...
För min längtan efter trygghet.
För min längtan efter trygghet.
...
Beslutet är taget. Tror jag.. det blir Ankaret imorrn.
Okänsla
I min skogsdunge ska lugnet finnas, istället luktar det gammal apelsin och det sitter ångest i lakanen. Jag försöker verkligen se det positiva just nu, det är svårt.. riktigt jävla svårt. Jag har överlevt helgen med nöd och näppe.. inga joursamtal, inget ankare. Jag kan inte förstå hur jag kan vara så trött, hur jag kan ha gått ner mig så totalt på bara några dagar. Finner tröst och omtanke i en annan stad, hittar någon som säger det jag behöver höra. Jag kan inte vara nog tacksam över det. Det ger mig hoppet, tron och orken till att fortsätta. Även om jag för tillfället gett upp lite halvt om halvt.
Illamåendet är tillbaka, giftet i kroppen börja sakta men säkert bygga upp mitt "försvar" igen.. Jag skäms, för ett halvår sen klarade jag mig på mina kryptonitpiller, nu har även benzon förgiftat mitt sinne.
P S Y K I S K T D Ö D !
Och jag blir så förbannad på livet när allt tycks ha vänt. Som om allt vore bättre om man var ovetandes. Just nu kan även jag förstå varför man hellre väljer att inte känna.. Jag som alltid varit så stolt över mina känslor. Ett liv i lugn och ro är A och O för en bipolär, ett liv utan onödig stress. Man bugar och bockar, återigen har ni våldtagit mitt sinne.
Idag ska jag försöka ta reda på vad som är rätt just nu. Jag vet på ett ungefär vad jag behöver, frågan är bara var jag ska få det ifrån.
fortsättningen...
Jag vaknade halv fyra.. så jävla besviken över att sömnen inte vill vara min vän. Jag orkar verkligen inte med livet just nu, och drömmarna känns mer bekväma. Det är sjukt att påsen med mina nya piller legat orörda i byrålådan så länge, det är pinsamt att första pillret beror på andras beteenden. För jag är verkligen inte sjuk just nu, skör och svag möjligtvis. Men inte sjuk. Jag tror jag sagt tidigare att det är skönare att må dåligt pga något konkret än att ha ångest över ingenting. Det är inte sant. Det är tusen gånger skönare att må dåligt utan anledning, än att faktiskt ha en anledning och inte kunna göra något åt saken. Det var min benzodebut.
Jag antar att det blir mer pillertrillande nu, tillbaka till giftet. Jag tänker inte låta andras ord och beteende få mig att bli sjuk igen, jag har inte tid för sånt.
Idag när jag satt i badet hade jag dödstankar för första gången på länge, jag är inte suicidal på något vänster.. döden vore bara ett enklare val just nu.. tror jag. Jag la mig ner i den där dödsposen jag sett så många gånger på Dexter, med ena armen över badkarskanten.. som om jag skurit av senor och ådror i handleden. Jag låg där och låtsades vara död. Skrev ett avskedsbrev i tankarna, där jag kastade skiten tillbaka. Där jag förklarade för alla jag bryr mig om hur mycket jag älskar dom, att jag är otroligt ledsen över att det blev som det blev.. Där jag förklarade för idioterna i mitt liv hur mycket de borde skämmas över sig själva och att jag skulle hemsöka dom om de inte gjorde något åt saken. Det senaste är ju självklart bara önsketänkande, jag hade aldrig haft gutsen.. att vara elak tillbaka, inte ens som spöke.. Jag funderade över musiken jag ville ha på min begravning, över vilken bild jag ville ha vid min kista. Jag funderade över vilka jag verkligen ville ha där..
Det fungerade, en kort stund.. sen var det tillbaka till verkligheten igen, upp från badkaret, handduk runt håret..
Och nu ligger jag här igen, i min skogsdunge.. halvt påverkad av mediciner.. och totalt oförmögen att hitta rätt känsla. Det är kaos i mig, och det är dags att släppa ut det. En helg på ankaret hade inte suttit helt fel, och bara den tanken får mig att rysa. Jag känner på mig att den här helgen blir en helg man helst inte minns.. Nu mår jag dåligt, och ja.. jag kan inte göra annat än att acceptera, låta det gå över.. och fortsätta där jag var.
shit, hell och lite crap
Det var den värsta nyheten jag kunde få. Jag hatar de där samtalen, som kryper in i huvudet, sätter sig och fortsätter eka.. ord efter ord.. "så nu får du ju hjälpa till mer". Det hade varit helt okej, om man bortsåg från orden som sagts innan, om man bortsåg från anledningen. Det är lite tragiskt hur man kan skratta åt sånt, att man kan låtsas som om ingenting har hänt egentligen.. Det är lite tragiskt att vara han.
