Fröken M och framtiden...
Onödiga diskussioner och dåliga dissningar.. spydigheter och elaka ord. Jag ger upp.. Jag vill inte få folk att känna sig dåliga, och jag vill inte att folk ska få mig att känna mig dålig. Känns ganska onödigt.
Fröken M ringde idag, hon är orolig.. Orolig för att jag missat så många möten, jag berättade att livet varit lite drygt den senaste månaden, och hon frågade hur allt ser ut nu. Jag berättade att jag inte riktigt vet, att jag känner mig lite likgiltig till allt, att jag liksom byggt ett försvar runt mig för att inte bli sårad. Att jag inte riktigt vet var jag har mig själv. Hon svarade att hon saknade mig.. och våra pratstunder. Det kändes bra att höra. Jag har bestämt mig nu för att ge henne min hypomaniac-tavla. Som tack för att hon finns där på mer sätt än hon egentligen behöver, hon har redan sett den.. hon sa att den vore perfekt att använda i hennes arbete, hon sa att den beskrev det bipolära på ett bra sätt. Fröken M, som har blivit som en extra-mamma, som sa till sin praktikant att våra samtal inte ingår i praktiken utan att vi mer har ett mor-dotterförhållande till varandra. Att vi ärligt pratar öppet om allt, inte bara det som har med sjukdomen att göra.
Sov hos Mr inatt, vi låg i sängen och pratade om framtiden. Jag berättade att jag kanske flyttar ut snart, vi kom fram till att det egentligen är det sista steget man tar. Det fick mig att tänka "vad händer sen?", och han sa det rakt ut.. "VAD FAN HÄNDER SEN?". Ja, vad händer sen?! Sen hamnar man i vuxenfacket, man kan glömma allt vad roligt heter. Egentligen vore det perfekt att dö vid 30, om man väljer att inte skaffa familj och barn då förstås. Då har man antagligen hunnit göra det man vill göra. Just nu siktar jag på 30, då har jag vunnit kampen mot ångesten och sjukdomen, då har jag utbildat mig till socialantropolog, då har jag rest runt i världen och sett det jag velat se. Då har jag blivit den människa jag alltid velat vara. Perfect, 30 blire! TRETTIO!
Fröken M ringde idag, hon är orolig.. Orolig för att jag missat så många möten, jag berättade att livet varit lite drygt den senaste månaden, och hon frågade hur allt ser ut nu. Jag berättade att jag inte riktigt vet, att jag känner mig lite likgiltig till allt, att jag liksom byggt ett försvar runt mig för att inte bli sårad. Att jag inte riktigt vet var jag har mig själv. Hon svarade att hon saknade mig.. och våra pratstunder. Det kändes bra att höra. Jag har bestämt mig nu för att ge henne min hypomaniac-tavla. Som tack för att hon finns där på mer sätt än hon egentligen behöver, hon har redan sett den.. hon sa att den vore perfekt att använda i hennes arbete, hon sa att den beskrev det bipolära på ett bra sätt. Fröken M, som har blivit som en extra-mamma, som sa till sin praktikant att våra samtal inte ingår i praktiken utan att vi mer har ett mor-dotterförhållande till varandra. Att vi ärligt pratar öppet om allt, inte bara det som har med sjukdomen att göra.
Sov hos Mr inatt, vi låg i sängen och pratade om framtiden. Jag berättade att jag kanske flyttar ut snart, vi kom fram till att det egentligen är det sista steget man tar. Det fick mig att tänka "vad händer sen?", och han sa det rakt ut.. "VAD FAN HÄNDER SEN?". Ja, vad händer sen?! Sen hamnar man i vuxenfacket, man kan glömma allt vad roligt heter. Egentligen vore det perfekt att dö vid 30, om man väljer att inte skaffa familj och barn då förstås. Då har man antagligen hunnit göra det man vill göra. Just nu siktar jag på 30, då har jag vunnit kampen mot ångesten och sjukdomen, då har jag utbildat mig till socialantropolog, då har jag rest runt i världen och sett det jag velat se. Då har jag blivit den människa jag alltid velat vara. Perfect, 30 blire! TRETTIO!