Mitt dygn är fuckat, och jag har proppat i mig ett antal zyprexa för att försöka däcka inom en snar framtid. Vilket känns lite lönlöst.. Jag har tröttnat, och återigen tröttnat på alla piller, jag har kastat, jag har sorterat, jag har gått igenom.. och jag har slängt ner allt i den förbaskade apotekspåsen igen. Mitt apotek. Zyprexa, jaaa.. jag är tveksam på att det kommer fungera. Men man kan ju alltid hoppas.

Jag har blivit svag igen. Svag men lycklig. Kanske är det mitt hopp som ställer till det, kanske är det min naiva sida.. kanske är det så att jag verkligen inte har något att förlora. Kanske är mina kaostankar helt bortkastade. I vilket fall som helst så duger det just nu, det duger mer än någonsin.. och det är ständigt önsketänkande innanför pannbenet. Det gör ingenting, jag får vara tjugotvå. Jag får bli kär, jag får bli förälskad.. Jag får ha pirrkänslor och ett hjärta som slår dubbelslag. Jag får vara mesig och som fjorton igen.

Snart nyår, jag har lyckats göra mig av med nyårsångesten. Jag vet faktiskt inte alls vad som händer.. jag skulle vara nöjd med ett gråtfritt nyår. Funderar på om man ska ta en runda på bolaget, mest för att.. det var längesen jag var där.. mer än ett halvår sen tror jag.

Imorrn ska naglarna fixas, och för första gången någonsin är det inte jag som ska pilla och mecka.. jag ska betala för att få de fina. Minx känns ganska koolt, det är ju någonting jag aldrig provat.. och ja, jag är så fruktansvärt sugen på de där blommorna, trots att det känns lite fel ute just nu.. Fast jag har ju sommar i mitt huvud året runt.. varför inte liksom.

ONSDAG!.. som jag har sett framemot den dagen. Man kanske skulle göra något riktigt sådär dejtigt, käka middag, gå på bio.. inte kunna vara en centimeter ifrån varandra. Kletigt.

Och jag vill gå in på helt annat.. för här får man ingen vila. Klockan är snart tre på natten, och jag sitter faktiskt inte uppe och lyssnar efter jultomtens steg på taket.. Neeeej, jag har hängt på de koola grabbarnas fik. Och jag har haft ett mycket nödvändigt deeptalk med min älskade papi. Om förhållanden. Fan, dessa jävla bovar.. Men jaaa.. förhållanden. Jag skiter ner mig trettio gånger om bara jag tänker på det, och ytterligare tjugo gånger då jag inser att jag satt mig själv i en jävligt dålig sits. Mina mål, mina förhållande-mål. Min slutsats.. helt värdelöst. Nej men allvarligt talat, varför i helvete ska jag leva ett liv och välja bort mina egna godbitar? Det är som att beställa en våffla utan att ta päronsmaken.. eller karamellströsslet. Så jävla onödigt. Och ja, jag har nu strukit det största målet på min lista, det farligaste, det mest utmanande.. och jag ger mig själv en klapp på axeln. Braaa Mira, nu har du fan visat lite guts. Jag lever väl mitt liv som jag vill leva det, och innebär det kärlekstrubbel, varsågod! Självklart kommer största fokus ligga på mig själv, och jag har lite shame nånstans i bakhuvudet när jag väljer att stryka ett mål. Men hur jag mått den senaste veckan?! Det har varit kaos i mitt huvud. Jag har tappat mig själv något otroligt, och verkligen kastat mig själv till kråkorna.

Jag har dragit efter alla halmstrån, jag har allvarligt frågat min psykolog efter tillåtelse att få vara "flirtig", det är ju för tusan den jag är. Varför ska jag fråga någon annan om tillåtelse att vara mig själv. Hur puckat är det inte egentligen. Jag känner mig nu som en vilsen liten fågelunge. Men varför? Varför varför varför? Jag vet vem jag vill vara, jag vet vad jag gillar med mig själv, jag vet exakt vem jag vill bli.. Varför ta bort en del av min person som jag verkligen trivs med. Puckat! Sooo.. mitt nya mål är just nu att tillåta mig själv att vara tjugotvå. Att inse att fan, jag får göra misstag.. och jag ska göra det som känns bäst för mig och inte springa runt efter någon annans pipa. Nej mamma, jag är inte sjuk, nej fröken, det är inget misstag.. kaaanske får jag sota för mitt val, men vem fan gör inte det?! Jag lovar och svär, jag har lyckats misslyckas väldigt många gånger för att vara just tjugotvå.. ni skulle bara veta. Och vad har det lett till.. jag vet ganska mycket om mig själv, jag vet vad jag vill ha, jag vet vad som inte är bra för mig.. och fan.. neeej.. dumtdumtdumt.

