Förhållanden..
Jag fick en fråga om hur många förhållanden jag haft, och hur länge det längsta varat. Och det fick mig att börja fundera. Som många vet är jag ganska intensiv och impulsiv, jag går efter känsla och känns det rätt är det bara att tuta och köra, känns det fel så är det over and out omedelbart. Men jag har svårt för skilsmässor och när jag känner att personen inte är rätt för mig, har jag väldigt svårt att säga det rakt ut. Jag vill inte såra någon. Visst vid några tillfällen har jag väl sagt att "jooo, det är nog bäst om vi bara är kompisar istället" eller "jag vill vara singel just nu".. Men oftast vänder jag på kakan och försvinner spårlöst, ibland kan jag tom bli lite dryg bara för att slippa de där orden "Du är inte rätt för mig". Men känns det rätt, blir det andra bullar.. Jag är inte så förtjust i spelet man alltid spelar i början. Att någon alltid måste spella svårfångad, vara lite dissig. Idag har jag helt tröttnat på sådana spel. Är jag intresserad spelar jag inte svårfångad och om den andra parten börjar med det, drar jag mig helst ur. Jag vill inte kämpa för något pga en dum ide någon kom på för flera hundra år sedan och som fortfarande håller i sig. Vad är grejen med det? Sånt förstår jag mig inte på.
Som många vet kan jag ofta vara farligt ärlig och väldigt rakt på sak, jag säger till folk rakt ut att "dig tycker jag om, du är skön.. dig vill jag ha kvar i mitt liv" men blir jag kär, på riktigt.. Då kan jag bli blyg och osäker, speciellt om jag inte riktigt vet var den andra personen står. Jag vill ju inte känna mig sårbar, vilket man lätt blir om man släpper den stora bomben och säger att "Jag är intresserad, väldigt...!" Speciellt inte om spelet spelas.
Förhållanden är skumma och jobbiga men samtidigt det bästa som finns.
Många av mina förhållanden har varit stormiga och ovärda. Mest pga mitt val av killar, jag gillar bad boys som de flesta andra gör, fast det inte riktigt går ihop med att jag inte gillar spelet. Inte alls faktiskt. Bad boys har ju en tendens att dra ut lite extra på just det, de brukar ha en lite bättre självkänsla och ett lite högre självförtoende än de snälla pojkarna. Och är oftast väl medvetna om att de är snygga och koola, det är väl det som är lite lockande. Men där är gränsen hårfin, visst ska de ha självförtroende.. men jag gillar inte killar som är högt upp i det blå och tror för mycket om sig själva. Vem gör det?! De ska vara medvetna om sitt utseende och sin koolhet men de ska samtidigt vara laid back, bara acceptera att de har bra gener och inte utnyttja det. Men mina stormiga förhållanden har också varit stormiga lite pga mig, såklart. Det är svårt att vara intensiv, impulsiv, farligt ärlig och rakt på sak när jobbiga saker dyker upp. Då är det lätt hänt att det blir storm.
Jag har dejtat kalla hårdrockarkillar, koola laid back skejtarkillar, besserwissar som pluggar datateknik på KTH, tidigare mobbade killar med låg självkänsla. Jag har dejtat prettyboys, mytomaner, skogsmullar,psykiskt sjuka, festivalgrabs och killar som varit mer fåfänga än de flesta girls. Måste säga att jag mest fastnade för de två förstnämnda.. om man gör om de kalla hårdrockarkillarna till varma istället.
Ska man sudda ut allt lite också, så är det faktiskt just de två som sticker ut lite ur mängden. Kanske mest för att det är i lägen när jag dejtat rockergrabs och skejtare är jag som har failat mest. De är så oerhört koola att jag lätt känner mig lite töntig och osynlig. Jag blir lite bortkommen och känner mig oftast som en korkad liten kattunge, inte som en kattunge som hör det den vill höra och gör det den vill göra.. utan mer liten, lurvig, korkad och söt.
But still.. im looking for Mr RightGuy. Eller letar det gör jag ju faktiskt inte, jag är ung och har hela livet framför mig.. han kommer säkert dyka upp någon gång. Eller så har han gjort det, bara att jag inte vet om det. Skitsamma, i vilket fall som helst... just nu har jag ingen aning om vem han är...
Måste även tillägga att badboys inte är min grej längre..
Som många vet kan jag ofta vara farligt ärlig och väldigt rakt på sak, jag säger till folk rakt ut att "dig tycker jag om, du är skön.. dig vill jag ha kvar i mitt liv" men blir jag kär, på riktigt.. Då kan jag bli blyg och osäker, speciellt om jag inte riktigt vet var den andra personen står. Jag vill ju inte känna mig sårbar, vilket man lätt blir om man släpper den stora bomben och säger att "Jag är intresserad, väldigt...!" Speciellt inte om spelet spelas.
Förhållanden är skumma och jobbiga men samtidigt det bästa som finns.
Många av mina förhållanden har varit stormiga och ovärda. Mest pga mitt val av killar, jag gillar bad boys som de flesta andra gör, fast det inte riktigt går ihop med att jag inte gillar spelet. Inte alls faktiskt. Bad boys har ju en tendens att dra ut lite extra på just det, de brukar ha en lite bättre självkänsla och ett lite högre självförtoende än de snälla pojkarna. Och är oftast väl medvetna om att de är snygga och koola, det är väl det som är lite lockande. Men där är gränsen hårfin, visst ska de ha självförtroende.. men jag gillar inte killar som är högt upp i det blå och tror för mycket om sig själva. Vem gör det?! De ska vara medvetna om sitt utseende och sin koolhet men de ska samtidigt vara laid back, bara acceptera att de har bra gener och inte utnyttja det. Men mina stormiga förhållanden har också varit stormiga lite pga mig, såklart. Det är svårt att vara intensiv, impulsiv, farligt ärlig och rakt på sak när jobbiga saker dyker upp. Då är det lätt hänt att det blir storm.
Jag har dejtat kalla hårdrockarkillar, koola laid back skejtarkillar, besserwissar som pluggar datateknik på KTH, tidigare mobbade killar med låg självkänsla. Jag har dejtat prettyboys, mytomaner, skogsmullar,psykiskt sjuka, festivalgrabs och killar som varit mer fåfänga än de flesta girls. Måste säga att jag mest fastnade för de två förstnämnda.. om man gör om de kalla hårdrockarkillarna till varma istället.
Ska man sudda ut allt lite också, så är det faktiskt just de två som sticker ut lite ur mängden. Kanske mest för att det är i lägen när jag dejtat rockergrabs och skejtare är jag som har failat mest. De är så oerhört koola att jag lätt känner mig lite töntig och osynlig. Jag blir lite bortkommen och känner mig oftast som en korkad liten kattunge, inte som en kattunge som hör det den vill höra och gör det den vill göra.. utan mer liten, lurvig, korkad och söt.
But still.. im looking for Mr RightGuy. Eller letar det gör jag ju faktiskt inte, jag är ung och har hela livet framför mig.. han kommer säkert dyka upp någon gång. Eller så har han gjort det, bara att jag inte vet om det. Skitsamma, i vilket fall som helst... just nu har jag ingen aning om vem han är...
Måste även tillägga att badboys inte är min grej längre..