Det är lördag, och besvikelsen från igår sitter fortfarande kvar i kroppen. Trots en toppenkväll med riktiga skärgårdspojkar och alkohol. Jag var nära på att stanna hemma igårkväll, men fick bättre tankar i huvudet. Igår hade jag ångest, men jag visste varför. Luren slängdes i mitt öra, och en planerad kväll blev avbokad. Min hjärna gick i tusen bitar och mitt hjärta växlade upp till högsta växeln. Var nära på att åka till Zinken, få ut min ilska, ge den förtjänade avhyvlingen och kidnappa min geris. Men som sagt, jag kom på bättre tankar.
Snart är det dags att bege sig ut i stockholmsnatten, löningshelg och dB. Extra allt låter bra.. Bababadabababdabababooooom..

Jag satt framför datorn idag och kollade runt på lite bloggar och hittade den här intervjun från David Lettermans show. Där Joaquin Phoenix verkar vara påtagligt påverkad av något och i allmänhet må riktigt jävla piss. Klippet fick mig att känna skam, sorg och ja.. ilska. "Hur i helvetet kan publiken sitta och skratta åt denna människa?!" för inte skrattar de med honom. Google är min bästa vän, och jag var ju självklart tvungen att höra lite mer om det här.. det visade sig att det bara var ett litet PR-trick. Joaquin Phoenix har tillsammans med regissören Casey Affleck försökt sig på att filmatisera kändisskapets baksidor.
I vilket fall som helst var det inte filmen jag ville prata om, inte heller Joaquin Phoenix eller Letterman. Där jag hittade denna video, hittade jag även något bland kommentarerna...

" M - Lördag 11 September 20:20
Äh, nu ska ni inte vara så hårda mot honom. Han är ju uppenbarligen manodepressiv."

Att döma någon i det skicket som Phoenix är i intervjun som manodepressiv gjorde mig lite fundersam. Är det så folk ser på manodepressiva människor?! Det är ju bara befängt, visst finns det extremfall.. jag har hört en del konstiga historier. Men aldrig någonsin har jag hört om någon som varit i närheten av han som sitter i fåtöljen med solglasögon, vildvuxet skägg, tovigt hår, som knappt svarar på tilltal och kletar tuggummi under Lettermans skrivbord. Kanske är det så manodepressiva ses utåt.. är vi så skumma?! Ser vi ut och beter oss som knarkare under våra skov?
Tänk om man skulle få träffa denne "M", kanske har jag redan gjort det.. vem vet. Vad tror ni att denna kvinna eller man skulle få för bild av mig? Skulle jag också vara "uppenbarligen manodepressiv"? Jag tror faktiskt inte det.
Jag och min psykiska sjukdom (hårda ord) firar 19 år tillsammans i år. Snart två år som diagnostiserade. Jag har varit öppen från början, jag har ingenting att dölja. Vet ni hur många gånger jag har fått höra "Va, är du manodepressiv.. du är ju helt normal". Eh, va?! Ja, visst.. jag skär mig inte i armarna, eller bränner mig själv med en tändare. Jag har inga ärr, och jag ser inte ut som en knarkare. Jag beter mig sällan konstigt, och är i de flesta fall ganska trevlig. Jag pratar helt normalt, ser ganska normal ut.. och ja.. jag är väl en helt normal människa. Visst har jag mina skov, men vem fan har inte det?!
"Va, är du manodepressiv?!"... Jupp, jag och minst 100.000 andra helt normala svenskar.


