Att jag drömmer mer kanske jag redan sagt. Men inatt.. Pewpew, koolare och läskigare dröm får man fan leta efter. Allt började med att jag lallade runt vid centrumet där jag bor. Det är natt och från ingenstans dyker det upp varulvar och vampyrer. Av någon anledning hamnar jag mitt i deras fight, och blir bortförd av en sjukt snygg surfervampyr. Han tar mig till deras båt, och där finns det fler vampyrer. Jag ser en gammal skolkompis och frågar henne om hon blivit biten, hon bara tittar på mig och höjer på ena ögonbrynet. Sen kommer bossvampyren.. Carlie.. en jättetrevlig man. Vi sitter och pratar en stund, sen frågar jag om jag kommer bli biten också. Han säger att han inte har något val, de behöver fler vampyrer.. "kriget har inte börjat än." Den sjukt snygga surfervampyren biter mig i handen.. och efter ett tag kan jag inte röra mig längre.. jag börjar krampa, men det var inte så farligt som jag trodde. Sen tar Carlie med mig till bergen, de har satt något slags skyddnät över hela världen för att, ja jag vet inte riktigt.. När vi kommer ner till båten igen, visar han mig två ungar..  en liten gorillaunge, och en liten vampyrbebis.. vampyrbebisen biter mig i handen och jag blir rädd.. sen tar någon upp en pistol riktar mot mitt huvud.. och skjuter.
Då vaknar jag.. ett sånt där vaknande där man liksom panikandas in som om det inte fanns någon luft kvar och samtidigt reser sig. Sådär som man vaknar på film.
Jag försöker somna igen, för alla vet ju att det krävs mer för att döda en vampyr.
När jag är tillbaka i drömmen, är vi i ett stort hus.. Carlie är där, surferkillen är där.. alla är där från den tidigare drömmen. Vi förbereder oss för en ny attack.. och det är kaos överallt. Men den här gången är det inte varulvar vi ska slåss mot, det är något annat... något jag inte riktigt kan beskriva. Typ som aliens fast de är bara som ett ljust sken. Under ett ögonblick är det helt tyst, sen bryter helvetet lös. Det är vampyrer och aliens överallt.. och jag får själv slåss mot några.. självklart vinner jag, jag är ju asball.. trots att jag är en newbie. Efter ett tag tröttnar jag och surferkillen och vi vill rymma därifrån. Carlie blir arg.. men vi hittar ett skepp.. Ner i vattnet med det.. sen ut på havet.
Där vaknade jag igen.
För att somna om igen.
Den här gången var jag inte vampyr längre.. jag var i en skola, och det dansades.. En gammal klasskompis kommer fram och börjar dansa med mig, när de skriker ut ur högtalarna att det brinner på första våningen.. vi som är nästan högst upp på huset. Jag kollar ut genom fönstret och ser att det finns en chans att ta sig ner via balkonger och en gigantisk lekplats. Så jag hoppar ut.. säger till min gamla klasskompis att följa efter. Och så hoppar vi, vi klättrar.. kör lite parkour på vägen ner.. och överlever. Väl nere sitter ytterligare en gammal klasskompis och gungar.. han hoppar av och kvar sitter händerna på gungan, och huvudet nere i sanden. "koolt trick va?!" säger han.. och där vaknar jag.

Jag sov bort hela lördagen, med mycket hjälp av mina zyprexa. Det är bästa botet när hjärnan går på högvarv har jag hört. Att bara vila, inte göra någonting.. Nu känner jag mig som en zombie istället, och det är väl bra det också. Jag har inte känt någon ångest, jag har bara varit oerhört frustrerad och lättirriterad. Blivit förbannad på småsaker och äcklad över mindre. Jag stör mig främst på människorna i min närhet.. hur trögfattade de är, hur äckligt de tuggar maten. Skitsaker jag egentligen skulle låta passera men som nu fastnar på min hornhinna och i mina öron. Att äta middag blir kaos i min hjärna, så många som äckeltuggar och pratar med mat i mun på samma gång, det fungerar inte.. jag äter snabbt och går.
Jag vågar inte sätta mig på bussen in mot stan, det gör mig oerhört stressad.. känns som om vi är på guidad tur och inte är på väg någonstans.. som om chauffören bara vägrar trycka på gasen.

