Den lurviga lilla saken på min syrras huvud är kompiz..

Imorrn är dagen D, och jag har blandade känslor. Sömnen liksom vägrar infinna sig, trots att jag är trött som ett jävla jon. Jag känner stress i bröstet, och en omänsklig saknad efter något. Typ beröring. En kram som ger en kärlek. Eller nej.. Jag vet vad jag saknar, och det är inga kramar.. Jag saknar något som inte finns kvar. Jag saknar någon som är borta. Levande, men borta. Jag saknar fortfarande avslutet, jag är inte nöjd. Vi pratade om det för nån vecka sen, jag och pappa. Vi har pratat om det tusen gånger. Och vi kommer prata om det tusen gånger till. Detta jävla avslut, som jag trodde att jag fick. Men det räckte inte.. uppenbarligen. Tänk om man bara skulle ge sig fan på att det bästa kan hända, att det bara är att dra härifrån. Lite guts för fan, vad är det värsta som kan hända?! Jo, jag blir utan tak över huvudet, förfryser fötterna.. förfryser armarna, förfryser allt.. känner mig sjukt varm, för det gör man tydligen när man håller på att frysa ihjäl, så jag tar av mig kläderna och dör i en snöhög mitt i centrala Oreisland. Man kanske skulle åka utanför gränserna, till ett varmt land.. då överlever jag ju iaf. Jag gillar Stockholm, jag älskar stockholm.. men jag behöver en paus. Hofors kanske vore något, eller göteborg.. eller ja.. lund? Kalmar? Linköping? Växjö... eller malmö.. malmö är bra, där har jag aldrig varit. Jag har nog bara träffat sköna människor ifrån malmö. Ja, i somras drack vi rötjut vid Cornelis grav. Malmöbor måste vara sköna.. de har så nära till resten av europa. De är inte lika stockholmsfixerade och dryga. Eller Hofors.. eller så kör jag på Göteborg. Eller så skaffar jag körkort och kör en roadtrip, med mig själv.. och Kompiz då förstås.. vi två i en bil.. någonstans i sverige. ELLER??

Eller så stannar jag och ruttnar här.. sparar mina pengar och säger adios till Sverige nästa höst. Eller så sparar jag pengarna till lägenheten jag visat intresse för.. eller så.. ligger jag kvar i sängen och ruttnar ännu mer. ELLER INTE?

Godnatt Sverige, godnatt världen, godnatt alla rymdvarelser där ute i universum och godnatt mig själv i ett paralellt universum. Imorrn är dagen D.. och nu ska jag försöka sova.. igeeeen...

PS. Du finns i mina tankar.

14, generad och dum blondin på samma gång.. det kan inte bli värre. Gonatt!

Man ska vara ärlig mot sig själv, och mot andra. Man kan ju inte få ut särskilt mycket av livet om hälften av det har varit i lögn och med skådespel. Vem vill du helst av allt i hela världen vara? Vill du vara du, leva ditt liv som du vill och uppnå dina mål.. eller tänker du leva någon annans liv? Svaret är ganska enkelt, för de flesta.

Mitt mål just nu är att vinna, vinna över din fantasi med min verklighet. Det ska jag göra genom att sluta låtsas att jag mår bra, att släppa på kranen när jag behöver det, att bli förbannad, ledsen, besviken och ha mina dåliga dagar... Jag älskar dig fortfarande.. ibland.. när du inte låtsas.

Shit, de säger att kameraövervakning inkräktar på den personliga integriteten. Vad gör inte facebook då?! Ja visst, man kan välja att använda facebook och man kan låta bli. Men nej.. FFFL.

Over and put

B2

Ena stunden är jag förbannad över det som hände, jag kastar skit åt pärlorna i mina tankar. Men ibland undrar jag vad jag gjort för fel, varför jag inte klarar av sånt här.. jag kastar skit åt mig själv. Det är ingen som ska ha skit, varken jag eller du. Vi är värda så mycket mer båda två. Ena stunden är jag nöjd med beslutet som togs, men ibland kan jag inte se vad som är bra med det. Varför inte vi skulle klara av nåt sånt här, när så många andra gör det.

