Spyr ikapp till Dr. Förebilds sparkar
Jag var hos läkaren i veckan. Han som har varit min stora förebild det senaste halvåret. Hela mötet var ett långt knivhugg i magen, en lång spark i skrevet, och jag gick därifrån med gråten i halsen. Jag som tyckte att jag hade varit duktig som på något sätt ens lyckades ta mig dit. Trots banankräk på morgonen. Det är så jag rullar nu. Enligt honom har jag inte alls varit duktig. Men sen träffas vi inte särskilt ofta heller, 1 timme varje kvartal. Jag kanske inte borde ta åt mig så mycket.
Visst har jag avbokat och hoppat möten med psykologen. Visst har jag ringt till jobbcoachen och sagt att jag inte känner mig tillräckligt stark för att börja just nu. Men å andra sidan har jag haft bra kontakt till och från med jouren, jag har inte blivit beroende av min nya medicin och jag har inte en enda gång varit på St Göran, jag har klarat mig från Ankaret.. Och jag har överlevt nästan helt på egen hand. För mig är det stort. Gigantiskt. Men det är det inte för Dr. Förebild.. som nu har gått vidare till andra patienter. Och nu sitter jag här, med varken psykologkontakt eller läkare. Jag antar att hans vrede över Caremas arbetsmiljö gick ut över mig. Idag (fredag) var hans sista dag. Och jag spydde vatten i bilen på vägen hem. Det var det som fanns i min mage.
Mitt i allt försöker jag stå på egna ben, på ett sätt som inte riktigt ger mig den styrka jag önskar. Jag sprang in i huset, upp till sängen och rev lite mer på benen. Plockade upp telefonen, försökte samla mig och ringde till den enda livhanke jag har just nu. Han hörde inte ett ord av vad jag sa, men försökte trösta mig så gott han kunde. Jag slängde på luren, sprang in på toaletten och spydde en skvätt till.. Det är ju trots allt så jag rullar nu. Färdigspydd och psykiskt utslagen satte jag på en dokumentär om jordens undergång, fem hypoteser om hur det faktiskt kan gå till. Alla slutade i ren kaos.. och jag tog inte åt mig för fem öre, somnade tillslut och lyckades på något sätt vakna på andra sidan.
Aldrig någonsin har jag känt mig så ensam. Trots att jag har världens finaste man vid min sida. Och det är där min rädsla ligger. Jag har brutit med många, för mitt "egna bästa". Jag har tagit avstånd från den personen som alltid funnits där och alltid plockat upp mig när jag varit i botten. Och mitt i allt kliver han in i mitt liv. Tar en plats han inte borde ta, och där lägger jag min tyngd på hans axlar. Mitt i allt kliver han in i mitt liv och lyckas göra mina dagar lite ljusare. Och jag önskar så att vi hade träffats i våras istället.