Kort sagt. Var tjugotvå. Var så lycklig du kan. Gör det du känner för. Vad mår du bäst av? Vad är du? Var dig själv!

Och som sagt, jag är tjugotvå.. jag är Mira, inte min sjukdom.. och du skulle bara veta vad som egentligen förigår i min kropp just nu.. vad som fattas i mina ämnen.. fan. Joshua får äran att lugna denna natts stress.. God natt.. och God jul!

Jag kan fortsätta ett bra tag till. Det där är saker jag är rädd för. Det är saker jag har undvikit, vardagliga saker... Tänk om olyckan vore framme, tänk om den där mannen är en sadistisk mördare som tänker våldta och mörda mig. Tänk om tåget spårar ur, tänk om bussen krockar, tänk om föraren somnar bakom ratten. Tänk om bilen får sladd och kör över mig när jag står och väntar vid övergångsstället, tänk om kvinnan med det risiga håret injecerar någon konstig coctailblandning med spruta när jag sitter på tunnelbanan.

Och vem sa att tankar var bra?! Jo jag.. Konkreta tankar. Tankar som det går att ta på.. fullt möjliga tankar.. och drömmar, ja jo visst.. Drömmar i all ära. Alla vet, jag är en drömmare. Den som tänker lever. Den som lever får se.

Och jag bugar och bockar för telefonsamtalet som återigen påminde mig om sånt som jag inte ska bli påmind om... Nu är det jag som är Marvin... Med all rätt.. Försvinn snällaaaaa...

Marvin är bitter, han är riktigt bitter.. men sen är han en "manicdepressive robot" också. Han finns inte på riktigt. Någon har skapat honom ur fantasin, som ett litet komiskt inslag i en helgalen bok. Och ja, bittert kan vara komiskt. Jag har sett mig själv sitta och fånflina åt den där tjejen på öppenvården som påminner mig så sjukt om Marvin. I samma stund jag precis skrev det där kan jag väl ärligt säga att jag skäms lite över mig själv.. hon är ju på öppenvården av en anledning, och komisk är den antagligen inte. Det är hela sammanhanget. Psykmottagning, gångstil och det faktum att hon ger miserabel ett ansikte. Jag trodde inte det var fullt möjligt, men där har vi det. I vilket fall som helst är det inte de Marvin-bittra människorna jag vill prata om. De som med all rätt är bittra, de som är sådär charmigt bittra, de som man bara vill krama om och ge världen till. Det är de där bitterbittra människorna jag vill prata om. De där som har alla möjligheter i livet, som kan om de vill, som vet att de innerst inne kan.. men bara har tappat hoppet fullständigt.

Det spelar liksom ingen roll vad folk säger, det är omöjligt ändå.. allt är omöjligt, det finns ingenting som kan lösa det här. Men hallå! Tänk på barnen i Afrika!!! Visst de har det säkert varmare än vi har det här.. men faaan. Förstår ni, det finns alltid någon som har det värre.. och tänk den människan som har det värst, vet ni vad det enda han har är?! Hoppet! Antagligen, eller ja, jag hoppas att det är så..

Så snälla Sverige, jag ber på mina bara knän.. Va inte så bittra, eller jo.. var bittra, men inte hela tiden. Gnäll, gnäll för allt i världen, men gnäll inte hela tiden.. Vänd på steken. Vad är så bra med just dig. Faaaan. Jag önskar att jag kunde göra något, men jag mår bara dåligt i bittert sällskap.. och dåligt är det sista jag vill må.

