Just nu.. mår jag nog inte så bra. Både fysiskt och psykiskt. Min rygg blir bara värre för varje dag, trots att jag försöker hålla igång och stretchar. Det gör mig lite deppig, att inte kunna vara ute och rulla, att få ont så fort man går på promenad eller sitter för länge.

Psykist har jag börjat uppleva saker jag aldrig tidigare upplevt. Jag kan inte lite på människor, trots att de är mina bästa vänner och min familj. Det känns som om de skulle utnyttja mig på något sätt, eller helt enkelt bara inte vilja ha mig där. Jag försöker att lägga tankarna någon annanstans, i en del av hjärnan som inte märks och inte hörs. Men det är svårt. Jag känner mig otrygg vart jag än är. Där önskar jag ibland att jag kunde lägga in de där släktorden "skitsamma", "det löser sig" eller "ÄH!" att jag bara kunde tuta och köra ändå.. men det är svårt, riktigt jävla svårt. Jag pratade med Carema om det här förra veckan, de pratade om blandtillstånd, hypomani och psykoser. Men jag tror att det i själva verket handlar om mina trygghetsväggar, att de helt enkelt revs till ett plan där alla mina relationer blir påverkade. Tillit har jag haft problem med tidigare, men aldrig mer att det går att hantera. De senaste åren har det vacklat fram och tillbaka, men aldrig har jag haft problem med att lita på mina nära. Det tär, det gör ont och det sitter där inne. De förtjänar inte att inte litas på.

På måndag har jag tid hos sköterska och på tisdag ska jag träffa FrökenPsykolog. Även där känns det som om tilliten har försvunnit.

Jag är en barnrumpa, jag önskar fortfarande att jag kunde leva mitt liv som PeterPan. Min största rädsla är att fastna där jag är, att bli låst i mitt eget liv. Att jag om 20 år står i köket som dagen innan, och dagen innan det.. lagar fiskpinnar till mina småbarn och ha en man som är som någon amerikansk actionrulle, man vet exakt vad som händer och när det händer. Jag vill bli som PeterPan när jag blir stor, jag vill sitta på molnen och kolla ner på Kroks piratskepp utan att han har någon aning att jag sitter där, jag vill leka med vildpojkarna och bli kidnappad av indianerna som sen bjuder mig på fredspipa och låter mig dejta hövdingens dotter. Jag vill bli som Pippi och sova med fötterna på huvudkudden, göra en egen flygmaskin och vara ute på piratäventyr med min pappa. Jag vill bli som Simba i Lejonkungen och dra ut på äventyr och träffa trevliga vårdsvin, pratglada surikater och babianer som kan kung-fu.

Det värsta jag vet är att vara inlåst, fast, hållen. Om det så är i ett förhållande, i en känsla eller med riktiga väggar och tak. Jag måste alltid få chansen att göra det jag känner för, annars får jag kramp. Det måste finnas tid och plats för mig, mina tankar och mina handlingar. Jag måste få göra det jag vill utan att någon ska stå i vägen eller trampa mig på tårna. Jag vill kunna röra mig som jag vill.. annars får jag kramp. Sån är jag.

Jag är bitter ikväll, och lite ledsen. Vet faktiskt inte varför, eller jo.. jag har varit liggandes hela dagen. Min rygg orkar inte sitta upp. Har kommit till nån punkt där inne inte fungerar längre, jag måste vara utomhus.. jag måste hitta på något. Idag var Kiedis min vän i solen.. för tredje gången berättar han om sitt liv för mig. Jag fick panik när solen lyste för starkt i ögonen och jag inte längre kunde läsa texten.

Funderar en del på Mr. Jag tänker för mycket på denne karl.. ohälsosamt mycket. Jag är rastlös och vill egentligen bara ha en kram. Men äsh.. jag gav honom en del av något som jag sällan delar med mig av. Nu är det hans val, keep going or just leave. Jag orkar inte med en massa krångel, just nu är det inte min grej. Är det någonsin det?! Rakt på sak, ja eller nej.. nu eller aldrig.. man behöver inte ha bråttom, men jag klarar mig gärna utan fulspel och töntiga bortförklaringar. Sån är jag.

