kan sätta min framtid på spel, nu när jag äntligen ser en framtid. Ska jag söka nytt jobb efter sommaren? Visst trivs jag på mitt nuvarande jobb (om det räknas eftersom jag är sjukskriven) MEN.. det är inte riktigt min grej, det har det väl aldrig varit egentligen. Någon som vet en nice butik som behöver lite personal?? Inget säljsäljarjobb.. där man ska få kunden att köpa det du tjänar på. Ska jag börja plugga till hösten? Våren passar mig bättre då jag på hösten alltid hamnar i botten. Ska jag alls tänka på framtiden, eller ska jag ta allt dag för dag? Det känns nästan så. Mitt liv hänger på andra.

Vi gråter, saknar, längtar.
Önskar, hoppas, ser fram emot.
Drömmer.. vackert eller inte.
Vill inte dö, men orkar ibland inte leva.

Jag vet inte hur det är för er andra men jag mår alltid bättre så fort våren är här. Är fortfarande inne i en blandepisod, men nu börjar de maniska inslagen komma tätare. Mitt "njutbehov" börjar tillta, första tecknet för min del.. jag har ingen, eller rättare sagt nästan ingen ångest just nu, visst kan den komma ibland men inte lika mycket som tidigare. Mitt enda problem just nu är mitt boende och hur det blir i sommar, jag måste verkligen känna efter hur jag mår, hur jag kanske kommer att må och om jag kommer att klara av att jobba. Vad ska jag säga till min chef, som för övrigt är den bästa chefen man kan ha. "Räkna inte med mig, men behöver ni någon som kan hoppa in kan ni ringa".. grejen är väl den att jag behöver pengarna! Pengar från försäkringskassan får jag, men de räcker inte långt. Visst kanske jag inte spenderar de på saker jag borde spendera dom på, men jag har aldrig varit bra på pengar, det måste ändras när vi (min karl och jag) skaffar eget boende.
Jag sätter punkt här.

Nu är påsken här och ja, det betyder att man får städa.. en massa. Själv sitter jag och funderar över ingenting. Jag är noll just nu, med en snutt betydelselöshet..(?) För det är precis så jag känner mig just nu... Betydelselös. Jag går omkring utan svar, vandrar i en ständig dimma.. jag håller varken med eller står emot. Orkar inte vara arg inte heller ledsen. NOLL, jag är noll.. på skalan på mitt stämningslägepapper har jag kryssat i måttligt deprimerad, för det är väl ungefär vad det känns att vara noll. Jag har den där klumpen i magen, de där tårarna bakom ögonen.. men som sagt jag orkar inte släppa ut något, det tar för mycket energi.

Igår träffade jag Malin, hon är min favorit på öppenvården. Och inte förens nu verkar det som att jag kommer vara sjukskriven längre. Har lång tid kvar innan Lamictalen är uppe i dos. Alltså lång tid innan jag blir stabil. Sårbar beskriver de mig just nu, och det stämmer väl. Varje motgång är världens undergång. Men jag ska inte deppa ihop, snart är det helg.. en pojkvänslös fredag, men en sanna-fredag. Det är dags för en sådan, släppa ut alla tankar lite mer. Jag längtar.

Jag fick min diagnos för drygt 2-3 månader sen, nu droppar det in personer i mitt liv med bipolär, adhd, add, as.. osvosv. La familia kan också få diagnoser de tidigare bett om, eftersom det nu finns i familjen. Allt blir helt plötsligt mycket lättare.
Dels för att jag själv har människor i min omgivning som kan förstå på ett annat sätt, dels för att jag inte behöver känna mig som den "psykiskt sjuka". Jag har dessutom tagit reda på mer om min släkt och deras eventuella sjukdomar. För som så många andra, har det ofta en ärftlig aspekt. Vi är många i familjen som lider av något.. och jag är säker på att det är så i många andra familjer också. Bort med den friska-svampplockande-svenne-svensken, in med den nya trendige jag-står-för-mig-själv-och-mina-sjukdomar-svensken! Vi är grannar, vänner, familj. Vi är tjejen i kassan på ica, grabben på bussen.. vi är överallt, och vi ser dig. Jag börjar förstå att psykvården inte är som den ska, då vi som sagt bara droppar in.. kanske vore det då dags att lägga lika mycket pengar på psykvården som hälso-och sjukvården?

