När besvikelsen ligger som en dimma över varje tänkande tanke. För att det är den enda känslan jag just nu känner. Jag vaknade inatt av att jag ligger och sparkar och slår i sängen, sån frustration över att man inte kan göra något åt saker, som att tvångströjan är så åtspänd att man fått göra extra hål i banden. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör. Det är så här det är just nu. Och min hjärna går i tusen bitar. Löften bryts, gränser passeras, allt för den egocentriska människans egna önskan. Härskare i sitt eget universum.. Men jag då, vi? Vad händer med oss?

Tilliten till människosläktet har minskat avsevärt, jag som inte trodde att detta var möjligt.. jag som trodde att den redan låg i botten. Ingenting förvånar längre, folk kan bete sig som f****r och man bara sväljer. De säger att jag blivit bitter, jag är bitter.. otroligt bitter, bittrast av de alla. För första gången i mitt liv står jag hellre själv, på mina ben, i mitt universum och stänger ute alla andra. De säger att jag är värld så mycket mer, och för första gången i mitt liv kan jag hålla med.. jag förtjänar inte det här. Jag är så mycket bättre. Men man ska orka ta tag i saken också, man ska våga... och mitt psyke är så trött av alla rundor fram och tillbaka, jag behöver vila, jag behöver återhämta mig. Frågan är om jag ens har en chans, när jag tar åt mig varje dag.. när psyket får ta mer stryk.

Alltid tycks jag hamna i moment 22, jobbiga cirklar och i situationer som drar ner mig. Och jag är bitter, en bitter jävla människa som slutat tro på det goda i livet.. jag har blivit en sån där person jag mest av allt avskyr.. Tänk om man kunde stänga av allt...

Som en spark i skrevet. Ungefär så kändes det. Jag förstår inte, är det jag som tjej.. som aldrig blir nöjd. Eller är jag helt fel ute. Har jag kastat mig åt kråkorna än en gång, eller är det något jag bara tror. Jag vill ha mer, så mycket mer. Mer av det mesta, mindre av det som är överallt. Det är hårt, jag kan inte kräva det av någon. Vi får se hur det går.. jag saknar.. så iniiiii.. och jag önsketänker, varje kväll.

Det fungerar inte längre. Min hjärna är full av tankar, mitt hjärta fullt av känslor. Du kunde se igenom mig, det kan du fortfarande.. det är jag helt säker på. Du bryter dig in på mitt territorium, mitt revir. Du gör mig delad. Du är gott och ont. Du är nära men långt bort.. Du är dåtid, och jag vill att du ska finnas i min framtid. Du är där jag inte vill att du ska vara, du finns överallt och ingenstans. Du är musik. Du är serier. Du är filmer. Du är bilder. Du finns i min gitarr, du finns i min ipod, du finns i min dator och i mina kläder.

Du är heil hitler och the beast medans jag är tele2's kundtjänst!

Magen värker.. huvudet snurrar. Jag känner mig öm och svag. Klen, utmärglad, naken. Ulämnad. Kastad åt kråkorna. Ensam. Stött, ömtålig.. krossbar.. som en benig, naken glasskål mitt ute i det djupaste arktis.

Imorrn är det begravning, jag har haft nerver som stål hela veckan.. tills nyss, när jag satt i badet. Jag vill inte längre.. jag är osäker på om den arktiska glasskålen psykiskt orkar med en vända i kyrkan. Jag har blivit bedd att använda kameran, och hålla mormor i handen. Det känns sådär.. jag kan inte förstå att jag, den svagaste länken i den här kedjan ska hålla en sörjande mor i handen. Otänkbart. Hur i helvete ska jag klara det?!

Jag är superstressad. Jag orkar inte. Var är min hand när jag behöver den?

Sov gott världen, dröm söta drömmar. Inatt ska jag bege mig ut i skogara med mitt röda hår och mina stora svärd och mörda lite jättar och sånt. Livskraften hittar jag högst upp i de högsta träden i dalen där de små älvorna bor. Ni kan aldrig föreställa er hur höga de träden är.. det tar liksom aldrig slut, man bara fortsätter upp och upp. Jag håller tummarna för att få möta skogsfen igen, en vackrare fe finns inte.. och de små vildpojkarna med sina pilbågar.. och alverna med sina ah, jag kan inte riktigt förklara vad de har för vapen.. men koola är dom iaf.

Rock on... tonight is killingnight!