Frankie ligger i sängen med två täcken, strumpor och pyjamas.. jag sover aldrig i pyjamas. Jag fryser som en took och har för jävla ont i ryggen. Jag och Muums blev påkörda bakifrån mitt i södra länken idag. Tanten lekte tydligen med sin mobil och missade helt att det blivit kö. Poff sa det, mobilen flög, snusdosor flög.. ja allt flög. In i bilen framför, KRASH lät det. Dubbelmacka. Sicken tur att vi låg i högerfilen. Tantens bil blev mos och den stora vägassistansbilen kom och spärrade av. Han pratade snällt, frågade hur jag mådde.. och jag tror att han märkte att jag var lite skakis.. jag vet faktiskt inte om jag frös eller var chockad, för jag skakade som ett asplöv. Ett tag trodde jag tom att jag skulle spy, huvudet snurrade av alla avgaser och bilar. Det är inte ett dugg kul att krocka i en tunnel.. det låter och luktar förjävligt! Sen kom polisen och jag fick åka stora bergningsbilen, det var awesome!

Imorrn ska jag träffa doktorn, dels för att kolla om det är någon fara med ryggen.. men mest för att man måste göra det om man varit med om en trafikolycka och har ont nånstans. Ifall jag senare får problem.. Gubben med vägassistansbilen sa att det var megaviktigt att göra det så fort som möjligt. Jag lyssnar på honom, han verkade snäll.

Nu ska jag däcka framför en dålig film för jag måste upp tidigt imorrn och ringa. Jag har varit i farten sen 9 i morse.. på en söndag.. otroooligt!

Idag har jag lärt mig att man inte ska leka med mobilen när man kör bil, att man inte ska kliva ur bilen vid en olycka i en tunnel och att Muums är en krockmagnet.. alltid blir han påkörd! Dessutom har Donken aldrig varit så gott som idag.

Jag tror att jag hittat min lösning. Nozinanen är sänkt till en tablett på kvällen, jag sover som en stock. Jag blir naturligt trött men vaknar och sover ytligt utan nozinanen. Mitt helvetespiller är fortfarande ett helvete, men inte för mig.. mest för de som försöker väcka mig på morgonen. Lösningen är min rullbräda, minst 5-6 timmar har jag varit ute de senaste dagarna.. jag har inte rullat hela tiden, men för det mesta. Frisk luft och trötta ben gör kroppen trött.. att jag dessutom kommer bli vänsterbiff sitter inte helt fint. Då kan jag ju skryta med min ena fasta skicka iaf. Det är otroligt kul med longboard, det var en vecka sen jag fick den och redan nu vågar jag ta lite brantare backar och åka sådär lagomt fort. Trots att jag är en fegis som vägrar ramla och få fina skrapsår på knäna.

Idag var jag på match, amerikansk fotboll.. det var längesen sist och då hade jag inte koll på någonting nu vet jag att en touch down ger 6 poäng och att man slutar spelet så fort bollen eller personen som håller bollen är i marken. Imorrn blir det match igen, jag ska se min lillebror spela. Upp tidigt och bege sig mot Märsta. Jag hoppas på bra väder, då följer brädan med och en tur till Herr Fergeus blir av.

Jag vill bara tilllägga att jag är kär i livet just nu, det pirrar i min kropp konstant och jag kan inte sluta le. Det känns som om den här sommaren kommer bli bra. Det känns som om jag kommer få smaka på många lyckopiller. Pirrpirrhurrhurr.. nu blir det film. Gonatt

Det är inne att vara trash nu. Med sidecut och piercingar överallt. FAN! Jag som alltid har som mål att vara så ute som möjligt.. fast ändå kool. Tur att min bena är åt fel håll och tur att ingen riktigt vågar sig på en septum som förstapiercing. Fast ändå.. så farligt är det väl ändå inte.. jag tror att jag redan skapat mig mitt varumärke. 22 år men 16 i hjärtat, 22 år men 50 i kroppen, 22 år men 30 i huvudet.. nej det där sista kan jag väl ångra redan nu att jag skrev, ibland är jag riktigt jävla omogen.. obstinat 22-åring! Fast det är ju förstås bara för att jävlas. För det är min favoritsyssla.. Vara elak med kärlek, jävlas med omtanke.