Jag var inte lycklig tidigare, men jag är inte lyckligare nu. Jag vill inte leva som jag gjorde, men jag vill inte leva som jag gör nu. Jag vet vad jag vill ha, jag vet vad jag ska göra, jag vet exakt hur jag vill att mitt liv ska bli.. men jag har inte en jävla aning om vad du gör nu, vad du tänker på, om du saknar mig.. eller om du bara tycker det är skönt att få vara själv. Jag vet inte om du fortfarande tycker om mig, om du älskar mig, eller om du har glömt mig helt.

Jag har ont i magen nu, och det är inte roligt längre.. det gör alldeles för ont för att jag inte skulle göra någonting åt det här. Jag är sårbar, jag är ömtålig.. men jag är jag. Jag kan inte låta ord vara osagda, jag kan inte spela det här jävla spelet längre. Jag mår skit, jag ångrar mig som fan, jag önskar att jag kunde varit en bättre flickvän, jag önskar att jag hade förmågan att alltid kommunicera på rätt sätt. Men fan. Jag är ingen keeper, jag är ingen ängel sänd från ovan, jag är ingen bondflicka som behöver räddas. Jag är jag.. och jag älskar dig. Fan.

"Pick me I'm Clean är musikern Tobias Romares soloprojekt. Drivkraften är ett brinnande intresse för låtskrivande, melodier och produktion. Musiken kan variera från akustisk alternativ-pop med folkinspiration till mer elektroniska tongångar. På scen framför Pick me I'm Clean sin musik med gitarr/piano och sång, och det är inte ovanligt att han gästas av vänner och familj."

Jag kan inte säga så mycket annat än att det var kärlek vid första ögonkastet. Bedöm själva.

"Som barn kom han till Sverige från krigets Iran. Alltsedan uppväxtåren i Uppsala har rock och pop musiken varit den röda tråden i hans liv. Mötet med människor är någonting Daniel lever för, både på och utanför scenen. Snart är det 15 år sedan han stod på scenen för första gången. 60- och 70-talsrocken är tillsammans med 90-talets indierock-pop Daniel Badeies största influenser. Det hörs när man lyssnar igenom hans alster. I ljudbilden blandas orgelslingor, syntar, stråkar och gitarrer med Daniels starka glödande röst som fundament. Texterna visar många gånger upp en stark politisk medvetenhet. Den kritiska synen på vår samtid, dess orättvisa strukturer och talande tystnader bär han med sig efter år av iakttagelser och diskussioner."

Jag bugar och bockar för mitt nya fynd.. Bara. Ännu en gång har de lyckats, och jag är så förundrad över hur de hittar dessa människor. Hur de hittar musiken, eller hur musiken hittar dom. Daniel Badeie sjöng om hårda tider.. och han sjöng med känsla. I låten "Break the silence" sjunger han om barnsoldater.. jag höll på att fälla en tår, men jag slutade lyssna på texten för att undvika den där pinsamma men ändå rätta känslan. Och Annie, fröken med rösten.. åh vad jag önskar att jag kunde sjunga som henne.

Den här kvällen hade jag med mig kameran, jag kan ju säga att det var riktigt svårt att få till en bra bild. Jag måste öva mer.. tur att jag är envis. Kanske vågar jag lägga upp bilder från kvällen lite senare.

Från början ville jag egentligen bara säga att du betyder så oerhört mycket för mig, alla vet om det, alla har fattat. Alla utom du. Det är som Petter och Säkert säger.. For real. Ganska logiskt. Jag är 22 år och bitter, min största förebild är du. En hård yta kommer ingen åt. Du visste det då, jag kanske har förstått det nu. Alkoholiserad musiker. Det skulle vara en dröm, om jag kunde skriva musik. Pilletrillande konstnär ligger mer åt mitt håll. Om man nu tycker att homemade stickers och stickor är konst. För att inte nämna de få tavlor jag faktiskt komponerat ihop i ren manisk anda.. en färgklick här, lite rinn.. och handavtryck.. Fingerfärg och dagiskonst vore mer passande. Vi bugar och bockar för den vattenlösliga akrylfärgen.

Du är mitt mål, döda mig. Naiv och bitter.

Det gör ont, ont, ont, ont.. Ont. ONT. ont. Det skaver och rispar. Det kliar och svider.

