Lucy in the sky.. högt över molnen...

2011-09-30 @ 03:15:11 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

Jag lever, jag lever som fan.. Det bubblar i hela mig och det känns som att varje steg jag tar är som ett fjäderlätt moln, som om man svävar fram. Ni vet när man kysser någon och det känns som en ström av värme glider igenom hela kroppen, ner till tårna, ut i fingertopparna, örsnibbarna. Och man slappnar av fullständigt. Känner sig trygg. Känner sig rätt.

Jag tänker inte säga att jag aldrig varit kär tidigare, det har jag. Men aldrig någonsin har det känts så rätt. Och jag är en mes. Världens största. Jag vill kunna förklara känslan, men det går inte riktigt. Att kunna säga vad jag tänker på, utan att behöva skämmas, att kunna säga redan nu.. vad jag vill ha ut av det här, utan att behöva skämmas. Att allt är så naturligt och okonstlat.. utan jobbiga situationer. Och inga kaostankar. Jag är för första gången inte rädd för att göra eller säga något fel. Jag går inte runt och oroar mig för att jobbiga situationer kanske dyker upp. Och allt jag får vara är jag.

Och i den bubblan lever jag, med ena foten ute i verkligheten när jag känner för det. Att gå från totalt hjärnkaos till det här är det bästa jag varit med om. Och att träffa en människa som klickar så bra, det är helt sjukt.

Det bästa beslutet jag tagit de senaste veckorna var beslutet att säga "Jag orkar ingen drama, jag orkar inga spel, jag vill ha det ärligt och öppet från början.. vi behöver inte ha bråttom, men jag vill veta var jag har dig. Får du för dig att sluta tycka om mig, säg det." Och där lättade tusen kilo från bröstet. Spelet är inte roligt, dramat är passerat och jag vill bara ha det bra.

Mindfullness, respekt, acceptans och värderingar..

2011-09-20 @ 17:35:47 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

Pew. Luften från mina lungor pyser sakta ut efter världens i särsklass djupaste andetag. Precis som jag lärt mig av gubben på mindfullnesskivan jag lyssnat på ungefär tusen gånger. Spår 4 är min favorit, kroppsscanning.

Jag citerar "...och din andning finns med hela tiden....paus.... ibland i förgrunden.... ibland i bakgrunden... och vi släpper uppmärksamheten på underbenen och går vidare till knäna.... till låren, där det är stora muskler... bägge höfterna... hela bäckenet... sätesmuskulaturen.... och könsorganet.... kan du känna allt det där?!"
Jag känner det. Jag har känt det hela dagen. Och det var där jag gjorde mitt misstag när jag vaknade i morse efter ställd klocka. Jag satte på Spår 4. Och där var min skoletardag i graven.

Tar semester idag, jag är alldeles för emotionell och mesig just nu. Just nu mest hela tiden. Som den där glasskålen jag pratade om för första gången för några år sedan. Typ megaskör. Jag vet med mig själv att än är det inte över, att det är en hel jävla massa saker som bör och ska lösas. För att jag, egoistiska jag, ska få må bra och trivas. Vägen hit var fan lång, jävligt lång.. och vad jag hört så är vägen tillbaka oftast samma.. fast tvärtom.

Funderar över det liv jag levt det senaste året. Hur mycket jag egentligen har accepterat fastän det varit helt emot mina egna värderingar. Jag har inte mått särskilt dåligt.. jag menar det kunde ju varit värre. Och jag har haft satans roligt, träffat otroliga människor och börjat inse vad jag själv vill med mitt liv. Lärt mig värdet av ordet respekt. Och förhoppningsvis lärt mig respekten i sig. Kanske till den gräns att jag ibland respekterar andra mer än vad jag respekterar mig själv.. och det är där acceptansen kommer in. Man kan respektera det mesta, nästan allt.. men att acceptera det mesta, nästan allt gör att man helt tappar greppet om sina egna värderingar.

Kort sagt respekterar jag mina medmänniskors val av liv, jobb, vänner och så vidare. Men jag behöver inte acceptera deras val.. det är upp till mig. Antingen respekterar jag mina värderingar och andra människor, eller så accepterar jag andras val och glömmer helt bort mina egna värderingar. Det är som sagt upp till mig.

Konsten att överleva

2011-09-12 @ 17:09:24 Permalink "Frankie" Kommentarer (1) Trackbacks ()

Mina måndagar är inte längre vad de alltid varit. De är precis som alla andras måndagar, början på en ny vecka. Med nya utmaningar, nya försök att få livet att fungera och ytterligare en vecka där man ska hitta orken till att lyckas överleva. Jag har gått på energi som egentligen inte finns där, filmen i min rulle är slut för länge sen och jag står numera bara och matar..
Idag tänker jag på henne, det kommer jag även att göra imorgon också. Och det är där jag hittar energin som egentligen inte finns där. I en av de människorna jag absolut inte förväntade mig att hitta kraften i.

Han den där...

2011-09-06 @ 01:25:17 Permalink "Frankie" Kommentarer (0) Trackbacks ()

"Du kanske är han jag drömde om på bussen igår.. jag ville lägga mig ner och dö, men ville att någon skulle plocka upp mig... typ Lyckan... sen kom jag på att sånt aldrig händer och fortsatte åka. Idag vill jag dö igen.. fast nu ligger jag redan ner, i en säng i vasastan.. ingen kommer hitta mig här, då kan inte Lyckan plocka upp mig... när jag duschat och gjort mig fin och hittat orken ska jag nog lägga mig ner någonstans i vanadislunden och vänta på Lyckan.. eller polisen. De har iaf plockat upp mig förut, det har aldrig Lyckan gjort. Jag kan inte sluta hoppas på att det finns en människa som är Lyckan personifierad, fastän jag aldrig träffat honom."