Mel Gibson, Stephen Fry, Robbie Williams, Jeremy Brett, Jim Carey, Lindsay Crosby, Eric Douglas, Robert Downey Jr., Carrie Fisher, Linda Hamilton, Moss Hart, Kevin McDonald, Spike Mulligan, Ben Stiller, David Strickland, Lili Taylor, Tracy Ullman, Jean-Claude Van Damme, Robin Williams, Jonathon Winters, Tim Burton, Ludwig van Beethoven, Alohe Jean Burke, Rosemary Clooney, DMX Earl Simmons, Ray Davies, Lenny Dee, Gaetano Donizetti, Peter Gabriel, Jimi Hendrix ,Kristen Hersh,Phyllis Hyman, Jack Irons, Daniel Johnston, Otto Klemperer, Oscar Levant, Phil Ochs, John Ogden, Jaco Pastorius, Charley Pride, Mac Rebennack (Dr. John), Jeannie C. Riley, Alys Robi, Axl Rose, Nick Traina, Del Shannon, Phil Spector, Sting, Tom Waits, Brian Wilson, Townes Van Zandt, Winston Churchill, Theodore Roosevelt (President of the United States.) Louis Althusser, Honors de Balzac, Art Buchwald, Neal Cassady, Patricia Cornwell, Margot Early, Kaye Gibbons, Johann Goethe, Graham Greene, Abbie Hoffman, Kay Redfield Jamison, Peter Nolan Lawrence, Frances Lear, Rika Lesser, Kate Millet, Robert Munsch, Margo Orum, Edgar Allen Poe, Theodore Roethke, Lori Schiller, Frances Sherwood, Scott Simmie, August Strindberg, Mark Twain, Joseph Vasquez, Mark Vonnegut, Sol Wachtler, Mary Jane Ward, Virginia Woolf
och visst är vi begåvade också?

Hej, mitt namn är Frankie... och jag är manodepressiv.

Idag ska jag träffa mina småbröder. Äntligen. Eller små och små, båda två är ju faktiskt ett par centimeter och några kilon större än mig. Jag köpte mig en liten gnagare, en liten dvärghamster.. Kompis heter han.

Det gör ont i mitt hjärta, och min hjärna säger stopp. För några minuter sen klickade det, det vände totalt.. och jag känner mig som en loska på marken. Färdig att trampas på. Jag river av bitar av mitt gula nagellack och önskar att det bara fanns en gud för just mig. Som bara uppfyllde mina önskningar, och höll om mig när jag mådde dåligt. Men alla vet ju att några såna finns ju inte. Gudar är till för alla, inte någon slags privat egendom. Synd. Om jag hade en Gud skulle han se ut som Kurt Cobain, han skulle vara asgrym på gitarr och ha världens finaste röst. Han skulle sjunga och spela mina favoritlåtar och klappa mig på huvudet och säga "Det är okej" när jag var ledsen. Han skulle torka upp mina tårar och förvandla dom till kristaller, lägga dom i en ask och ge till bättre behövande. Jag vill inte ha dom hos mig längre, tårar är överskattat.

Jag tänker inte skriva någonting om valet, eller för den delen SD.. annat än att det slutade på det värsta tänkbara sättet, och om Mp nu väljer att backa alliansen.. tänker jag sitta i min skamvrå och skämmas. Punkt, över och slut.

Jag bor fortfarande tillfälligt på Odenplan, i en liten etta på 30 kvadrat. Med en man som är sjuk, och möbler som jag inte tycker om. Men jag gillar det, närheten till allt.. Att jag blivit lat på köpet och inte ger mig utanför slussarna om jag absolut inte måste, och tar minst en halv dag på mig att lämna vasastan får jag väl ta. I söndags var jag hemma hos papi och käkade middag, jag har inte ätit så god hemlagad mat på evigheter. Om sanningen ska fram har jag inte ätit hemlagad mat på ungefär två veckor. Se vad innerstan gör med en. Man bränner pengar på pizza och lasange, eftersom man är så tafatt när det gäller att laga mat utan vare sig micro eller ugn. Men så är det väl, när man för första gången ska leva utan föräldrar. Pizzagubben är min nya kock, och visst att han gör de godaste pizzorna jag ätit och ger mig extra bröd fastän jag inte bett om det.. Jag träffar pizzagubben oftare än jag träffar min familj just nu, och det känns lite sådär.

Imorrn tänker jag gå till djuraffären, jag känner ett stort behov av ett levande väsen som jag kan ta fram och gosa med när jag vill. Ett litet ett, som får plats i handen. Jag vill ha en Gerbil, och en sån ska det bli!

Jag ligger i kärleksnästet på Odenplan, med min sjuka karl vid min sida. Vi är sjuka båda två, fast på olika sätt.. på honom syns det.. på mig märks det. Jag har bestämt mig, ett sms om dagen tills jag får någon form av respons. Jag letar efter eget boende, jag måste ha mitt eget.. jag måste bygga ett nytt näste, jag måste ha en ny skogsdunge. Kramp i hjärnan, kramp i hjärtat, kramp i kroppen ända ut till fingerspetsarna. Imorrn ska vi gå till djuraffären, jag vill ha ett djur. Jag skulle göra vad som helst för en liten valp just nu, men det finns ingen plats. Och jag klarar inte av ett sånt ansvar just nu. I mitt liv finns det bara en massa måsten. Måsten för att överleva.