Jag har kommit på under mina år som nästan-alltid-ensam-tjej-i-gänget att killar hatar att prata om framtiden, jag tycker inte heller det är så kul, trots att jag är den drömmaren jag är. Men, det är ett perfekt sett att jävlas på. "Tänk om 20 år, då sitter vi här med villa, volvo, hund och barn... guuuuud så mysigt!", eller den som jag drog med mission Hampe.. "Om 50 år sitter vi i vårat hus, i varsin gungstol och bråkar om vilka antika grejer vi ska sälja för att få plats med mer..." Han gick i taket, bokstavligt talat.. slängde luren i örat på mig och vägrade svara igen.. Men Hampe var ett extremfall hans tjejer har ett utgångsdatum på 4 månader.. och se där, jag va ju inte ens hans tjej.

Nej allvarligt talat, framtiden är en läskig sak.. och egentligen, i det stora är det enda jag vet att jag ska dö i Sydafrika.. på min lilla gård med vinrankor och två Grand Danois. Om jag nu sitter där själv, med tusen små söta ungar som jag tagit till mig eller med en man som kokar mitt thé varje morgon spelar inte så stor roll. Bara jag kommer till Sydafrika. Kanske har jag fler hundar, och kanske några katter.. kanske får jag inte vinrankan att växa och smäller upp plastträd istället. Kanske har min man dött i nåt hemskt krig eller av ålder eller sjukdom.. kanske har jag vuxna barn som kommer och hälsar på mig.. Nej, det spelar faktiskt inte någon större roll.

Många av mina vänner är stressade över framtiden, det är jag också.. men inte riktigt på samma sätt. Jag är stressad inför den närmaste.. inför sommaren och hösten, inför min arbetsträning. Mina vänner är stressade över jobb, barn, flickvänner, pojkvänner... Jag tror det sitter i kraven man har på sitt liv, jag tror det sitter i folket i din omgivning.. Folk förväntar sig att du ska ha pojkvän och plugga, och inom några år ha ett litet knodd. De bygger upp en plan i huvudet, och när allt inte riktigt blir som det är tänkt blir folk stressade och de mår dåligt. Min plan finns, den är ganska simpel och egentligen en del av min resa till att bli självständig, den resan alla måste ta. Jag ska arbetsträna, jag ska jobba och sen ska jag flytta.. Efter det har jag ingen aning om vad som händer, jag låter mina dörrar vara öppna.. jag binder inte upp mig med jobbkontrakt och barnkontrakt, jag binder inte upp mig med livskontrakt. Jag är en impulsiv och spontan person, jag behöver vara det för att må bra. Jag kan inte leva efter livsplaner och andras förväntningar. Sån är jag, och ja.. jag är ganska nöjd med det.

Vill bara säga, att natten till idag var den bästa på länge. Varför måste jag bli sjuk nu? När jag egentligen mår bra.

Jag sitter hemma hos papi, efter en helvetesdag. Jag kände på mig det redan i morse, det var därför jag ringde honom. Det är otroligt att det kan klicka till sådär när jag haft en riktigt bra vecka. Allt bara vrider sig i huvudet på mig och blir helt fel.