I kroppen känns det inte lika äckligt längre, trots att jag åt fläskfile i förrgår, jag tog tom lite bea. Mest för att jag inte orkade bry mig. Jag struntar i siffrorna, helt faktiskt.. jag vill bara bli av med äcklet innuti mig. Byta ut det mot nyttigheterna jag börjat stoppa i mig. Det känns bättre så.

Trots att jag sover med hjälp av zyprexan kan jag inte sova djupt nog, jag minns drömmar på drömmar.. I de flesta springer jag, inte för att jag bliri jagad.. utan för att det känns skönt. Jag som hatar att springa.

Jag har kramp i hjärnan, vet inte vad jag ska göra.. måste göra något. Kan inte göra något, vill inte göra något, borde verkligen inte göra något. Jag saknar något så oerhört mycket. En hand. Ett par ögon, en röst.. Ja något saknar jag.

Jag romantiserar i mitt huvud, söderkisen garvade åt filmen igår.. "åååh så romantiskt".. "sånt där händer aldrig någonsin på riktigt. Ni killar är helt enkelt för lata" var mitt svar. Sånt händer aldrig. Det mest romantiska jag varit med om var min strandkväll i skåne, och egentligen.. hur mycket romantik var det där.. det var mer.. ja jag vet inte. Jag ska ta mina cancerpinnar, ta promenaden och köpa mitt snus.. med ipoden i öronen och hjärnan där den inte bör vara. Jag ska drömma mig bort i en värld där jag får bestämma.. men först ska jag ta min medicin.. för jag tror fan att jag börjar bli sjuk igen. SCORE!

Det är fredag, skönt.. det är dessutom löning, för alla utom mig. Måndag PEPP!

Igår var jag på visit hos mina söderkisar, men en av dom var inte där. Han är i Spanien. Det blev film, chips och donken. Jag höll mig borta från chipsen och maten, höll mig till mitt vatten istället. Det känns bäst så, jag tänker fan inte faila nu.

När jag satt på bussen på vägen dit, dög inte musiken.. den var alldeles för slow. Chauffören kunde inte köra, det gick alldeles för långsamt. Bussresan till gullmars kändes som en timme lång. Väntan på 4an var också alldeles för lång.. allt gick helt enkelt för långsamt. Väl framme lugnade jag mig med cancerpinnar. Det pratades och stressen la sig.. tills jag skulle somna. Min hjärna fick fnatt, mina ben fick fnatt.. en till cancerpinne sen borde det gå över. Ringer papi, komma och hämta, går inte.. Katastrof! Vill inte gå in.. onda andar och spöken där inne. En till cancerpinne. Hjärtat i halsgropen, 600 slag i minuten, 100 tankar i sekunden. Ringer rysskocko, finally.. hem! En zyprexa, två zyprexa.. inga mer zyprexa.. 20 mg nozinan.. ingen sömn. Inge helvetes jävla sömn. Jo idag på dan.. det är bra, det är åtminstone något.

Fredag, skönt.. hem till faster och noja.. Måste ha sällskap. Chricke svaaaara dååååå! Nu.. typ frukost.. sen.. packa.

Jag vet inte vad jag ska säga, eller skriva, eller göra. Jag paniksvettas och hjärtat slår trippelslag. Tårarna trycker och jag känner mig naknast av alla i världen. "Om det vore så väl" tänker äckelgubben bakom skärmen. "Vilken mes, vad hon gnäller" tänker hon som har det värst av alla. "Jag vet precis hur det känns" tänker nån..
Nej den där nån har ingen jävla aning. Inte den blekaste. Jag önskar så mycket just i denna stund, önskar att någon var där och bara pillade i mitt hår, höll om mig. Eller för ett ögonblick faktiskt brydde sig, och visade det. Om jag hade någon att ringa vid krissituationer, som ställde upp som en extra-pojkvän. Som höll om mig, pillade mig i håret, ljög ihop något om att jag var viktigast i världen. Jag intalar mig själv att det finns de som har det värre, men just nu är det inte riktigt sant. Jag mår värst i min värld just nu.
Jag är paranoid och efter varje ton i telefonen minskade tilliten ytterligare några snäpp. Jag finns inte i deras värld, de klarar sig bättre utan mig än vad jag klarar mig utan dom. De ringer aldrig för att kolla hur jag mår, när de vet att jag mår dåligt. De kanske inte förstår, men det kräver jag inte heller. De ringer inte och frågar vad jag ska göra till helgen, de antar antagligen bara att jag kommer dyka upp. De vill inte ha mig där. De tycker det är skönt när jag är borta. De pratar, tisslar och tasslar.. jag kan nästan se framför mig vad de gör där borta just nu.

