Keff bok
Och benzodebuten var ett faktum. Så även de snabba dagarna jag faktiskt bestämt mig för att låta bli. Du vet när hjärtat tar extraslag mellan varje normalt slag, och när det slår så hårt att hela kroppen håller takten. Du vet när det glittrar i handflatorna av små svettpärlor och när du letar efter något du egentligen inte behöver ha, i ren manisk anda, för att bli av med rastlösheten. Måste. Hitta. Pennan. Med. Grönt. Sudd.. FÖR. ATT?
Imorgon är det läkartid, och jag har haft en riktig jävla dipp, hur ska jag förklara det? Stressfaktor gånger tio. Sista augusti måste jag bort från mitt älskade skarpnäck, och den här gången flyttar jag inte ensam. Jag har mina två tjejor. Det värsta som kan hända är att jag tillfälligt måste flytta till ett ställe där de inte får följa med. Ungefär hundra steg bak.
Jag är nollställd nuförtiden, konstig och lämnar. Krossad inombords, noll utåt. Det är svårt att förklara hur dåligt man mår och be om den hjälp man behöver när det faktiskt inte syns. På St.Göran hamnar man sist i kön utan tårar. I verkliga livet är det "inte så farligt", "skärp dig nu" och "kom hit så får du en kram"... Sånt som inte fungerar när man inte går ut på balkongen i zinken för att man är rädd för att något kan slå slint i ett söndertrasslat huvud och man bara kastar sig ut, ner i pappas fina rabatter. "Har du åkt mycket långbräda de senaste dagarna?... du vågar så mycket mer..." Nej, jag bara bryr mig inte om det kommer en bil.
Hade jag haft körkort hade jag åkt nånstans med tält och katter. Bort från allt. För jag har gett upp. Upp. Upp. Upp.
Ps. Om du mot all förmodan skulle läsa det här. Det är över nu, du avslutade mitt kapitel.. Keff bok.