Purpura Nebula
Jag rullar så bra där jag är. Det finns liksom inga hinder på vägen, dit jag är på väg.. ungefär som dom där gaytexterna man skrev som kär 16-åring. Poetiskt. Mycket. Det ryker om vår by.. Det sprutar rök ur alla håligheter, som en vulkan... Pompei. När jag var yngre rökte även jag, Right Menthol 100s.. När någon frågade när jag skulle sluta, var svaret alltid "när jag lärt mig spruta rök ur öronen". Jag lyckades aldrig.. med öronen alltså, sluta det gjorde jag. Jag rökte menthol, idag röker man haze.. det ska tydligen vara godare.. och ballare, och mycket bättre för nerverna. Man får inte svarta lungor av haze.. det är mer nyttigt än farligt. Det är nästan så att man kan kalla det hälsosamt. För allt, utom kroppen.. som blir tjock av all mat, vännerna som behandlas som ett mjölkpaket med utgångsdatum "IGÅR", hjärnan som blir kvar där du började, minnet som du glömt någonstans på vägen, spermierna som avlider, cellerna.. som typ förändras.. livet som pausar och serotonin som ersätts. Det är hälsosamt. Bra för nerverna. Nyttigt för de vilsna själarna. Det botar ju för tusan cancer.. Man blir lycklig av Haze.. det blir man inte av menthol. Purple Haze heter flickan Hendrix sjunger om.. hon som finns överallt i hans hjärna, som gör att han beter sig konstig, som får honom att kyssa himlen. Hon som förtrollar honom.. Lila dimma. Vackert. Purpura Nebula.