Det enda som kan lösa det här är cancerpinnarna. Svull och nån sjukt jävla dålig film. Jag ringer inte igen.. inte idag, inte imorrn..

Jag fick mitt svar.. det som behövdes. Och idag, kan jag nog nästan säga att jag avslutat det kapitlet "Och så levde dom lyckliga i alla sina dagar, i skilda världar." Det är väl ett ganska bra avslut, ett helt okej. En bok jag kan släppa, en bok där läsarna inte undrar.. ett kapitel där jag har ett avslut. Visst undrar jag fortfarande, hur tänker han, vad tänker han, hur är han... Men det ligger i min natur, i allas. Jag kan aldrig sluta undra, vad vore livet då?!

I ett andra kapitel i min bok, gick dramatiken på hög nivå. Ett riktigt triangeldrama. Jag gjorde mitt bästa, och gör fortfarande. Tänka sig, det gör ont att bli sårad. I min värld just nu jämför jag mig själv.. med en vän. En vän som är sådär superperfekt. Det gör allt mycket ondare. Jag är ju allt annat än perfekt.
Mina paranoida tankar levde loppan, de hade rätt och sög åt sig allt till sista droppen. Jag hade gått i hela två veckor ovetandes, samtidigt som mina närmaste visste och inte sa ett ord.
När jag skriver det, blir det mer verkligt. Jag undrar vad jag valt för vänner, skulle jag själv gjort likadant?! Jag tror inte det, tilliten har minskat.. inte försvunnit men minskat. Tänk vad lätt allting hade blivit för mig om de hade sagt någonting från början. Nu fastnar ingenting, när jag undrar vad mer som inte sägs.

I ett tredje kapitel, lever jag som jag brukar. Jag låter mig inte lockas, men plockar gärna frukterna och går därifrån. Igår fick jag en glass på Zinkens grill, Kriz sa att jag är för flirtig. Men enligt mig själv är jag bara trevlig. Jag ser ingen anledning att vara otrevlig mot någon jag inte tycker illa om.

I ett fjärde kapitel är det något jag saknar, men ändå inte vill ha. I ett femte är jag nöjd. I ett sjätte tvekar jag och i ett sjunde är jag rädd.

Hur många kapitel mitt liv kommer sluta med.. hur många är jag uppe i just nu.. avslutade och påbörjade.

Jag har hittat min nästa tattuering.. eller nej, jag har inte hittat den, jag har meckat ihop den i PS. Min savann

Papi sa häromdagen att jag skulle glömma. Kanske inte glömma, men gå vidare. Och ja, jag vet. Det är det bästa, i det här läget. Men det går inte, det går verkligen inte. Jag kan inte gå vidare utan att få ett avslut. Det är som att påbörja ett ord i ett kapitel i en bok, inte skriva klart ordet.. och boken är inte klar. Den ligger där på bordet, och kräver ett slut. Skulle jag släppa boken, ge ut den.. skulle de som läser den undra.. Undra vad fan jag har innanför pannbenet, som inte avslutat ett kapitel i en bok. De skulle undra, och tankarna skulle fastna på det där oavslutna kapitlet i den där oavslutade boken. De skulle hitta på egna slut, i tanken.. men de skulle fortfarande undra hur boken slutade.

Jag har ett kapitel i mitt liv som antagligen aldrig kommer bli avslutat. Och det stör mig. I lördags när jag ringde till papi för tröst och coaching, grät jag.. jag sa att allt jag ville var att få vara nära honom igen. Jag sa att det skulle räckt med bara ett avslut.
Jag funderar på ett nu, om jag har chans att avsluta det. Om jag har en chans till någon slags respons. Ett litet svar skulle räcka.. för att avsluta mitt kapitel. Men det är jag som måste påbörja fortsättningen. Det är jag som måste lägga mig ner och vänta på att korparna ska äta mig hela, eller förhoppningsvis låta mig vara.. i bästa fall flyga mig till bättre breddgrader. Men det är svårt.. riktigt jävla svårt, jag vet att jag la mig där för lite mer än ett år sen, responsen var lika med noll.. jag stod kvar i samma ruta.. och det kändes som om korparna åt mig levande trots att de inte ens var i närheten.
Det är som ett gummiband mellan mig och orden jag vill skriva till dig, att när jag sträcker mig drar något mig tillbaka. Drar jag för hårt kanske gummibandet går av och jag får en snärt i ansiktet. Som om jag inte når, fastän det inte är särskilt långt borta. Jag borde göra något åt det, och jag tror att jag gör det nu.. Du inkräktar på mitt liv tillräckligt, och trots att jag vill ha dig där.. nära.. så skulle det ändå kännas bättre om du försvann, för inga ord sägs och inga ords skrivs i mitt kapitel. Vi är där vi var för ett år sedan.. oavslutade. Jag håller tummarna och skickar iväg mina ord nu.. EDIT: Jag ångrar mig redan...