Sooo, det är badrumsstädning idag. Och jag var på dåligt humör redan när jag stod och väntade på bussen i 20 minusgrader i morse. Det är inte själva kylan i sig, eller jo det är det. Jag hatar när näshåren fryser fast, när ögonfransarna kletar ihop och när det är så kallt att luften man andas in känns tom på syre. Dessutom ryser jag vid varje steg man tar.. Stegen mot iskall snö ger samma känsla som att bita i en isglass. Jag rös hela den långa biten från huset till bilen i morse. Eftersom jag fortfarande tycks ha huvudet på skaft, lyckades jag flirta till mig skjuts till bussen iaf.. en halv kilometer i ren rysning är inte min grej. Speciellt inte så tidigt på morgonen.

Väl framme hos Fröken Psykolog förklarade jag snabbt att jag var på dåligt humör, och egentligen inte lika trött som jag såg ut att vara. Jag berättade om de stressade veckorna, och varför jag tror att jag varit så stressad. Vi pratade om målen jag satt upp och om sanningen ska fram är det bara ett mål som spökar i mitt huvud. Förhållanden. Så jävla svårt, så jävla hårt.. och det gör hiskeligt ont i många lägen. Mitt hjärta är fortfarande krossat, och enligt mig är bästa kuren mot krossat hjärta ett nytt offer att hänga i granen. Å andra sidan är det inte själva slutet som gör så ont, det är orden som uttalas efter. Att människor, pffffft tjejer.. blir tilltalade på ett sätt som skulle skjuta mig till oanade höjder. Jag överdriver inte. Visst ska man uppskatta sina vänner, och allvarligt talat.. säkert i de flesta fall bry sig lite mer, men fan.. nej, är man tillsammans med någon så är man.. och uppskattning är källan till lycka.

Ja, just uppskattning kan jag skryta lite med.. för visst har jag blivit en jävel på att uppskatta personer, ärligt säga rakt ut vad som är bra med just "dig".. vad jag gillar med just "dig".. Vi drog över det där lite snabbt. Eftersom jag är osäker på hur mitt förhållandemål kan påverkas av den uppskattning jag ger. Flirtig eller charmig översätts det oftast i sammanhanget. Men om sanningen ska fram igen är det just inte av flirtiga anledningar mina komplimanger dyker upp. Det är just själva grejen, att med några enkla ord kan få en människa att må så otroligt bra över sig själv. Och vem vill inte få någon annan att må bra?! Strösslet på glassen är att i det läget blir det en ge-och-få-effekt. När jag väljer att ge någon en komplimang är chansen ganska stor att jag får något tillbaka.. man bryter liksom isen lite grann.. Det är som den där reflexen vi har.. sitter någon och kliar sig lite på kinden, kliar du dig själv lite på kinden efter ett tag utan att tänka på det. En komplimang ut, en komplimang in.. Det handlar om att ge och få. Uppskattning, källan till lycka. Och vem kan säga att man inte blir glad av en komplimang?! En ärlig komplimang.. som helst ska handla om personlighet och inte yta. Om inte ytan då är det viktigaste för just dig. Dessutom är ju delad glädje dubbel glädje.. och nu känner jag att jag ska sluta där, ni förstår grejen.. hopppas jag.

En sammanfattning.. ge ärliga komplimanger, så får du oftast ärliga komplimanger.. vilket resulterar i glädje för båda parterna.. Alla bryr sig vad andra tycker. Punkt.

Och jag kom hem, såg den där sketna kommentaren.. fick en käftsmäll och inväntar nu bästa möjliga tillfälle till ren och skär uppskattning.. Dubbel glädje. Och den lyckliga vinnaren är...

Åh vad jag saknar photoshop...

Vi överanalyserar, varenda liten vrå i stockholms uteliv. Nej jag ljög, i söders uteliv. Och vi hittar samma sak all over! Det är svinigt, det är riktigt svinigt. Vart man än vänder sig. Kärlek och respekt?! In my ass.. Sånt är bara hippiefasoner. Tyvärr. Uppenbarligen. Vi vaknar med svansen mellan benen.. uppenbarligen, tyvärr. Vi saknar sommaren, UPPENBARLIGEN! Jag ger halvt upp, och inser att fan nej nu är det inte lika roligt längre. Tyvärr.