Jag kan vakna mitt i natten och tro att allt är precis som vanligt, somna om och sova gott. Jag kan sitta på en krog med en vän och helt plötsligt bli helt lamslagen av tårarna som ligger och trycker där bakom.

Och jag stör mig så hemskt mycket på allt det här, att det gör så ont, att jag egentligen bara vill ligga ner och gråta i flera dygn. Men samtidigt stör jag mig på att jag inte tillåter mig själv att gråta, att jag på något sätt lyckas sysselsätta mig hela tiden, att jag lämnar de känslorna i bakhuvudet och inte tillåter de att komma fram. Det är ju liksom inte jag att hålla känslorna instängda.

Jag känner mig som ett plockepinn just nu. Spretig, vass och ihopsnörd med ett gummiband.

Jag tänker dela med mig så gott det går av musiken jag får uppleva där. Och jag börjar nu.

Rilgo var anledningen att vi hamnade på Bara från början. Det är en väns vän akustiska tvåmannaband. De spelar den typ av musik som ligger mig närmast hjärtat. De spelar ja, akustiskt. http://www.myspace.com/rilgo

Är en av de största musikupplevelserna jag någonsin varit med om. Åttamannaband, folkmusik och Cajón. Det kan inte bli fel. En jävla massa energi och ett knippe otroliga röster. Jag har aldrig varit så långt borta som jag var när jag satt i soffan på Bara.. jag har aldrig varit på så många ställen samtidigt.

Jag har letat och letat och återigen letat efter någon hemsida, ett videoklipp.. någonting om den fantastiska grupp. Det enda jag vet är att Gruppen är ett projekt som elever på Skeppsholmens Folkhögskola håller på med.

En motgång gör mig starkare, och någonting säger mig att min envishet kommer ta över nu. Jag är ju en mästare på att komma dit jag vill när jag verkligen är på hugget.

Jag är inte lycklig över tillvaron, men jag är övertygad om att det här var det bästa just nu. En riktig jävla kanonspark i röven, och jag vaknar till liv igen, trots att man blir öm och får ett blåmärke.

Det har tagit för lång tid allt det här, jag är trött på hela psykhjulet.. vill inte sitta kvar i samma karusell längre. Kanske är jag svårlärd, trögfattad eller bara otroligt blind och naiv.. kanske är jag för curlad och bortskämd. Men i morse när jag vaknade blev allting på riktigt, jag är själv i det här.. det är bara jag som kan få mig att kliva av karusellen. Det finns inga riddare på vita hästar, Kurt Cobain's på långbrädor.. Det finns inga hjältar eller supermän som räddar mig i nöden. Sånt finns bara på film och i fantasin. I den riktiga världen är det faktiskt jag som är hjälten.. även om jag fortfarande önskade att hela karusellen var som den första scenen i Adam&Eva.. En brandman som bar mig ut i famnen ur mitt brinnande hus och sa "Det ordnar sig nu..". Jag skulle ju förstås svimma om nåt sånt hände.. men önsketänka kan man alltid.

Jag saknade något i somras, jag kommer ihåg hur jag skrev om det. Jag fick det för en liten stund. Men det kanske är som de säger.. jag är inte redo än. När är man redo då? I vilket fall som helst tänker jag ta allt annat än en paus just nu, jag kan inte sitta och deppa för något jag inte kan göra något åt. Idag ska Fröken Psykolog ringas, och Ragnhild härnäst. Jag har inte riktigt styrkan att ta hand om det jag helst vill helt själv just nu.. men med deras hjälp har jag gett mig fan på att klara det.

Inom en månad gråter jag inte längre, jag har inga tårar liggandes bakom.. Och jag tänker absolut inte vara kvar på samma ställe. Jag tackar för de fina samtalen jag fått, jag tackar för hur ni ställer upp när jag mest av allt behöver er, jag tackar brandmannen från annan ort som kan få mig på gott humör även om allt känns skit för tillfället, och jag tackar rysskockot som kommer som räddaren i nöden, plockar upp mig, tar ut mig på vishan.. är vaken med mig, får mig att skratta, och får mig att inse.. att jag inte är ensam i allt det här. Ni betyder mest!