Diagnoser är svårt.. det är svårt att ta, det är svårt att vänja sig vid, det är svårt att förstå.. det är svårt helt enkelt. En diagnos sätter dig i ett fack, ett psykfack.. ett fack som är svårt att ta sig ur. Du blir bedömd.. du får en stämpel i pannan. Utåt sett blir du en "knäppgök". Du hör hemma i filmer som Gökboet.

Jag är tydligen svårdiagnostiserad. Jag är inte självklart manodepressiv. Där har jag faktiskt inga som helst åsikter, ska jag vara ärlig så skiter jag fullständigt i det. Så länge jag får den hjälp jag vill ha och behöver.
Jag var hos läkaren idag, Dr Tillfällig... hon är ny, hon säger att hon inte hunnit läsa mina journaler men trots det pratar hon om borderline. Jag svarar att det är löjligt.. jag påminner inte alls om de borderlinekompisar jag har, jag har aldrig haft några självmordstankar, jag har aldrig skadat mig själv, ja känner mig inte tom. Dr Tillfällig frågar om mediciner, jag svarar att min medicinlista är lång.. att jag provat de flesta "ångestdämpande" som inte innehåller benzo, att jag ätit antidepressiva och sömnmediciner. Att Ergenylen faktiskt fungerar helt okej när det verkligen gäller.. Hon säger att Ergenyl är en bra medicin för de som både är bipolära och har borderline. Jag svarar att jag inte har borderline. Vi pratar om Ankaret, hon frågar om kvällen jag åkte akut in till St.Göran, om jag var destruktiv, om jag hade några självmordstankar. Jag förklarar att jag kände att jag inte orkade mer, men att jag inte ville dö.. att jag ville leva men bara inte orkade med ångesten.. att jag inte tyckte att jag förtjänade det. Hon svarar att man inte måste vara destruktiv eller ha självmordstankar för att vara borderline. Dr Tillfällig säger att hon bara är inhyrd för tillfället, att hon inte tänker ändra min diagnos eller mina mediciner.. men ändå sätter hon borderlinetankar i mitt huvud. The muppet show.. jag är helt säker på att hon har störrevärdeskomplex. Att hon gillar makten, att kunna förändra mitt liv med några bokstäver på ett papper. Som hon dessutom bestämt sig för att sätta dit innan hon ens läst mina journaler.

Jag vet varken eller... jag vet bara att det är jag som känner mig själv bäst, att det är jag som bäst vet vilka svårigheter jag har, att det är jag som bäst vet vad jag vill ha hjälp med..

Jag gillar inte läkare.. inte alls..

Jag sov ingenting inatt.. jag åkte heller aldrig iväg till Fröken Psykolog. Däremot skickade jag arg-sms till pappa, somnade i trappan sittandes efter han hade åkt, missade fyrtioelva samtal och tjugo sms, åkte in till stan för att köpa ny dator men fastnade halvvägs då jag fick reda på att datorn inte fungerade som den skulle. Jag övervägde att betala taxi hem för att undvika panikångesten men blev övertalad att inte slösa pengar, jag var och sa hej till min man, jag gick in på pressbyrån för att köpa brämhults och choklad, jag funderade på St.Göran men det kändes inte rätt..

Jag har fått middag på sängen idag igen, pyttipanna med ägg.. magen säger nej. Chokladen ligger kvar i jackfickan. Noll matlust. Geris ringde för att kolla hur det var, han sa att jag äter dåligt.. men att jag säkert kan trycka i mig massa ostbågar, jag svarade att jag faktiskt köpte både ostbågar och chips igår på vägen hem men inte ens fått i mig det.
Pappa åkte till Fröken själv, för att uppdatera om mig.. hon sa att jag var svårdiagnostiserad och att vi tidigare hade pratat om borderline men att vi båda hade kommit fram till att borderline inte var rätt diagnos. Jag är alldeles för medveten och insiktsfull enligt henne. Jag skrattar åt borderlinetankarna, de ville sätta den diagnosen på ankaret också.. inte för att borderline är dåligt på något sätt, bara det att det inte är rätt för mig. Min varulv på Odenplan sa att diagnoser är skitsnack, att det är ett sätt att placera i fack för att skriva ut diverse mediciner.. han tror inte på mediciner. Jag tror varken eller. Jag kommer inte ihåg hur livet var utan piller. När den enda dimman man kände till var alkoholdimman.
Idag gick jag på Birgerjarlsgatan i dimman, jag kände mig noll och overklig. Det var dimma i huvudet, i hjärtat och i ögonen.. och väl inne i porten var jag nära ett bryt. Jag tog mig i kragen trots allt, bestämde mig för att inte vara jobbig och onödig. Bestämde mig för att inte skämma ut någon, bestämde mig för att inte hamna på St.Göran igen.

