Självplågeri och nya kapitel
Ni vet dom där dagarna eller nätterna som genomsyras av ångesten. När man är hemma ensam och katten ligger och sover. När det är mörkt ute och man inser att det är jävligt långt kvar till sommaren.
Det är just de nätterna man lyckas spä på ångesten. Med bilder och filmer. Tankar och minnen. Och man gör det medvetet! Det är något jag förundras över, varför gör jag så mot mig själv? Det är ju ingenting jag tjänar på, varken i nuläget eller i längden. Det är bara rent självplågeri, men man kan inte låta bli. Oftast är det samma saker man går igenom, bild för bild... minne efter minne. Att själv hitta något som alltid framkallar ångest. Tidigare var det mina egna minnen, oftast handlade det om den där mannen. Han med whiskeyrösten. Nu handlar det om någon annan och internet är min värsta fiende.. Där finns allt. Även andras minnen.
Jag får skuldkänslor, det känns som om jag rotat i något jag inte bör rota i.. och jag får ångest, över att se att jag inte är den första.. och där får jag skuldkänslor igen.
I vilket fall som helst har jag öppnat ett nytt kapitel i mitt liv. Jag har blivit sambo för första gången någonsin, med en delad hyra, en delad matpenning och ett halvt delat liv. Och äntligen har jag fått hem min fina fröken kattjävel igen. Min familj, min alldeles egna lilla familj. I den finaste lägenheten i världen, tillbaka i Skarpnäck.