Jag hatar den där crapiga jävla fittångesten som bara måste komma. Och där hade vi mina terapitimmar.. skönt att känslorna sätter igång några timmar senare, med typ tredubbel kraft. FYFAN! Nu är jag arg.. arg på att det är jag som får dras med ångesten, arg över att jag känner att jag kanske gjort något fel.. arg. Jag var färdigsminkad, det var bara byxorna som skulle på, sen kom den.. helveeeeteeeee.. Nu vill jag bli ompysslad, jag vill ha färdiglagad mat där jag sitter, jag vill ha kramar, jag vill ha nåt. Och helvetessolen har snart gått ner, vilket betyder att jag inte kommer ifrån den här jävla gangsterhålan.. levande alltså. FUCK FUCK FUCK.. helvetes crapshit.

Jag trodde att jag skulle bli arg eller åtminstone lite ledsen. När människan stormar ut ur lägenheten och stänger dörren med en smäll efter sig. Men återigen ser jag mig själv med på tok för många terapitimmar bakom mig. "Är det ett problem? Vad kan jag göra åt saken? Är det någonting jag kan göra nu?". När dörren gått igen börjar analysen "Hur skötte jag den här konfliktsituationen? Var det någonting jag gjorde fel? Det ska jag tänka på nästa gång." Mitt huvud har inte tid för jobbiga känslor. Visst är jag ledsen, ledsen för att jag vet att det är så onödigt. Självklart är jag besviken, jag hade sett fram emot den här dagen med min bästa, hemma hos mig för en gångs skull. Men kan jag göra något åt saken? Nej, släpp och gå vidare.

Min bräda är på rymmen, hon har blivit kidnappad och rullad på av känd man. Av Varulven på Odenplan, jag är stolt.. tack vare mig har han hittat ett nytt intresse.. ett som betyder att man rör på sig. Jag låter de sällskapa och lära känna varandra ett tag till, så kanske jag kan få fröken såld.. and perhaps.. fixa en helt sproilans.. custom.. mjuka hjul.. truckarna på ovansidan.. kicktail.. låg och alldeles perfekt för mig..

Jag rullar så bra där jag är. Det finns liksom inga hinder på vägen, dit jag är på väg.. ungefär som dom där gaytexterna man skrev som kär 16-åring. Poetiskt. Mycket. Det ryker om vår by.. Det sprutar rök ur alla håligheter, som en vulkan... Pompei. När jag var yngre rökte även jag, Right Menthol 100s.. När någon frågade när jag skulle sluta, var svaret alltid "när jag lärt mig spruta rök ur öronen". Jag lyckades aldrig.. med öronen alltså, sluta det gjorde jag. Jag rökte menthol, idag röker man haze.. det ska tydligen vara godare.. och ballare, och mycket bättre för nerverna. Man får inte svarta lungor av haze.. det är mer nyttigt än farligt. Det är nästan så att man kan kalla det hälsosamt. För allt, utom kroppen.. som blir tjock av all mat, vännerna som behandlas som ett mjölkpaket med utgångsdatum "IGÅR", hjärnan som blir kvar där du började, minnet som du glömt någonstans på vägen, spermierna som avlider, cellerna.. som typ förändras.. livet som pausar och serotonin som ersätts. Det är hälsosamt. Bra för nerverna. Nyttigt för de vilsna själarna. Det botar ju för tusan cancer.. Man blir lycklig av Haze.. det blir man inte av menthol. Purple Haze heter flickan Hendrix sjunger om.. hon som finns överallt i hans hjärna, som gör att han beter sig konstig, som får honom att kyssa himlen. Hon som förtrollar honom.. Lila dimma. Vackert. Purpura Nebula.

Jag har packat hela dagen, med balkongdörren på glänt och varenda persienn, rullgardin och gardin bortdragen. Det är vår och på lördag flyttar jag. Till rutiga golv, fransk balkong och garderober i massor. Det har varit superstress, nätter utan sömn, dagar med ångest och tillslut ett totalt brainfail. Nu har jag lyckats fixa det mesta.. typ allt.. utom köksstolar, micro och dammsugare.. Fast å andra sidan, vem äter i köket? Varför dammsuga när man kan sopa? Och popcorn kan man väl ändå poppa i kastrull? Ja just det, kastrull var det också.. och stekpanna..

Jag gör allt som förväntas.. men det händer ingenting.. det blir fan inte bättre.. jag har fan inte ens pms nu.. och ändå känner jag för att dö. Imovane är min bästa vän, men hon är snart slut. Jag har sån jävla stor lust att trycka i mig hela kartan, men allt blir så jävla dramatisk. Jag behöver hjälp! Jag behöver hjälp av min familj, jag behöver hjälp av mina nära.. JAG BEHÖVER HJÄLP! Jag lever i det förflutna, jag lever med förhoppningar, jag lever efter mina mål.. Och jag blir bajsad på rakt upp i fejjan varenda jävla gång. Jag hatar er" Världelösta jävla människor..

Han tror att det är för att han ska gå och lägga sig. Att det är nu jag blir ledsen för att nu ska han få sova.. Mitt jag behöver omtanken, den extra kramen, den där lilla grejen.. Den där lilla grejen som får mig att känna mig värd något. Imovanen skulle absolut kunna göra något, fyra piller till så lär nååågot hända. Men jag är rädd. Inte rädd för vad som kommer hända med medicinen i kroppen, jag är rädd för att det återupprepas.. det blir adios.. det blir ingenting.. och då dör jag fan hellre.

Jag gör som de viktigaste männen i mitt liv.. jag drar.. inom en snar framtid. Det finns ingenting för mig i det här landet. Pengarna får gå till annat än det jag tänkt från början.. Det fungerar inte längre.. Jag är helt paj inifrån och ut.. helt trasig, helt förstörd.. tusen bitar fast ingenting.

Helvete vad dåligt humör jag är på. Och jag är stressad, jag är så jävla less på alltihop. Ibland funderar man allvarligt på att sluta försöka. Det skulle vara så otroligt skönt att bara få vara. Mitt huvud värker ständigt, jag sover i snitt tre timmar per natt, min mage är helt förstörd och jag har inte orken till att lösa några som helst problem.. men jag gör det ändå. Kan man bli utbränd utan jobb? Kan man bli utbränd av disk?

Shit, crap, hell och lite fuck. Klockan är alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag ger mig, utmanar mig själv och sömnen. Paulo vill du vara min vän denna morgon? Eller ska jag återgå till Fringe.