Idag har det inte hänt så mycket, men det har varit full aktivitet i mitt sinne. Jag tänker inte placera mig i ett diagnosfack och försöka analysera vad det här är för del av sjukdomen. Jag tänker inte fundera så mycket alls.. det är därför jag skriver, jag lämnar orden här.. låter de sitta kvar.. så jag slipper ha dom i huvudet.

Hej, Frankie är mitt namn.. jag är ingenting av det. Jag är inte sjuk och inte frisk, inte glad och inte ledsen... inte svag, inte stark, inte död, inte fången, inte fri, inte svart, inte vit, inte trött, inte pigg.. ingenting.. För utom full, full av känslor, full av liv. Jag har ett hjärta som slår, och en hjärna som tänker.. jag har lungor som andas, muskler som arbetar, jag har leder som böjer sig, en ryggrad som håller upp mig.. jag är människa, och levande. Och det tänker jag fortsätta vara.

Stänger av datorn, släcker lampan.. lägger mig ner, sträcker på mig, reser mig upp. Tänder lampan, letar efter block, hittar den rosa minnesboken, letar efter penna.. hittar ingen penna.. letar efter sladd till poden hittar ingen sladd, hittar en penna. Börjar skriva, tappar lusten, slutar skriva.. börjar läsa, börjar gråta.. försöker sova, tar ett piller till, letar efter dropparna, borta. Startar datorn, börjar skriva.. hittar dropparna. Saknar dimman.

Mår så otroligt illa, medicinilla.. allt smakar medicin, allt luktar medicin.. allt är medicin. Min mage vill vändas ut och in, in på magpumpning.. jag har gift i kroppen. Kryptonit. Jag behöver varken valium eller lustgas jag har imovane, stilnoct och theralen i blodomloppet. Men ändå så otroligt rastlös. Snart dags för en dusch.. jag ska upp och jobba. upp tidigt.. ta ut pengar.. hämta dator.. följa med pappa på jobbet.. Psykologmöte. Har ingenting att säga, jag lever.. jag lever ser du det? Men jag har ingen lust längre, jag vill bara ha mitt bo. Imorrn ringa Julia igen. Lägenheten är viktig. Måste bort fort. Måste få göra vuxensaker, flyttpacka, städa, handla möbler på IKEA, soffa, stolar, köksbord, matta.. sängkläder.. soffbord. filtar, kuddar, ljus. Lampor, hyllor, galgar, förvaring. IKEA! Garderober? Vill åka och kolla på lägenheten, prata med Julias morbror.

Imorrn psykolog, tisdag läkare, fredag begravning..

begravning.. Morbror begravs, säger hej då en sista gång. Inte för att han hör det, han är ju död. Mest bara för att göra för sakens skull.. jag säger hejdå hela tiden ändå, jag saknar dig, lite. Det är skönt nu när mormor får ro, men vi saknar dig trots allt. Bajentröjan kommer sitta så fint. Jag hoppas att vi är inne i kyrkan den här gången, jag vill sitta längst fram och höra vad prästen har att säga om dig, vill se vilka fina blommor du fått, vill krama din son och säga att jag finns här..alltid. Säga hejdå en sista gång innan du blir jord igen. Lyssna på den fiska prästen, jag kommer inte förstå ett ord. Pappa följer med också, han har alltid gillat dig. Det har jag också gjort, även om jag var lite rädd för dig när jag var yngre. Vi saknar dig.. vi tänker på dig.. du är den bästa morbrodern jag haft.. den enda faktiskt. Nu blir det trubbel där uppe i molnen när Morbror Esa entrar den stora porten. Håll koll på era guldkedjor och dvder.. han är den koolaste piraten ni någonsin kommer stöta på. En riktig bajenpirat. Skeppohhoj!

Morbror, du får jättegärna komma hit och spöka, men tänk på att vi kommer höra när det är du.. du kommer inte kunna låta bli att fnissa.. tänk på höftkulan, du går som en pirat. Du kan väl busa lite med Oliver, typ lägga det senaste numret av moore under hans huvudkudde eller nåt, jag tror han skulle bli glad.. fast inte mamma, men hon får lära sig.. han är faktiskt inte barn längre. Hålla ett vakande öga på alla när jag inte är här, håll ett vakande öga på mummi, hon mår så dåligt nu, känner sig så ensam.. tror att du fortfarande finns där, och hör dina skrik på nätterna. Sluta skrika om det är du som gör det.. var tyst istället.. håll lite koll. Så att hon inte får för sig att göra något dumt. Se till så att grannarna som kommer och hälsar på får en trevlig vistelse, så att de kommer tillbaka. Då behöver mummi inte vara så ensam längre.. Hon behöver väninnor som kommer och dricker kaffe och käkar finska piroger.
Morbror, vi saknar dig.. vi tänker på dig.. och vi kommer aldrig glömma dig.