I veckan fick jag reda på att den bipolära genen finns på båda mina sidor, nu har jag båda mina föräldrar att skylla eller tacka.

Jag är inte bitter, jag är arg.

Jag hade skrivit en text, som förklarade hur jag känner just nu. Men jag ångrade mig. Jag kan inte vara så jävla bitter, det finns inte plats för det just nu, ingen tid..

Verkligheten på Fågelvägen finns inte kvar.. Jag är sjuk, men jag lever. Mr har kommit tillbaka, och är mig hack i häl dygnet runt. Jag gör som Fröken Psykolog säger.. accepterar att han är där, men lägger ingen större energi på honom. Det finns inte tid. Jag har tre nödpiller kvar, och en hel jävla massa annat strunt som jag vägrar stoppa i mig. Jag missade telefontiden idag, men jag ringer imorrn istället. Jag packar, tvättar och snart är jag tillbaka på Odenplan igen. Jag ser framemot armarna och pussarna ikväll.. Det är det som håller mig vid liv just nu.

Jag är inte bitter, jag är inte bitter.. jag är inte bitter.

Med tårar i ögonen och bitmärke i läppen stod vi i en port på Stureplan. "Jag är sjuk igen". Kramptårar, besvikelse, skam. "Du har varit lite konstig de senaste dagarna...". Går inte att dölja, kan inte dölja, men vill för allt i världen inte att det ska märkas.."speciellt igår"... krampkrampkramp. "Det spelar ingen roll, du är min tjej.. även när du är sjuk". Lättnad, han är kvar. Han står kvar i porten trots att han vet.

Han har inte sett den än, sjukdomen, men han har hört. Från mig och min familj. Jag är inte lätt att leva med. Jag är en virvelvind, men jag tror att han har förmågan, jag tror att han kan hitta ett sätt att hantera mig på, ett sätt att få ett grepp om mig. Kanske hoppas jag, kanske önsketänker jag.. kanske har jag rätt.

När jag blir stor ska jag ha ett hem fullt med täcken och kuddar, jag ska ha världens största soffa och den mjukaste sängen i världen. Det ska lukta rökelse och vara mysvarmt. I mitt hem ska lugnet finnas.

Jag fick en knäpp igårkväll, ångesten svepte fram med en otrolig fart och allt blev kaos i min kropp. Det är nära nu, jag är fruktansvärt sårbar och står på klippkanten och tittar ut. Håller fast tankarna vid att jag inte tänker falla. Krampar frustrerade tårar. Jag kan inte vara kvar här längre, ingenting känns rätt. Jag måste vidare.
Hösten är snart här, oron ligger och håller mig om hjärtat. Ångesten väntar på sin tur.

Jag ligger i min skogsvrå och söker efter tryggheten jag just nu saknar. Intalar mig själv att den finns där, någonstans.. att jag bara inte tittat ordentligt, att det finns fler ställen att leta på.. att den är inom räckhåll, att jag bara måste inse det. Försöker lägga de osäkra tankarna åt sidan, men hela jag är fylld av osäkerhet just nu. Det känns som om hela mitt liv är en teaterscen. The truman show. Snart dyker ett filmteam upp, en programledare och en producent. Jag undrar vilken tvkanal mitt liv skulle visas på och under vilka sändningstider. Men hur troligt är det, att mitt liv inte skulle vara på riktigt. Kanske har jag gjort någon så pass illa att de vill hämnas genom påhittade personer. Kanske är mina närmaste vänner inte på riktigt, kanske är min familj inte på riktigt. Kanske är min man en skådespelare.

Jag måste bli frisk, bli bättre, må så pass bra så att jag kan börja jobba. Men för att må bättre kan jag inte stanna där jag är just nu. Jag måste hitta ett eget place, det är dags att flytta. Här hänger ångestmolnen över mig och Mr ligger under min säng och väntar. Men för att flytta behöver jag ett jobb.. och för att få ett jobb måste jag bli bättre. Moment 22.

Välkommen till mitt liv, det är jag som är Frankie och eran värd ikväll.