Det är armbågar och onda blickar, det är händer som inte är var de borde vara. Det är 50+ och hej kom och hjälp mig. Sen har vi stockholms mediahoror. Det är fula pennkjolar, färgglada strumpbyxor, rockabillyfrippor. Det är glasögon utan styrka, eller så är det glasögon med otrolig styrka. Det är galleri på klubben och det är sura miner när man måste betala för sig. Vad är en gratis drink i baren när man kan få en bal på slottet?!

Mindmaps, listor och mål. Analyser och utvärdering. All over. Jag gäspar, inser att jag blev av med min dosa vid soffan i hörnet, inser att jag inte var på dansgolvet en enda sekund, inser att jag för första gången inte var särskilt glad när jag lämnade.. mest avslappnad, mer lugn. Inser att julbord inte riktigt är mig grej.. inser att storebror blir lillebror, inser att alkohol dödar förståndet. In ser fak tum. Det är inte lika roligt längre..

Och jag lämnar kvällen med faktumet att du fanns på sleven, överallt och ingenstans, precis där jag inte vill att du ska vara, precis där jag vill ha dig.. nu, då, för alltid. Och fortfarande mindfuckar du mitt sinne. In se fak tum, överanalyserar stockholms rockabillyfrippor.

De senaste åren har "nej" varit mitt ord. "jag gör det inte", "jag klarar inte av det"... De senaste månaderna och särskilt nu, har "ja" blivit mitt nya ord. Tidigare hade jag så sjukt mycket svårigheter med det mesta, att överleva vardagen var svårt. Jag överlevde men det var i stort sett det jag klarade av. Jag gick upp på morgonen, ibland åt jag frukost, jag gick igenom dagen.. sen började det om från början. Idag vill jag ha ut lite mer av mitt liv. Och det skapar en del problem. Jag säger i princip "ja" till allt som inte överskrider mina principer. Jag säger alltså inte "ja" till att vara en slampa eller dricka den där äckliga fishermanshoten... just för att jag har fasta principer hur jag vill vara som person just när det gäller slampigheten och för att jag aldrig skulle dricka något äckligt bara för att det är alkohol i det, just som att jag aldrig skulle äta mitt eget bajs bara för att brunt är en fin färg.

Så nu är alltså "ja" ordet. Och som sagt det ställer till en del problem. Jag har börjat intala mig själv att jag klarar det mesta, allt faktiskt. Om jag verkligen ger mig fan på det, och så är det väl egentligen.. jag klarar allt om jag ger mig fan på det. Men jag har ju fortfarande en del begränsningar, jag klarar inte allt.. jag är inte någon stålman eller superkvinna. Om jag inte pressar mig själv så hårt, att jag faktiskt mår dåligt över det. Det handlar om att säga "ja".. ett superenkelt litet ord.. som skapar så stora problem. Jag vet att jag haft problem med just det här tidigare, det var så hela den här resan började.. jag sa "ja" till allting. Det slutade med för mycket jobb, för mycket festande och en skjuts rakt upp till mitt hypomana jag. Där "ja" dessutom är det enda svaret.

Jag har helt enkelt svårt att hitta balansen mellan "ja" och "nej".. att använda båda svaren lika flitigt.. och jag har svårt att gå efter mina egna begränsningar.. som jag för det första inte vill ha några, men för det andra inser att det är viktigt att ha och lära sig..

Jag försöker väcka liv i honom, han slutar inte skaka, han vägrar öppna ögonen. Går in i lillebrors rum och försöker sätta ner honom i sängen.. han vägrar. Ringer pappa i ren panik.. ringer Erik i ren panik. Googlar. Stoppar ner honom i hans gula boll, med en massa bomull så att han ska ha det skönt. Försöker mata. Nej.. Tänker att han kanske behöver vila en liten stund, och helt plötsligt sticker hans lilla huvud upp från den gula bollen. Med racerfart springer han upp och längst min arm, precis som han brukar göra. Peeeeew. Jag vet inte vem som var närmast döden, jag eller kompiz. En liten hamster som betyder sjuuuukt mycket för mig, uppenbarligen.

