Rockstjärnan...
Tavlan är klar, det blev aweeeesoooome! Jag hittade dom där perfekta färgerna för att beskriva mitt ångestdrapperi, det som ibland dras fram.. ofrivilligt. Jag fick fram den där färgen innuti mig som bara vill ut.. den som liksom snurrar i min skalle, i min mage.. i mitt hjärta. Jag fick fram de där skriktårarna som ibland sprutar ut och fräter sönder allt runt omkring mig. De där spygröna. Nicolai Dunger hjälpte mig en del med sin drömma-bort-röst. Han har blivit som ett måste i mitt liv. Hans röst lockar fram allt jag har inom mig. Alla tårar, alla skratt. All ångest, all kärlek. Visste ni föresten att ångest och kärlek är de starkaste känslorna som finns. Om man tänker så, är jag lyckligt lottad som har en tendens att känna mycket av båda.
Inatt låg jag och halvdrömde om C, rockstjärnan.. han med whiskeyröst och hål i bröstet. Jag undrade vad han har för sig, vad han tänker på, vad han skulle säga om vi någon gång råkade springa på varandra ute på stan. Om han skulle komma ihåg de gånger jag blev så arg, bara för att han aldrig kunde säga rakt ut vad han tyckte om mig, utan istället vred till allt och ropade ut.. "JUST NU SKULLE JAG KUNNA SÄTTA PÅ DIG SÅÅÅÅ HÅRT!", jag antar att det var hans sätt att säga att han tyckte om mig på, det var det han sa iaf. Han fick mig att vara stolt över de känslor jag kunde känna, att jag kunde gråta, skratta, och säga rakt ut vad jag kände. Han fick mig att känna mig stolt de gånger jag lyckades få honom att säga vad han kände. Han fick mig att förstå att vissa människor vägrar känslor, som ett försvar mot världen. När jag låg där i sängen med tigern i famnen kom jag på att de månaderna vi träffades har hjälp mig en hel del. Det var med honom jag började förstå att allt inte riktigt var som det skulle, att jag har känslor i överflöd. Det bästa av allt är att jag kan se tillbaka och inte känna mig ett dugg bitter över att det inte slutade som jag ville. Jag skulle nog aldrig överleva ett rockstjärneförhållande, för att vara rockstjärna innebär alkohol, spelningar, knark, groupies och massor av instängd ångest.. annars kan man inte skriva bra låtar.
Inatt låg jag och halvdrömde om C, rockstjärnan.. han med whiskeyröst och hål i bröstet. Jag undrade vad han har för sig, vad han tänker på, vad han skulle säga om vi någon gång råkade springa på varandra ute på stan. Om han skulle komma ihåg de gånger jag blev så arg, bara för att han aldrig kunde säga rakt ut vad han tyckte om mig, utan istället vred till allt och ropade ut.. "JUST NU SKULLE JAG KUNNA SÄTTA PÅ DIG SÅÅÅÅ HÅRT!", jag antar att det var hans sätt att säga att han tyckte om mig på, det var det han sa iaf. Han fick mig att vara stolt över de känslor jag kunde känna, att jag kunde gråta, skratta, och säga rakt ut vad jag kände. Han fick mig att känna mig stolt de gånger jag lyckades få honom att säga vad han kände. Han fick mig att förstå att vissa människor vägrar känslor, som ett försvar mot världen. När jag låg där i sängen med tigern i famnen kom jag på att de månaderna vi träffades har hjälp mig en hel del. Det var med honom jag började förstå att allt inte riktigt var som det skulle, att jag har känslor i överflöd. Det bästa av allt är att jag kan se tillbaka och inte känna mig ett dugg bitter över att det inte slutade som jag ville. Jag skulle nog aldrig överleva ett rockstjärneförhållande, för att vara rockstjärna innebär alkohol, spelningar, knark, groupies och massor av instängd ångest.. annars kan man inte skriva bra låtar.