Jag skulle till Forum idag, för att möta upp min mummi och min morbror. Det blev inte av.. Papi skulle skjutsa men allt tog för lång tid och jag fick den här veckans andra panikångestattack. varför? Jag har inte en jävla aning. Mitt liv är ju som sagt en smultronmacka just nu, och jag surfar fram på asfalten. I bilen ringde jag jouren som så många gånger tidigare, och som så många gånger tidigare slutade det med att jag slängde luren i örat på människan och bröt ihop totalt. Vad är det med Caremamänniskor?! Sov de också på psykologilektionerna. Många av mina tidigare psykologer, läkare och sköterskor vet att jag inte kan gråta när jag sitter mitt i ett psykmöte eller när jag pratar med en sån i telefon. Jag försöker låta samlad och när det brisster lägger jag på för att de ska slippa bajsspottandet jag måste få ur mig när jag väl lagt på luren. Gång på gång får man upprepa det man säger, "Hej jag heter det och det, jag mår piss.. jag vet inte varför.. men det känns som om blablabla...just nu.. jag behöver träffa någon, jag behöver hjälp! Ah just det jag är bipolär också". - "Va sa du att du hette?" "Varför känner du så då?" "Finns det någon anledning till varför du mår dåligt?".. Sa jag inte att jag bara ville komma in och träffa någon, inte ha ett jävla möte i telefonen. Ush.. Ja, jag är arg idag, jag är bitter och jag är fruktansvärt trött och ledsen. Punkt Caremas jour suger hästballe och det finns en anledning till varför jag bara ringer dit när det oftast är för sent.

Jag skrev att jag var trött och ledsen också. Trött är pga mina Nozinan, jag vet att de lugnar om än lite för mycket.. men jag var på väg att hoppa ur bilen för många gånger, så ett helvetespiller satt väl. Jag tar de gärna inte på dagen, och jag tar de gärna inte alls.. men fan.. dom låg i väskan och det stod "TA NU" med neonrosa spritpenna över hela burken. FAN!

Ledsen är jag över att någon inte tycks förstå, trots att jag gjort allt i min makt och trots att det sats in program.. typ bipolar for dummies. Jag är ledsen över att min trygghetskupa nu helt är borta.. den finns inte kvar. Som i NeverEndingStory i slutet när hela världen blir uppätet av ingenting... när det bara är slottet kvar. Bastian vill inte tro på historian och tillslut finns det bara ett litet sandkorn kvar. Mitt sandkorn är min trygghet. Fast Bastian fick lyxvarianten, han ska önska sig så mycket som möjligt så kommer hela världen tillbaka. Jag måste bygga upp mitt på annat sätt..

Jag önskar att någon kunde prata med denna människa, jag kan inte göra det själv. Det har gått 1½ år och fortfarande vet hon inte hur det fungerar. Hon vet inte att jag behöver stöd, hon vet inte att jag behöver trygghet.. utan gör precis tvärtom när sjukdomen sätter in.. "Du får inte vara här längre, jag klarar inte av dig..." Fan.. det hade gått om det var så att jag inte bodde där, om det var så att det kanske bara var en vän.. eller ännu bättre, en kompis.. men det är hon inte, hon är min familj. Fan.

Just nu vet jag inte hur jag ska lösa det här.. det är tomt i mitt huvud. Jag har en tanke.. men nej, det känns bara fel. Det är dags för mig att dra nu.. det är dags för mig att lämna allt bakom mig. Lite pengar skulle sitta fint, sen adios amigos, bajsbajs.. och allt vad det heter. Jag måste fly långt.. jag måste bli själv.

Jag är helt slut i huvudet, och i kroppen. FINALLY! Idag har jag brädat i 4-5 timmar, och i huvudet rullar jag fortfarande. Jag känner att det här kan bli en ny grej.. att jag antagligen kommer fastna.