Jag letar febrilt efter ett tillfälligt boende just nu, inte för att jag är hemlös.. mer för att jag vet att kängan kommer snart. Igen. Jag letar efter känslan jag kände från början.. Men jag hittar så jävla många känslor. Jag är frustrerad, så oerhört frustrerad, jag är trött.. psykiskt helt utmattad, jag är besviken, känner mig otrygg, otroligt ensam.. trots vänner. Jag känner hat, skadeglädje. Jag känner mig otroligt förnedrad och totalt maktlös.
Det är så otroligt mycket på samma gång, i alla riktningar, i varenda liten vrå. Och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen.
Kvällar...
Kvällar som denna kan jag sitta och hoppas på att du skulle höra av dig. Fråga hur jag mår, vad jag gör, vem jag är idag. Säga att du minns mig och den tid vi hade tillsammans. Berätta att du dricker brämhults varje dag och att dina vänner har sett mig på bussen några gånger. Bjuda över mig till din nya boning.. till ditt nya liv.
Kvällar som denna finns du i mina tankar med mening.. du finns där för att jag behöver dig där. Som om inget ont har gjorts...
Söndag, popcorn och Argentina
Det är söndag. Jag borde ha träningsvärk i magen, vara halvt död.. helt slut. Men jag stannade hemma igår. Det är första gången hemma på en lördag.. på jag vet inte hur många månader. O T R O L I G T S K Ö N T !
Det blir pizza idag, jag ska förbi vivo en sväng för att inhandla popcorn och skruf också.. Trots att det inte är en bakissöndag så känns det nästan som det.
Skype är ett otroligt program. Jag har varit och hälsat på i Argentina, fått guidade turer och kompiz har fått hälsa på sin farfar. Han blev lite besviken.. Farfar tyckte att ett riktigt barnbarn hade varit trevligare.. jag är glad över att det är en hamster.. Otroligt glad. Kärleken till varulven på Odenplan har blivit starkare.. Och jag känner en otrolig lycka över hans resa, tillbaka till familjen. Få gånger har jag varit så glad för någon annans skull. Och jag hoppas verkligen att jag en gång kan följa med dit bort. Men först.. ska jag lära mig spanska! Det är konstigt hur förhållanden kan utvecklas.. vi är inte ett par längre, men står varandra närmare.. och jag kan inte annat än att vara glad över beslutet som togs. Vi hade antagligen krossat varandra totalt om det hade fortsatt.
Och vad jag lärt mig, om mig själv.. och om vem jag vill vara, i ett förhållande.
ordblaj
Jag älskar min ensamtid, jag värdesätter den, ser till att jag får den, gör det bästa jag kan med den. Förlänger den, stänger av allt annat. Och ibland undrar jag om det är särskilt positivt.
Har pillat med mina naglar i snart två timmar, jag har sett en halv säsong av dexter och naglarna ser riktigt välmående ut.. utan nagellack för första gången sen högstadiet. Naglarna är min bästa terapi, min bästa mindfullness övning.. All fokus på något som går att ta på, all fokus på känsla, dofter och syn.. all fokus på att göra ett bra jobb. Haha. Det är faktiskt sant. Två minuter senare och jag får den där klumpen i magen. Har jag tagit rätt beslut, vad ska jag göra härnäst, hur ska jag bete mig, vad ska jag säga. Det var lättare när man var barn, och besluten togs åt en.. visserligen var det sällan roligt. Men man slapp ju tänka.
Jag har haft ensamtid i flera dagar nu, jag vill inte släppa in någon just nu, jag vill vara ifred.. jag vill göra det jag känner för när jag känner för det. Jag vill vila, jag vill samla krafter, jag vill komma tillbaka tusen gånger starkare.. trots att jag inte försvunnit än. Jag vill vara i dimman ett tag, få ut alla känslor i boken.. lämna de där.. och känna mig tillfreds och lugn i mig själv. Innan jag gör någonting annat. Det är inte all fokus på mig, det är all fokus på mitt välbefinnande.. Vad ska jag göra för att må bra i mig själv, hur vill jag vara för att trivas med mig själv.. vem vill jag vara, vad vill jag göra, hur ska jag göra det.. och fan..
Jag pratade med en vän i lördags natt, jag var sådär ärlig som jag sällan låter mig själv vara längre.. jag sa för mycket, pratade om att ändra inriktning helt. Bli den fitta jag ibland önskar att jag kunde vara.. Det kändes rätt att säga det då, men efter tio minuter kändes det bara fel.. Jag är hellre för snäll, för givmild, accepterar för mycket, och får smaka på skiten i efterhand än att bete mig som en gris.. Det är ju trots allt den jag är, den jag har blivit uppfostrad till att vara. Och än en gång ser jag likheten mellan papi och mig.. jag tycks ha ärvt en hel personlighet.
Ett paket ska hämtas ut på Vivo, högtalare, underkläder, Kingpin och märken. Ikväll ska jag längta efter sommaren, inspireras av bilderna och samla på mig fler favoriter.