Och det här visar vilken stresstålighet jag har, hur jag handskas med jobbiga situationer. Jag glömde allt, det bara svartnade, panik, hjärtfrekvens 300, och jag kan fan inte slappna av än. Välkommen ångesten, oron och tårarna som ligger och trycker. Det är jag som står som förstenad när någon olycka skett, rationellt tänkande.. vad är det?! Min hjärna stänger av sig själv i stressiga situationer. Jag som alltid har en plan i huvudet om olyckan skulle vara framme, räddaren i nöden.. in my ass!

Bättre sätt går inte att hitta...

Såååå.. det är dags för oviktigt ordbajsande för tippning och bortforsling av tankar.

Till att börja med vill jag uppskatta mig själv lite, jag vill ge mig själv en eloge.. särskilt för mitt jobb med mina mål.. Som är ett 24-timmarsjobb... nonstop. Jag har verkligen satt upp mål för hela mitt liv, och jag är oerhört stolt över att kunna säga att jag.. JAG.. som är snabb på att tappa gnistan när jag tröttnat dessutom har satt upp ett mål för hur jag ska kunna nå de målen jag satt upp. Det handlar om utvärdering.. jag gick tillbaka några år, sisodär 7-8 och insåg att det bästa med hela grundskoletiden var att läsa igenom utvärderingarna man så fint skrev i den loggboken man blev tilldelad.. om man bortser från fritiden som egentligen tog mest plats..  När man insåg att, fan jag har lärt mig något nytt.. jag kan checka av ett mål på listan. Så varför inte använda det nu i mitt.. ja.. jag säger det med lite shame i bröstet.. men mitt vuxna liv.. jo så är det.. jag är nog vuxen iaf. Soooo.. mål there is.. och utvärdering är lösningen. Såå, med stolta steg gick jag in hos Fröken Psykolog och kunde för första gången säga vad jag vill ha ut med mina möten tillsammans med henne. Jag vill utvärdera!!! Jag vill ha en loggbok! Så högst upp på önskelistan, alldeles ovanför strykjärnet och äggkokaren står med stora bokstäver.. "EN KALENDER MED EN SIDA FÖR VARJE DAG!!!" Utvärdering är grejen. Sätta upp mål, genomföra.. utvärdera.. otroligt att det tagit så lång tid att inse att det räcker.. för att ge mig den där motivationen som behövs.

Jag vill även fortsätta med en eloge.. till mig själv igen.. att jag verkligen har fått lite guts. Att jag känner ett jävla anamma inom mig, och känner mig redo för ett marathonlopp om det var det som var min utmaning. Meeeen nej, jag behöver inte inhandla några springskor och tights.. det räcker med mig själv. För det är jag som är min utmaning. Och shiiiiiiiiiiiiiit.. vad jag ska bli den människa jag alltid velat vara! Hejjahejja...

Sen vill jag ge en hälsning till min varulv på odenplan, som trots allt finns kvar i mitt liv. För det var det som hände i fredags. Ett förhållande som tagit en annan vändning och det kändes helt sjukt, men samtidigt helt underbart att kunna sitta och prata med varandra och öppna sig på ett sätt man aldrig tidigare öppnat sig på mitt i allt. Jag blev tårögd, jag kände en otrolig saknad, jag var lycklig, ledsen, kände en oerhörd empati, jag kände kärlek, värme, jag kände.. ångest, en bra ångest.. jag kände allt under de där timmarna på restaurangen. Och jag kan nog för första gången någonsin säga att jag aldrig träffat någon som visat sig ska betyda så otrooooligt mycket för mig. Trots kaos. Och jag vaknade morgonen efter med en bitter eftersmak av att det var över.. det minnet. Ett minne som jag är helt hundra på kommer sätta sig som en igel som aldrig blir mätt. Du är bäst, på allt.. du kan göra precis vad du vill.. och du kommer komma långt, helt sjukt långt. All kärlek till dig, och massor av kraft och energi. Skulle jag kunna skulle jag ge dig världen. Jag skulle ge dig lycka.. jag skulle ge dig glädje och jag skulle ge dig det liv du vill ha. Du förtjänar inget annat än det bästa. Och jag ser framemot att se dig sittandes i din gungstol bland dina plantor och grönsaker om 40 år och vara nöjd över det liv du levt.