Jag ligger i sängen med fint smink och sådär tajta kläder. Skulle egentligen gått ut idag med FrökenFavorit, men när jag satt på bussen på väg in vred det sig i min hjärna. Jag fick en gråtkänsla och allting bara kändes fel. Det kändes sjukt jobbigt att vara bland en massa människor och jag var helt säker på att bussen skulle köra av vägen. Inte ens musiken hjälpte. Ruby fick komma till min räddning och vi drog hem för att åka av oss.. Det fungerar, jag ventillerade ut en del och vi gungade.
Har fruktansvärt dåligt samvete över att jag inte följde med ut, men ibland kan jag inte gå emot känslorna, speciellt inte när det gäller att gå ut. Det är så lätt hänt med snefyllor och tråkiga slut.. och det vill jag inte ha på min födelsedag och det vill jag inte att de i min närhet råkar ut för. Jag har haft snefyllor tidigare, när man gått ut trots att man haft ångest eller bara mått allmänt piss.. det slutar aldrig bra. Förlåt igen.

Pratade med Mr när jag kom hem, han får mig att le.. han väcker pirret i min mage. Jag blir varm inombords och önskar att han vore här. Jag tror att jag tycker om lite, och det är ju en bra början.. jobbigt det skulle vara om det var tvärtom. Pirrpirrhurrhurr.. Berätta ingenting för den där Matte, han blir så dryg då.

Nu är det dags för My Little Pony, ni vet den där filmen från 1986 med lsd-färger.. regnbågar hit och dit och en hel massa tjejlarv. Jag behöver sånt, jag är inte så tjejig i vanliga fall.. men i min ensamhet, när ingen hör eller ser.. där kommer Sailor Moon och My Little Pony in och gör sin grej. Det påminner mig om tiden som snorunge när jag sprang runt med våfflat hår och rosa cykelbyxor.. Då var det mamma som bestämde, så är det inte längre.. Tur det, jag skulle aldrig våffla håret idag, och jag skulle absolut inte sätta på mig ett par rosa cykelbyxor.. kanske ett par neonrosa tights nån gång när jag hittar några.. men med en stor ball tisha ser det ju inte lika tjejigt ut.. mest bara ballt. Gonatt, nu är jag en tant på 22 år och 1 dag.. jag som aldrig trodde att jag skulle komma upp till 20.. otroligt, snart dags att skaffa barn.. NOT!

Nu är det vår på riktigt. Jag är nyss hemkommen från kalaset, kalaset jag har tillsammans med min lillkusin och en av mina söderkisar. En varsin tårta fick vi.. och farmor bakade min favorit, chokladtårtan. Imorrn blir jag kärring, ett år närmare döden, tjugotvå, och jag har beställt sushi till middag.

Helgen har varit grym. I fredags entrade jag ML med ett gäng killar, ensam tjej som så många gånger tidigare.. men de var farligt många. Det spelades grym musik, det dansades tills tröjan satt slickad och det skrattades. Redan vid 2 kände jag mig nöjd och begav mig till Mr Slacker.. för att somna gott i en famn jag trivs i.
Igår begav jag mig ut till papi på landet. Ruby kom dit och vi åkte ut till grottorna för att fiska. Tio fiskar fick vi och jag fick sätta på mask och ta av fiskar från kroken på löpande band. Det var grymt skönt att komma bort lite... ut på landet igen. Jag behöver lugnet där, ska försöka åka dit minst en gång i veckan för att koppla bort och koppla av.


Ja just det, jag fick min bräda... min lila Mirror 36 med bakvända truckar och vita hjul. Det är en hon, det känner jag...

Jag fick panikont i magen. Jag nämner honom igen, mannen med hålet i bröstet. Otroligt.. att jag inte kan ge mig. Jag har ju siktet in på en ny Mr, men jag tror jag vet vart det sitter. Det sitter i tryggheten. Som det mesta i mitt liv, som det mesta jag fastnar vid. Jag har släppt taget, det har jag. Men jag minns tryggheten och det minnet kan jag inte släppa. Sen minns jag lugnet, vi hade aldrig bråttom med någonting. Och det är ju så jag vill ha det. Det är så jag måste ha det. Nu har jag panikont i magen. Och jag minns. Det har blivit en vana vid det här laget, att gå tillbaka till den tiden som egentligen var början på något helt nytt. Början på mitt nya liv, början på min jag-period. Det ligger nog en hel del i det också, jag kan inte glömma startskottet för en period i mitt liv som varit så fruktansvärt viktig. Det jag minns bäst, och tänker på dagligen var orden från mannen med hålet i bröstet "Bli inte som jag, var stolt över dina känslor". Jag ler åt låten där han sjunger om kärlek, trygghet och tröst. Jag ler eftersom jag då inte kunde beskriva vad jag saknade men nu kan gå tillbaka och se att han hade rätt.

