Så var vi där igen. Mitt i den där önskade flykten. Till det där stället som inte har någon plats på kartan. Varför måste jag vara så jävla ombytlig? Eller rättare sagt, varför kan inte världen byta om med mig? Typ som ett rullande sushiband, man tar vad man är sugen på och när man är klar tar man något nytt. Alla de bästa bitarna på tallriken.

Med lite guts hade jag nog försvunnit ett tag. Men samvetet skulle bita mig i röven. Samvetet, det där man inte har när man är uppåt och glad i livet. Det är helt enkelt en liten dos mani jag behöver.