Overkligt overkligt overkligt

Jag har legat i dimman hela dagen, med införskaffade piller, med droppar från apoteket och piller jag fått på egen hand. Jag är inte nöjd, jag sover inte. Jag är varken eller.. jag känner noll. Avdankad tjej, zombifierad. Medicinerna smakar beskt i munnen och allt jag äter eller dricker gör mig illamående. Det osar medicin när jag pratar, men fortfarande sover jag inte. Har inga framtidsplaner, får se vad som händer imorrn.. jag skulle kunna ligga kvar här, i mitt medicinos.. men jag skulle lika gärna kunna kliva upp.

Avdankad som människa.

Känslor är för veklingar, vi ska vara glada över att vi känner dom. Även om det ibland blir lite för mycket. Älska är ett starkt ord. Men ett ord som används alldeles för sällan och alldeles för ofta. Om man skulle ge kärlek till alla man mötte skulle kärleken då ta slut? Kan man glömma bort hur man älskar, kan man vara rädd för själva älskandet?

Alla vill bli älskade, älskade och omtyckta.

Idag fick jag höra att jag var för snygg för mitt eget bästa. Att människor går in i en roll för att komma mig nära, men när de är där.. dit de ville komma från början. Ångrar de sig att de gett sig in i leken. Jag är inte lätt att leva med, jag är krävande. Du kommer inte att ha ditt vanliga liv kvar.. du måste göra små förändringar. Det mesta måste anpassas. Jag kan inte planera, jag kan inte påtvingas.. för mig finns det inga måsten. Jag väljer mitt liv, min vardag och min helg med omsorg. Jag väljer så att ångesten inte ska lockas fram. Jag ställer mig inte mitt i ett köpcentrum en lördag förmiddag, jag åker inte tunnelbana kvart över tre en lördagskväll. Jag går inte på hemmafester där jag inte känner mig trygg. Jag känner ångesten en kvart innan vi ska åka, och väljer då att stanna hemma.. för att olyckan inte ska vara framme, för att slippa allt drama. Jag väljer att stanna hemma, men vet att jag då också riskerar mycket.

Jag har börjat skada mig själv när det är som värst. Inga knivar, rakblad eller tändare.. Ett skärp passar alldeles utmärkt. Naglarna kan göra sitt jobb. Mina ben värker idag. Inga ärr, eller skärsår. Bara blåmärken. Blåmärken försvinner efter ett tag, och naglarna gör sitt jobb klent. Det är skönt att klia bort ångesten, det är skönt med fysisk smärta. När den inre smärtan är som påtagligast måste den fysiska smärtan fram. Det är det enda sättet att stanna kvar i den riktiga världen. I världen där allt är ljust, där människor lever normalt.. där människor har känslor.


Han pissade på mig i morse, som en patetiskt liten kattunge kurrade jag ihop mig intill honom för att få en arm om mig. Armen låg kvar på samma ställe som tidigare. Jag låg som en kattunge ihopkurrad och frös.. kärleken fanns inte där. Den var inte där när jag behövde den.
Han sa att jag är egoistisk, att det finns annat i världen än jag. I mitt universum är jag mittpunkten. Så har det alltid varit.. resten av världen lever i sina universum.. vi stöter på varandra ibland.. byter stjärnstoft. Men jag förblir alltid i mitt universum. Jag är ung och dum, och ser världen från ett konstigt perspektiv. Den rullstolsbundna gnäller inte för att han inte kan gå, varför ska jag gnälla när jag inte kan leva normalt?! Jag försökte försvara mig.. jag orkar för det mesta, men ibland fungerar det inte längre.. man kan inte dra i samma gummiband i 19 års tid utan att ta en paus ibland.. utan att få gnälla över blåsorna man har i händerna, över hur trötta benen är. Den rullstolsbundna kommer hem på kvällen, lägger sig i sin säng och gråter över att han inte kan gå. Jag gråter och tycker synd om mig själv också.. Men för det mesta är vi båda positiva, vi försöker göra skenet av oss att våra handikapp inte spelar någon roll.. att vi är lika lyckliga nu som innan olyckan. Men vi kommer alltid hem och gråter, vi har inte förtjänat det här nån av oss..

