Jag är så mesig ibland, en riktig jävla mesbrud. Har haft en dålig kväll, kan inte somna och är oerhört trött efter helgen och den här måndagen. Jag kände att lite nytta behövdes efter en helg där jag bara roat mig. Bestämde mig för att tvätta alla mina kläder, fan jag har fortfarande en maskin som ska in i tumlaren, möblera om i min skogsdunge och rensa all skit som ska ut eller upp på vinden. Kaoset som infann sig i min annars så rogivande skogsdunge smittade av sig på mitt inre.. Det är fortfarande kaos där inne, någonstans i hjärntrakten. Det är fortfarande kaos på min annars ganska organiserade byrå. Det är kaos i akvariumet och det är kaos i min garderob, som nu ligger i maskin eller tvättpåsar. Kaos kaos kaos.

Det ligger någon slags oro i kroppen också. En oro som jag mycket väl känner igen. En oro som jag förtjänar till viss del. Jag skulle aldrig i mitt liv sätta mig i en sits, som jag idag bad någon annan att göra. Jag vet inte ens om jag skulle accepterat själva relationen, och jag funderar nu på om jag måste välja mellan kärlek eller vänskap. En vänskap som är svår att förstå, och en vänskap som har varit lite udda. Jag bestämde mig tidigare för att gå vidare, och det står jag fast vid. Jag tänker inte sitta i samma soffa helg efter helg och det vet folk om. Men vänskapen känns ändå viktig att behålla, då vi pratar om en vän som känner mig väldigt väl, som jag får ut mycket av. En vänskap som är rak, ärlig och öppen precis som jag vill ha det. I det här fallet är valet enkelt, jag har hittat någon som ger mig mycket, och för en gångs skull går hoe's före bro's. Till viss del, då jag aldrig igen tänker utesluta någon från mitt liv för att någon annan säger att jag ska göra det.
Det här blir mitt val, och jag ska försöka lösa det på ett sätt där alla blir nöjda.

Jag måste lära mig att sätta mig in i andra människors situationer innan jag pratar och agerar. Och sluta vara sådär farligt ärlig och snabb hela tiden. Tänk först, gör sen!

I min skogsdunge får jag den ro jag behöver. Här frodas mina tankar och mina minnen. Jag har levt i en bubbla den senaste månaden, kärleksbubblan. Den är kvar, men jag kan hoppa ur den när jag vill. Jag tänker andra tankar än de jag varit fast i den senaste månaden.

Idag när jag satt på bussen på väg hem, spelades High life scenery i min Ipod. Det väckte minnen från i vintras. När jag satt på bussen i min sköna vinterjacka, min för stora mössa och min egenstickade gula halsduk. På väg till Nacka. Återigen ett avslutat kapitel, ett kort ett som idag har gett mig mer skinn på benen, mer insikt, mer kunskap.
Förhållanden är svåra. Finast och vackrast är de i början.. när kärleksbubblan är som störst. Men det är också just i början allt kan slås sönder i spillror. Det är då man får valet att fortsätta eller lägga ner. Det är då det är som skörast. I vintras fick jag nys om vad min sjukdom kan ställa till med när det gäller förhållanden. Att jag oftast blir hypoman när jag inleder ett nytt förhållande. Att det är då jag svänger som mest. Från oktober till december hade jag fyra skov. Jag gick från depp till hypoman till depp till hypoman igen och till depp en sista gång. Jag kanske förstörde något som hade en chans. Genom överdoser och för mycket mediciner. När man är sjuk tänker man inte så mycket på hur rädda och skärrade de i ens omgivning kan bli. Man tänker inte på hur man själv skulle reagera om en nära vän, familjemedlem eller kärlek stoppar i sig för mycket tabletter, beter sig annorlunda och sjukt, eller mår dåligt. Sånt fastnar. Alla orkar inte med sånt. Ingen borde få uppleva det.

Idag tänker jag längre. Jag berättar för mina nära hur jag känner, hur jag mår, vad jag vill att de ska göra när det är som värst. Jag stoppar inte i mig en karta imovane för att bli av med ångesten, jag tar inte för många stilnoct när tankarna snurrar som värst. Jag försöker få mina nära att förstå, jag delar med mig av mitt inre. Det är en balansgång, det gör en oerhört sårbar. Men vad är jag inte när jag inte berättar. Då står jag där ensam, när jag behöver stödet, när jag behöver någon att falla tillbaka på. När någon måste plocka upp mina delar och klistra ihop mig igen.

Jag är oerhört tacksam över att jag har min familj som stöttar mig, att jag har mina vänner som förstår eller försöker förstå. Jag är oerhört tacksam över att jag har träffat någon som verkar vilja mitt bästa, som frågar, och som kramar när det behövs. Som inte ställer de kraven jag för tillfället inte klarar av. Som låter mig försöka i min egen takt och inte pressar mig. Och jag är glad över att jag i vintras fick lära mig om hur jag ska klara av ett förhållande, även om det var den hårda vägen. Jag är tacksam över mina tidigare förhållanden och över ärliga svar från tidigare ex.

