Jag träffade min nya läkare igår, det var nog utan tvekan den bästa läkare jag har haft.. För mig är det viktigt att kunna känna sig avslappnad och trygg med den läkare man har, att man faktiskt kan sitta och skratta trots att jag egentligen inte är där för en särskilt rolig anledning. Det är viktigt att man kan prata om allt, och det är viktigt att det inte är någon jävla pappersnisse som skriver mer än vad han lyssnar. På just läkare har jag höga krav, antagligen för att jag träffat en hel del under mina år som patient.. och troligtvis för att de flesta varit riktiga praktidioter. Helt otroligt! Jaaaaa... Han var sådär farligt ärlig, sa saker som han visste kunde skapa konflikter men som jag antagligen behövde höra, han använde whiteboardtavlan och möbler för att beskriva, han pratade om hur han själv var, han tog sig tid till mig och nämnde inte sjukdomen en enda gång.. Han hade läst min journal innan, trots att jag fick tiden två timman innan mötet, han frågade vad det var som hade fått mig att må dåligt de senaste veckorna, han sa att han var "kärleksexpert" och förklarade en hel del viktiga saker. Vi satt i 50 minuter och lärde känna mig, och de sista tio tog vi upp sånt där viktigt som man egentligen är där för.. Han var perfekt, och jag kan inte vara nöjdare.

Han sa att man kan älska på två sätt antingen "För att" eller "Trots att"... älskar man "för att" är det ett begär och inte kärlek. Och funderar jag en stund kan jag nog själv säga att det stämmer ganska bra, det finns få människor jag älskar.. än mindre jag faktiskt säger det till.. Mamma på sin höjd, när hon har sagt det först förstås.. inte för att jag inte älskar henne, för det gör jag.. bara för att jag har så svårt att säga det. Men mamma älskar jag trots att hon är som hon är, jag älskar papi trots att han är som han är, jag älskar alla mina syskon trots att de är lite egna allihopa, jag älskar FrökenF trots att hon är en jävel på att prata om helt oväsentliga saker, jag älskar min Geris trots att han aldrig lyssnar på det smarta jag säger, jag älskar Nisse trots att han kan vara elak ibland, jag älskar mitt rysskocko trots att han kör bil som en idiot, jag älskar Systrami trots att hon är den största tönten jag någonsin träffat.. Och jag älskar min varulv TROTS att han inte är den jag ibland önskar att han vore, trots att han ibland gör saker jag inte vill att han ska göra, trots att han ibland säger fel saker, bajsar med öppen dörr, är värdelös på att diska efter sig.. och det är det som får mig att tänka efter lite till..