Ragnhild och drömmar
Har precis kommit hem från mitt första möte med min nya kontaktperson i projekt KomAn, suveränt. Jag gillade Ragnhild, hon var kool och rakt på sak. Precis som jag. Dessutom upprepar hon allt hundra gånger, och det är bra.. jag som lätt glömmer. Mötet var bokat i 40 min, men självklart när det gäller mig tog det mycket längre än så, vi satt där i lite mer än en timme.. och det var lagom. Ragnhild lyssnar och förstår, hon jobbar med det hon vill jobba med. Och har dessutom jobbat på FK innan, och har stor erfarenhet av rehab. En bättre kontaktperson/handläggare går nog inte att hitta. Det första hon sa var att kemin var viktig, att vi passar ihop. Och jag kände redan efter 10 min att hon är rätt för mig. Vi gick igenom lite snabbt sjukdomshistoria, som jag kan utan och innan.. eftersom jag berättat den minst 50 gånger. Jag kan dra den för er också, tror aldrig jag har gjort det.. sooo..
Läkarna tror att sjukdomen bröt ut när jag var i 3-årsåldern, det var då mina föräldrar skiljde sig.. och även om jag inte minns det så är det antagligen en ganska traumatisk händelse som satt sina spår idag. Som jag berättat tidigare har jag svårt med skilsmässor, och jag har problem med att skiljas från alla sorters människor.. tom svinen. När jag var 3 bröt alltså sjukdomen ut, och jag var deprimerad för första gången. Vid 8 års ålder blev jag deprimerad för andra gången och vid 12 tredje. I högstadiet blev allt svårare än någonsin och jag mådde inte alls bra, var i kontakt med BUP.. som inte gjorde någonting och allt hamnade i skymundan. Med nöd och näppe klarade jag skolan efter att jag hade gått om ett år. Första året i gymnasiet var jag stabil, och jag levde som alla andra. Men i tvåan blev jag deprimerad för en femte gång. Det höll i sig ett bra tag, och mitt "normalläge" hamnade under snittet. Med stora drag har jag varit depp sen i gymnasiet med några få undantag, då jag varit hypoman. Just nu, är jag stabilare än någonsin.. men har bara varit det i ca 3 veckor.. och vi får se vad som händer.
Ja, det var min kortdragna sjukdomshistoria.. den som jag dragit ett antal gånger.. men aldrig för er. Ragnhild verkar i vilket fall som helst.. TOPPEN!.. och jag tror att det kommer gå min väg nu den här gången. Jag gillar att gå på såna där möten första gången, för de bedömmer en alltid. Det hör till. Ragnhild sa vad hon trodde om mig, och hon tror att jag kommer uppnå de mål jag har i livet utan några större problem. Jag berättade om mina närmaste planer nu, att jag vill ha ett fast jobb till sommaren.. och såsmåningom flytta hemifrån. Att jag vill plugga in gymnasiet på distans, senare läsa vidare på universitetet till socialantropolog och jag berätta om min dröm att jobba som volontär i Kenya. Hon sa som de flesta andra sagt, att det skulle nog passa mig perfekt att jobba med människor. "Du verkar så öppen och ärlig." EGOBOOST, man tackar.
Nu är det dags för några till avsnitt Sailor Moon, jag somnade till vid det andra.. Sen kanske det antingen bär av till Zinken eller så hittar jag på något med Systrami. Vi sprang på varandra i centrum.. längesen man såg den lilla tönten.
Läkarna tror att sjukdomen bröt ut när jag var i 3-årsåldern, det var då mina föräldrar skiljde sig.. och även om jag inte minns det så är det antagligen en ganska traumatisk händelse som satt sina spår idag. Som jag berättat tidigare har jag svårt med skilsmässor, och jag har problem med att skiljas från alla sorters människor.. tom svinen. När jag var 3 bröt alltså sjukdomen ut, och jag var deprimerad för första gången. Vid 8 års ålder blev jag deprimerad för andra gången och vid 12 tredje. I högstadiet blev allt svårare än någonsin och jag mådde inte alls bra, var i kontakt med BUP.. som inte gjorde någonting och allt hamnade i skymundan. Med nöd och näppe klarade jag skolan efter att jag hade gått om ett år. Första året i gymnasiet var jag stabil, och jag levde som alla andra. Men i tvåan blev jag deprimerad för en femte gång. Det höll i sig ett bra tag, och mitt "normalläge" hamnade under snittet. Med stora drag har jag varit depp sen i gymnasiet med några få undantag, då jag varit hypoman. Just nu, är jag stabilare än någonsin.. men har bara varit det i ca 3 veckor.. och vi får se vad som händer.
Ja, det var min kortdragna sjukdomshistoria.. den som jag dragit ett antal gånger.. men aldrig för er. Ragnhild verkar i vilket fall som helst.. TOPPEN!.. och jag tror att det kommer gå min väg nu den här gången. Jag gillar att gå på såna där möten första gången, för de bedömmer en alltid. Det hör till. Ragnhild sa vad hon trodde om mig, och hon tror att jag kommer uppnå de mål jag har i livet utan några större problem. Jag berättade om mina närmaste planer nu, att jag vill ha ett fast jobb till sommaren.. och såsmåningom flytta hemifrån. Att jag vill plugga in gymnasiet på distans, senare läsa vidare på universitetet till socialantropolog och jag berätta om min dröm att jobba som volontär i Kenya. Hon sa som de flesta andra sagt, att det skulle nog passa mig perfekt att jobba med människor. "Du verkar så öppen och ärlig." EGOBOOST, man tackar.
Nu är det dags för några till avsnitt Sailor Moon, jag somnade till vid det andra.. Sen kanske det antingen bär av till Zinken eller så hittar jag på något med Systrami. Vi sprang på varandra i centrum.. längesen man såg den lilla tönten.