Jag funderar här ett tag, myser med vetandet att vi är mer än jag trott.. att jag äntligen får gå med i en sån där kool klubb, med hemliga möten. Terapigrupper. Oss Bipolära! Jag är manodeppresiv och idag är jag stolt och inte ensam!!!

jag har bestämt mig, nu ger jag upp.. idiotjävlar!! ja, ni som läser detta

Jag har precis gått upp på riktigt. Det finns liksom ingen ork längre att ta sig upp ur sängen. Föresten varför ta sig upp när det är mycket skönare att bara ligga där. Jag känner ingen hunger idag, mitt huvud känns trasigt.. jag vill inte leva längre. Nej jag tänker inte försöka mig på några dumma självmordsförsök, och jag tänker heller inte lägga in mig själv. Jag tar dagen som den kommer, försöker att inte se framåt.. och håller mig undan ett tag.
Inatt blir den första ensamma natten på riktigt länge, jag ska hem till mamma och min karl stannar här i järfälla. Det är inte ens nära, så om något skulle hända kan vi ändå inte träffas. Jag har ångest, jag vill inte vara utan honom.. han är min bungy-lina min flytväst.. mitt skyddsnät. Utan honom klarar jag det nog inte..
Min dosett börjar bli tom, snart är mina Zyprexa och mina Lamotrigin slut. Propavanen har jag inte ätit på mer än en vecka. Den där äckliga läkaren skrev aldrig ut några recept, det tackar vi för! Jag tror att pappa får ta tag i det där, jag orkar inte riktigt nu.. jag orkar inte med något. Ytterligare ett skov, det går snabbt just nu.. förra veckan hade en del maniska inslag, den här veckan har bara varit låg. Jag ser det maniska som något positivt då är ju just nu den enda gången jag är glad.. Eller gladare.. lyckligare. Jag sätter punkt här. Vill tacka för alla tankar med positivt jag fått. Punkt.

Jag har lite dåligt samvete över saker jag inte gör.. som egentligen borde göras. Och åt saker jag inte kan göra något åt.
Jag är orolig över människor jag bryr mig om, men kan inte bry mig tillräckligt, eller sätta stopp för sånt jag inte har kontroll över. Jag känner mig otrygg igen, vill mest krypa ner under täcket och bara försvinna. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Jag är trött på det mesta just nu och orkar inte ta tag i saker och ting, det tycker jag de ansvariga borde göra! Känns jobbigt med så mycket känslor i kroppen, kan inte ta kontrollen.. och orkar inte prata mig fri. Det är som det är just nu.
Önskar att jag kunde bygga på en egen liten familj just nu med karl och fiskar. Ett hem, ett boende.. ett eget krypin. Kanske åker jag hem till mamma under veckan, jag ska ju trots allt följa med Lillebror O till skolan och få smaka på hetgröten. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det känns bäst så just nu.. men fortfarande jag vill inte lämna min karl här, jag vill ha med honom överallt. Som sagt, helst vill jag bygga på en egen liten familj. Punkt.

jag är lite butter idag, trött.
Jag är trött på.. BIPOLÄR.. jag är trött på DESSA STÄNDIGA HUMÖRSVÄGNINGAR!.. jag är trött pga medicinerna.. jag är trött på livet (varför ska det vara så jävla tråkigt).. jag är trött på människor, jag är trött på mig.. jag är trött på de nära.. på de ickenära.. trött på pengar, jag kanske borde shoppa lite.. jag ska shoppa lite, när min karl kommer hem blir det stinsen!!! Jag måste shoppa, jag vill ha nytt.. imorrn är det fredag, jag ska vara snyggast.. ha snyggast hår, vara koolast.. ha koolast kläder. Vara sådär svår och svårare. Jag ska gå ut supa skallen av mig, spy snyggt, akta skorna. inget smink utkletat. Vi ska åka taxi hem. Lägga oss i sängen knulla som två kåta kaniner.. vakna dagen efter och må skit. PUNKT.

PS. Har jag sagt att jag nästan gör vad som helst för en hund? DS.