Boken
Jag har tagit fram boken igen.. jag har rivit ut de gamla sidorna.. jag har låtit den ligga framme. Allt för att få ut alla känslor.. Det kan bli våldsamt, det kan bli kladdigt, det kan bli knäppt, konstigt och helt random. Det kan bli i stort sett vad som helst. Jag gjorde om utsidan i ett laddat ögonblick, i en känslostorm, i en dimma. Det slutade i smuts. Det slutade mer färg på dörrhandtag, på ben.. på redan upptagna sidor i boken. Jag skapade fem sidor visuell ångest.. i samma dimma. Jag har så svårt att komma ihåg känslorna i ångestsituationerna, jag har så svårt att uttrycka mig när ångesten är som värst. Men jag tror att jag lyckades..
Jag har kroppsångest.. jag har benkomplex.. jag är just nu helt fascinerad av det sjukligt smala.. det beniga.. det hårda och det sköra. På något sjukt vänster är det otroligt fint..
Feed Me
Jag har gått igenom mina bilder.. än en gång. Tänkte att jag skulle dela med mig av några favoriter som ännu inte synts i bloggen. Varsågod!
En rättvis rubrik
Jag har svårt att hitta rätt ord, jag kan inte riktigt beskriva känslan jag får när jag ser den här bilden..
Jag har gett det för många försök, jag ger mig..
Marie
Med en mage hård som sten och ben som inte riktigt hänger med kan jag utan tvekan säga att vi röjde dansgolvet igår. Jag önskar nästan att jag hade haft med mig kameran för att föreviga ögonblicken, å andra sidan är jag glad att jag lämnade den hemma då jag är säker på att den hade försvunnit i vimlet. Marie bjuder fortfarande till, och trots att bartendern tror att jag är världens slampa och jag kan stället utan och innan vid det här laget måste jag säga att jag är glad över Marie. Marie ger alltid det bästa, Marie blandar lagom starkt, Marie har flipper, Marie spelar musiken, Marie levererar och Marie struntar i om du har tappat garderobskortet.. kommer ihåg dig och sträcker fram jackan med ett leende på läpparna. Tack Marie, jag hade inte överlevt färden hem utan mina saker.. C10..
Jag tillbringar söndagen i sängen.. med min akustiska musik i öronen och bilder att gå igenom.
smuts
I gårdagens dimma skapade jag... smuts.. Jag högg huvudet av oskyldiga toppmodeller och klistrade in fula smileys. Jag tog fram pennorna och "MIN BOK"- boken och ritade undernärda tjejer med opropertioneligt långa armar och hängslen. Det var så jag kände igår.. Maniskt skapande är ibland fruktansvärt skönt, fem toppmodeller och tre sidor i boken senare satte jag på ett dexter-avsnitt. Jag somnade vid 5. Jag vet inte om det är vinterns mörker eller det faktum att sömnen verkligen inte velat vara min vän de senaste veckorna som får mig att somna vid den tiden, men skönt är det.. jag tillåter mig själv. Sömn är nyttigt, nyttigare än allt annat.. och när sömnen är min vän, kan jag lägga livet åt sidan en stund och låta mig svepas med. Tillslut måste jag ju känna mig utvilad.
Det är faktiskt ganska skönt att vakna vid fyratiden, av sig själv.. utan några klockor eller andra ljud som stör. Det är fortfarande mörkt ute, och alla ligger och sover. Det är nu jag har min ensamtid.
Vintern har tagit hårt på min kropp, och jag ser ingen lust alls längre att gå utanför dörren.. att träffa folk. Det gör ingenting just nu, jag tillåter mig själv att vara själv. Men i längden är det något som borde åtgärdas.. jag vill ju inte sitta inne dag ut och dag in.. även om det är otroligt skönt att leka av sig kreativt. Idag kanske det bär av till Zinken.. kanske blir det en fika med Tweenie, eller kanske stannar jag hemma och pillar med mina bilder ifred. Det spelar liksom ingen roll.
Min matlust är som bortblåst igen, och även om jag vet att jag borde äta, gör jag det inte ändå.. Dels för att jag inte har tid, dels för att det är tråkigt.. dels för att jag ofta sover när det är middag.. Det är dåliga bortförklaringar, det vet jag om.. men just nu duger det. Min vinterdvala har aldrig någonsin varit så djup, och vem behöver mat då?
Snart är det fredag, och soooom jag sett framemot den här fredagen. Imorrn entrar vi blå bodarna för sjuhundrafyrtioelfte gången.. och jag ska dansa av mig de sista känslorna som behöver komma ut. Jag funderar på att ta med kameran, bara för att minnas de bästa stunderna den här vintern.. för majoriteten av dom har ju ändå varit just där.
Allt var svettigt, minst sagt..