Panikont i magen för att det är nu jag lämnar det, jag lämnar tanken och minnena. Med vetskapen att jag om en vecka kommer sätta på låten igen och minnas orden "var stolt över dina känslor". För det är så jag gör, som ett sätt att hantera en del av min sjukdom. Den del som någon sa att jag skulle ta ett piller mot, den del jag ibland skäms över och den del som i vissa fall kan kännas för mycket. Nej, istället ska jag vara stolt och glad över att jag kan känna.

För vem vill vara den där gråa personen, det där gråa stoet som står inne i fållan... När man istället kan vara den där zebran som springer runt på afrikas savann och leker med lejonen. Omöjlig att tämja.

I det här inlägget vill jag bara få fram att jag måste missat en jävla massa i det svenska språket. Jag trodde jag hade hört det mesta.

"Lite balle på fittemaden tack, annars kommer jag murra".. Det är skånska.. Nu vet jag inte om de använder ordet balle till skinkan de har på smörgåsen, men skinkan som sitter där bak heter balle. Fittemada betyder smörgås och murra betyder tydligen klaga. För oss stockholmare är det här rena snuskpratet.

Rinkebysvenskans "keff" och "guss" finns med i Svenska Akademiens ordlista. Typ "Sho bre, va händer jao?".. Wathurpipe, ja det kan ju gissa vad det är för något. Man kan "Fnya wathurpipe"!

I Småland säger man redig och jämte och i Norrland kallar man Stockholm för Fjollträsk och man säger bratt istället för idiot (det gör man ju här i Stockholm också.. höhö).


Nu har jag fått lära mig lite nya ord.. Jag kan nog inte placera dom i något särskilt fack, eller jo MrSlacker-facket..
Disneykvackare, klöverlikör, tagga häst, dirr och brassa nagg.. Det var dom jag kom ihåg.. Antar att jag lägger till fler allt eftersom.

Jag önskar att jag var en sån, som såg bra ut direkt sådär när jag kliver upp ur sängen. Att det räckte med ett hårband så var dagen fixad. Det är jag inte. Men idag vägrar jag duschen, jag vägrar sminket och jag vägrar kläder. Jag har gjort mina sysslor. Snart ska rummet städas. Sen ska jag tända en rökelse och hoppas på att det bygger upp lite av mina väggar igen. När jag bodde hos min papi tände jag rökelser varje kväll innan jag gick o la mig. Mitt rum där luktar fortfarande rökelser. En rökelse borde alltså vara en bra byggsten till mina väggar.

Imorrn är det dags för en tvättdag. Jag ogillar att tvätta, det tar sån jävla tid. Tre maskiner brukar det bli, sen är alla mina kläder rena. Därefter kommer den stora utmaningen, att få in allt i byrålådorna. Jag förstår inte att jag kan ha så jävla mycket kläder. Det är helt sjukt. Och sist jag var hos pappa tog jag med mig lite till. Yeye...

Jag somnade tidigt igår, riktigt tidigt. Kanske har jag hittat rätt dos av mina helvetespiller Nozinan. Jag vaknade nämligen klockan 5 i morse och kände mig ganska pigg, att ingen annan hade vaknat fick mig att somna om. Klockan åtta gick jag upp. Det är lagom.

Nu rummet, sen... vet jag inte. Det är fint väder ute och det hade varit perfekt att dra ut och rulla.. men min bräda är på resa, kanske ligger i någon av postens fina lastbilar någonstans ute i landet eller så ligger den på hög någonstans på nåt lager, va tråkigt.