Shysh!
Jag trodde att jag skulle bli arg eller åtminstone lite ledsen. När människan stormar ut ur lägenheten och stänger dörren med en smäll efter sig. Men återigen ser jag mig själv med på tok för många terapitimmar bakom mig. "Är det ett problem? Vad kan jag göra åt saken? Är det någonting jag kan göra nu?". När dörren gått igen börjar analysen "Hur skötte jag den här konfliktsituationen? Var det någonting jag gjorde fel? Det ska jag tänka på nästa gång." Mitt huvud har inte tid för jobbiga känslor. Visst är jag ledsen, ledsen för att jag vet att det är så onödigt. Självklart är jag besviken, jag hade sett fram emot den här dagen med min bästa, hemma hos mig för en gångs skull. Men kan jag göra något åt saken? Nej, släpp och gå vidare.
..och fem minuter senare tystnar den porrfilms, supertrance, dunkadunkahemska musiken. Och återigen skyller jag allt på Fröken Haze, idiotiskt.