Jag kommer fortfarande ihåg kyssen, leendet och det trassliga håret.

Människor i all ära. Ibland faller jag som en urna. Jag minns och går gärna tillbaka till de minnen jag har, och jag har inget emot att dela dom med er. Jag tänker på människor som bara är med under en kort period, som har lämnat avtryck i sanden som de på Hollywood Boulevard, permanenta.

High life scenery är din låt, jag vet inte varför. Kanske är det för de gånger jag satt på bussen på väg ut till dig... The Rocket Summer kändes så rätt. Pepp pepp, hurrhurr.. Jag skrev om dig tidigare, om energin. Jag saknar den, energin du gav mig. Jag frågade om du tyckte att jag var läbbig? Du svarade "liiiite". Det är nog sant, jag är nog lite läbbig.. Hypomanin svängde förbi vid fel tidpunkt och jag failade big time. Det är visset att livet inte vill vara på min sida de gånger jag känner att det borde vara det. Ibland önskar man att man kunde flytta tiden lite, att det var nu vi tog den där picknicken. Nu när allt är okej. Jag klarar inte av tanken att du på så kort tid fick se min värsta sida, den jag helst inte pratar om och den jag försöker göra allt för att dölja. Du fick se min sjukdom i dess värsta dagar. Aldrig någonsin har jag svängt så mycket under så kort tid. Jag gick från depp till mani till depp igen under en period på två-tre månader. Du såg mig hög på piller, och du fick en titt på min trasiga sida. En av de vidrigaste impulserna jag haft var när jag åkte till dig, med Stilnoct i kroppen. Det var bara pinsamt och jag skäms fortfarande. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra? I längden fungerar det inte att gå runt som ett frågetecken och hoppas på det bästa, när jag ständigt tänker på den där kvällen. Aldrig har jag skämts så mycket. Ush. Och ja, jag tror att jag kommer göra det under en ganska lång tid. Big fail. Big time.
Jag kommer fortfarande ihåg kyssen, leendet och det trassliga håret.