The Art of Taming Waves
Och där var han tillbaka. Mannen med whiskyrösten och hålet i bröstet. Ögonen hänger inte riktigt med längre, och jag är inte helt säker på att sinnet är där det borde vara. Det var number of the beast och heil hitler.. Det var cashew och brämhults. Det är... otroligt skönt.. och känns otroligt overkligt. Jag kommer sova gott inatt, jag kommer drömma lugnt.. Jag kan inte beskriva känslan av.. att någonting som försvunnit, som man alltid trodde skulle vara borta.. faktiskt har kommit tillbaka. Pappa vet. Han vet precis. Jag har försökt avsluta det där kapitlet ett antal gånger, men aldrig lyckats.. och var i det läget då man bara accepterar. Man accepterar att skit händer, att man gör saker man ångrar.. att vissa människor får man fan dras med hela livet, på ett sätt som bara gör ont.
Just nu är jag i läget där jag bara njuter. Jag känner mig sårbar, sårbarast i världen.. Men vad kan jag göra åt det? Kanske är det bäst att bara tillåta sig själv att vara sådär äckligt sårbar. Trampa på mig.. mörda mig. Ögonen är tillbaka, den hårda snällheten och de klassiska "just nu skulle jag bara vilja sätta på dig så jävla hårt...". Vaknar jag imorrn och inser att det bara var en dröm går jag fan och lägger mig igen.