Hjälp mig nu att avsluta.. påbörja, gå tillbaka för att redigera stavfel.. bara du inte låter mig släppa en bok som inte är färdigskriven.

...Tänker jag inte gråta över spilld mjölk. Jag tänker inte brusa upp över småsaker och ta det mesta med en nypa salt. Jag tänker gå ut med min hund varje dag, motionera och äta "rätt". Jag tänker inte älta och ångra.. och jag ska försöka att inte se tillbaka, utan bara blicka framåt. När jag blir stor tänker jag inte bete mig som 14 men jag tänker ha barnasinnet kvar. Jag tänker dricka med måtta. Jag tänker alltid tänka ett steg framåt, och jag tänker vara en förebild. Jag tänker inte starta konflikter, och jag tänker avsluta det andra startat på ett värdigt sätt. När jag blir stor tänker jag inte gå efter mina impulser utan att tänka efter innan, jag tänker vara stabil. Jag tänker spela gitarr och måla mina tavlor, jag tänker åka på min bräda och jag tänker fortsätta klistra upp mina zebror. När jag blir stor tänker jag hoppa fallskärm, hoppa bungyjump och klättra upp för höga berg. Jag tänker resa världen över och jobba med det jag vill. Jag tänker ha min trygghet på ett säkert ställe där ingen kan förstöra den.

När jag blir stor ska jag bli bäst på allt. Men bäst tänker jag bli på att vara den jag vill.

Jag har drömmar, drömmar i massor. Det har jag alltid haft, det kommer jag alltid ha. Jag lever för mina drömmar, jag njuter av tanken att jag förhoppningsvis en dag kommer få uppleva dom. Men drömmarna känns ändå bäst när de finns i just tanken, när de inte upplevts och när de är just drömmar.
Oftast när vi väl är där, på det stället vi drömt om.. har själva tanken om drömmen försvunnit, vi tänker att det är någonting vi alltid velat uppleva men det är inte längre en dröm. Ändå lever man för drömmarna, och har alltid siktet intställt på att just komma dit. När vi väl är där, får vi oftast nya drömmar att sikta mot. Vi är aldrig riktigt nöjda. Och det är väl det som kallas livet.
Drömmar är viktigt, vad skulle vi annars leva för?! Skulle livet vara det vi alltid velat ha, skulle allt vara exakt rätt.. skulle vi tröttna efter ett tag och börja leta fel. Jag antar att det är så människan fungerar.

Storslagna drömmar är de bästa, de som är så långt ifrån din verklighet du kan komma. De som verkar omöjliga att nå. De som kanske aldrig går i uppfyllelse.

Jag drömmer om mitt hus i Sydafrika, med en bakgård full med vinrankor. Två Grand Danois som luffsar omkring och tyger i alla dess färger. Jag drömmer om tavlorna jag målar i min atelje och om böckerna jag läser i min hammock. Jag drömmer om den korta promenaden till havet, och min saknad till Sverige. Jag drömmer om mitt arbete i kåkstäderna och om barnen jag träffar. Men det är där jag tänker dö, jag har mycket att göra tills dess.

Välkommen tillbaka Mr, det var ett tag sen sist. Ditt ansikte väcker sorg, din röst väcker minnen och din musik väcker känslor. Det är fredag, och du bryter dig in i mitt. En fredag! Sorgligt, meningslöst och bara riktigt nerdigt.

Tänk att en sån som du, kan väcka sånt hos mig. Jag är mållös.. Har ingenting mer att säga. Ikväll borde du supas bort, glömmas bort och sluta göra anspråk på mina tankar. Du är en av få jag skulle göra allt för, om jag bara hade modet.. och kunde sjunka så lågt.