Hejråraaaaaah
Jag var sådär lagomt myssnygg i min lusekofta när jag stängde dörren bakom mig tidigare idag. Hemma igen med x antal öl i väskan, två lp-skivor och en vanlig gammal cd är jag ensammast i världen. Jag var typ helt okej vän med ångesten när jag lämnade lägenheten, men jag förlorade stort en trappa ner på skånegatan någonstans. Ensam är stark är bullshit hela vägen till Kenya. Jag ger upp. Än en gång. Upp. Upp. Upp. Jag ger upp enda längst in i själen till den pyttelilla skinncell jag lämnade efter mig någonstans på vägen..
Jag blir så äckligt berörd av saker som sker i min närhet.. Och jag är ensammast i världen. Jag går och lägger mig, för alltid ungefär. Nu vill jag inte spela tuff längre.