Jag är psykisk utmattad.. zombifierad och kräver kärlek, trygghet och tröst. Må det infinna sig snarast.. annars vet jag inte vart jag tar vägen. Jag saknar nästet i hässelby.. jag saknar min man.. jag saknar kärleken.. jag saknar att få känna mig snygg och sexig.. jag saknar kåtblickar.. jag saknar sex.. jag saknar.. kärleken. jag saknar.. älska

Jag lever i min nutid, men kan inte låta mitt förflutna vara. Jag ser en vän, som fick uppleva en av de värsta sidorna av min sjukdom. Som fick prata med mina föräldrar när jag själv hade tappat förmågan. Som sa att det inte var någon fara, att han faktiskt hade hanterat sånt här tidigare.. typ. Som fick ta smällar.. som fick se min fulsida. Det var zombies och varma jackor. Lika person i olika kroppar. Ett blondrufs vars leénde inte går att beskriva. Jag ser en bild som får mig att tänka på vildpojkarna i peterpan. Hur gammal var du nu igen?

Memories sweet memories..

Jag gräver upp det förflutna. Rotar och trevar mig fram, hittar saker jag inte vill hitta. Minns saker jag inte vill minnas. Kommer på mig själv. Känner saknad. Jag såg ögonen idag, dessa ögon.. de som printat sig fast i mitt minne, som ligger som ett tunt lager över min hornhinna.. så att jag alltid kan minnas. Det spelar ingen roll hur illa mitt minne blir tilltyglat av alla dessa mediciner. Ögonen är något jag aldrig tycks glömma. Inte orden, inte musiken, inte den illa doften av kattpiss på morgonen heller. Trots tappra försök av minnesradering.

Det jag främst stör mig på är.. varför jag överhuvudtaget ens minns dessa saker. Varför? Varför. Varför. Varför...

Jag måste gå ut idag, jag måste ta svängen ner till ICA för att köpa toapapper. Jag måste gå utanför porten. Jag måste gå nerför gatan och in i affären. Jag måste vara trevlig mot kassörskan. Jag måste gå förbi chipsen, ta mig en påse och känna mig äcklig. Jag måste se avskyn i min mans ögon när han kommer hem och inser att jag varken diskat eller dammsugit. Att jag stoppar i mig chips som en jävla tjockis. Att röven bara bli större, och att jag är helt oanvänbar. Slut som människa. Jag måste ta det där steget ut från lägenheten, och jag vet.. då är det kört. Tjockis tjockis tjockis.

Jag känner mig så jävla feg och värdelös. En riktig jävla grinolle som inte klarar av någonting. Som aldrig tar sig i kragen och gör det som borde och förväntas göras. Vadå, hela världen klarar ju sånt här.. Vad har du för ursäkt? Vad tänker du skylla på den här gången? ingenting, ingenting, ingenting. Jag klarar inte av ett jävla piss, jag är noll som människa, jag är lika modig som en djurgårdssupporter på norra stå. Med det här måste jag straffas.. Hängas på galgbacken, brännas på bål. 1,2,3.. theralendroppar. Jag hatar mig själv. Patetisk liten jävla människa. Gå och dra något över huvudet, ingen vill ha dig ändå. Kasta åt kråkorna. Fimpa, släng, gör av med. Vem orkar? Vem orkar göra allt på mina villkor, jag skulle aldrig göra det.
Jag skulle gått, så att katastofen hade fått hända. Då hade jag åtminstone kunnat ta mitt straff. Då hade folk skrattat ut mig, de hade sett vilken nolla jag var. De hade spottat mig i ansiktet, och sagt att jag inte var värdig.

Färdig som människa, jag retirerar till kloakråttorna.

Med den igenkännande smaken i munnen.. ligger jag nu i min skogsvrå och inväntar dimman. Den är här snart, det känner jag. Det är som att dansa på moln. Ingenting slår det här. Det sprutar vita energier från mitt bröst.. trots av årstiden att dömma är de heta färgerna just nu rött, oranget och gult. Det är höst, men i min kropp är det sommar.. eller stjärnexplosioner.

Älska mig som om jag vore den första, som om jag vore den enda. Bjud in mig till ditt kaos av liv. Spela dina toner, rök dina joints. Se på mig med de sorgsna ögonen och säg att jag är den enda för dig. Låt mig ligga på ditt bröst, och höra dina slag. Dra för gardinen. Vi skapar vår egen värld där bakom. Med kuddar och täcken i massor. Det är mitt paradis.. min trygghetskupa.. och där ska vi leva i dimman.