De senaste veckorna har varit helt sjuka. På alla sätt och vis. Jag har världens godaste nyhet att dela med mig av, en av mina stora drömmar har gått i uppfyllelse. Jag har fått äran att starta en helt ny klubb, tillsammans med två av mina absolut närmaste och några andra sköna dudes. En sådan där klubb jag har drömt om, ett helt nytt koncept. För att förändra stockholmsscenen.

Jag flyger på moln, och jobbar röven av mig för att allt ska bli bäst. Som den äkta perfektionisten jag är. Och jag blir gråtfärdig när jag inser att jag suttit och pillat med samma jävla flyers en hel dag och blandat ihop allting tusen gånger om. Men det vänder när jag inser hur många sköna människor jag redan fått träffa, och all bra respons vi har fått, alla fina ord och allt stöd. Fastän vi inte ens haft våran första kväll än.

Men det här är nog det absolut bästa sättet för mig att lära mig hantera stress. Och aktivera hjärnan.

När jag inte har fokuserat på klubben, har jag velat dö. Det har känts som om jag fastnat där jag är, och inte kommer komma härifrån. Jag kommer liksom ingen vart när det gäller arbetsträning eller mitt mående. Stressen finns ju alltid där. Över boende, pengar, arbetsträningen.. och den icke fungerande kontakten jag har med Carema. Som rent ut sagt bajsade mig i ansiktet tills jag fick ett bryt och hotade polisen med att ta mitt liv. Polisen bajsade mig också i ansiktet. Men det blev fart på personalen på Carema i alla fall. Jag har försökt få tag i någon som kan förnya mina recept i över en månad. Dagen efter polishotet fick jag träffa en läkare som fixade det, och där var det dåliga måendet borta. Hur svårt kan det vara? Det är ju precis det jag sagt till varenda person jag pratat med som har skickat mig vidare. Hade jag inte haft något samvete hade jag ju aldrig väntat med att ringa och hota polisen tills det verkligen var på riktigt, då hade jag ju gjort det på en gång.

En skev vecka helt enkelt. Och det är otroligt att jag faktiskt kan fokusera på något så pass mycket att allt annat försvinner. Tänk om man kunde göra det alla timmar på dygnet, då hade jag ju inte ens behövt behovsmedicinen. Fast nu har jag ju den, och det räcker ju med att den ligger där i fickan.. så är ångesten och dödstankarna borta.

 

Ja just det, min fina mamma ringde en tant på kommunen i veckan. Det har visat sig att jag har rätt till mer hjälp än jag trott. Jag har ju frågat flera olika personer från Carema om det är möjligt med stödboende, eller boendestöd. De har alltid svarat att jag inte har rätt till det eftersom jag inte är sjuk hela tiden. De hade tydligen fel. I veckan ska jag på möte. Och där fick jag min framtid tillbaka.