Jag vill gå vidare med min saknad. Saknaden efter beröring och kärlek. Som just nu är det svåraste att jobba med. Då ett av mina mål är att leva så gott det går som celibat tills den dagen kommer då jag inte längre känner något behov av den där närheten, av att ha någon. Det är helt sjukt svårt att hålla sig, att ha bestämt sig för att vara själv. Och jag skulle känna en sån stor besvikelse över mig själv om det vore så att jag bröt det här löftet. Jag känner mig själv så pass bra, jag vet att det kommer vara det svåraste målet att hålla och klara av. Men samtidigt vet jag att jag gör det för min egen skull, och min krankhet blir värre och starkare för varje dag.. känns det som. Men jag gör det för min egen skull, jag gör det för min framtid. Att kunna leva i ett förhållande som inte skapar kaos är mitt mål, att överleva utan att gå sönder. Och jag tänker aldrig igen tillåta mig själv eller någon annan för den delen att gå in i ett förhållande som gör ont. Jag vill kunna vara den flickvännen som ger en lycka och glädje.. som ger en bra minnen, och jag vill inte ha något kaos, jag vill inte skapa kaos.

Det kommer bli helt sjukt svårt det här, när jag vet vad jag känner.. när jag vet hur jag fungerar.. när jag vet vad som väntar.. men fan.. jävla anamma var det va?! "Relationsstatus - Låt mig vara!" eller neeeeee.. krama mig. FAN.

Sooo.. ordbajsandet börjar lida mot sitt slut, och det är kaos i mitt huvud. Jag har så otroligt mycket kvar att ge.. att bajsa ut. Men det får räcka, nu är hjärnan på högvarv och för tillfället kan jag inte ens placera in tankar, det bara maler på med ord.. och jag måste koncentrera mig på en sak för att återgå till normalläge igen.. normalläge, shit.. det är typ första gången på flera år jag kan säga att normalläge är min grej.. Åh andra sidan vet jag hur psykologerna och läkarna tänker.. och jag slutar aldrig få frågan.. "Känner du dig speedad på något sätt? Går hjärnan för fort? Hinner du med själv? Sover du på nätterna?" ("Känner du dig hypoman?") och neeeeeeeej, jag tror inte det.. Sluta tjata.. låt mig vara.. hjälp mig med det jag behöver hjälp med och skit i resten.. Jag är hög på livet, jag är hög på mig själv, jag är hög för att jag har utmanat mig själv så hårt.. att adrenalinet pumpar varje gång jag inser att fan.. det är nu det händer.

Det roligaste med ML är att man inte riktigt vet, det sämsta är att man inte riktigt vet. Det bästa är att man betalar mindre än man borde, och det värsta är att man inte vet varför.. Jag pratar i nattmössan, med all rätt.. men shit.. jag dör lite varje gång.. jag smälter som en isbit i sahara.. jag pustar ut.. åker hem.. och ML finns kvar.. Varje dag, varje helg.. hela tiden.. jag dör. Tänk om det vore helg varje dag. I wish.

Jag är krank just nu.. det suger.. jag är krank och jag saknar.. och det gör ont i kroppen. Mask of gas i hörlurarna och jag känner inte basen i näshåren. Jag är krank.. och jävligt löjlig. 14 år och välkommen. Substitut.. nej fan.. fanfanfan.. ge mig, på ett silverfat.. med jordgubbar och choklad. Jag ska lyssna sönder mig, jag ska äta mina chips.. jag ska känna mig dagenefteräcklig.. och jag ska dö lite till och önska att det vore helg igen.

Fredagen var för övrigt helt otroligt, och jag bugar och bockar för sällskapet och pratstunden, jag niger för att du är bäst... och jag ger dig en puss på kinden för att du är du. Lördagen var helt fantastisk och jag önskar hela tiden.. Nu är det söndag och godnatt.. Fredag tack!

Idag är en viktig del av mitt liv, det var det igår också.. och imorrn. Men idag är viktigast. Alltid!