"Du är inte lätt att leva med". Det stämmer nog, jag är en virvelvind.. men jag tror att jag är hanterbar om än lite svår att få greppet om.

Det är lördag. Jag ligger kvar i sängen och njuter av att vara helt ensam. Igår va jag på Pluto för första och sista gången i mitt liv, inte för att det var dåligt, utan för att de inte får vara kvar i samma lokaler. Det var en otrolig musikupplevelse, och något som bör göras om.. typ ikväll i slussen! Men först ska jag till Riddarholmen och se Slag från hjärtat, dricka cider för 30:- och förhoppningsvis få se Magnus Weideskog också..

Det är sånt här som gör livet värt att leva.

Jag har varit ute på landet i några veckor. För att läka och för att få vara. På landet har jag min stora trygghet, personifierad. Min papi. Nu är jag tillbaka i verkligheten igen, verkligheten på Fågelvägen.

Jag har varit utan sömnmediciner tre dagar i rad nu. Så länge har jag inte varit utan sen jag hamnade i psykhjulet. Jag är oerhört stolt över att jag faktiskt klarat tre dagar, och det är otroligt skönt att vakna på morgonen och inte vara pillertrött. Det är ett steg i rätt riktning.

Kameran är med mig överallt och hjälper mig att minnas de bästa stunderna, just nu är mina dagar i en dimma. Jag har svårt att komma ihåg vad jag gjort och vad jag sagt.. men det spelar ingen större roll just nu, kameran fångar ju som sagt de bästa ögonblicken. Som kvällen på Monteliusvägen med min kärlek, med en gammal vän och med nya bekanta.

Ångestdrömmar och oro i kroppen. Jag försöker hålla humöret uppe, men det går inte så bra. Det är snart dags för lite mediciner, men jag siktar högt.. det här ska mina lergigan få klara av.. Jag tänker inte sova bort en hel dag. Det har jag redan gjort tillräckligt många gånger. Och jag är ju trots allt på ett tryggt ställe där kaoset inte kommer åt mig. När jag pratade med min gubbe i telefon låg tårarna och tryckte precis bakom ögonen. Jag är rädd att jag är på väg att bli sjuk igen, och jag är oerhört rädd för en repris från tidigare förhållanden. Men jag vet nu, min familj vet.. och papi och jag har svarat på frågor och berättat. Det känns som om vi är så redo man kan vara. Och mer kan man väl inte göra.. förutom att hoppas. Hoppas hoppas hoppas.

Det här klarar vi!

Jag är trött.. trött och ledsen. Och otroooligt paranoid. Jag har dumtankar och känner mig utnyttjad av apan i buren. Jag som trodde det var apan som alltid blev utnyttjad.. Min tillit finns verkligen inte, även om den kanske inte är helt förtjänad. En sak är säker, antingen är jag en av många tusen.. som det pratas bakom och tisslas framför. Eller så är jag sådär speciell som det sägs.

Jag är inte så stark som jag kanske verkar, jag har ett hjärta av glas och blir lätt sårad. Jag är öppen, ibland kanske lite för öppen.. och jag tar in alla känslor som kommer i min närhet. Det är utmattande. Speciellt när så mycket nytt händer på samma gång. Nu saknar jag tryggheten jag hade på Zinken. Och funderar på om mina senaste veckor bara varit fel val, i längden, trots att jag haft ett par superveckor.
Kanske är det så att jag ska tillbaka till tryggheten.. kanske inte.

I vilket fall som helst är jag oerhört känslig just nu, kanske borde jag sova.. i typ två veckor.

Jag ligger fortfarande kvar i sängen. Katten ligger bredvid och halvsnarkar sådär sött som bara han kan. Det var svårt att sova inatt, men jag har gett mig fan på att sömnmedicinerna ska ut ur kroppen. Jag känner mig redan som Stålmannens värsta fiende i mänsklig version. Jag är ett levande bevis på att man kan leva med kryptonit i kroppen, om det än för med sig håravfall, oregelbundna menscyklar och det faktum att jag faktiskt inte får ge blod. Jag ska vara lycklig, efter 1½ år med Ergenylen mår jag inte illa längre, jag kan dricka alkohol (i måttliga mängder) och för tillfället slinker den mesta maten ner. Jag har rabattkort på Apoteket och en backup när det skiter sig.

De senaste veckorna har varit helt underbara, jag har träffat nya människor jag sent kommer glömma, gamla vänner jag aldrig glömt och blivit tightare med vissa jag haft i min närhet under en längre tid. Man kan säga att jag gjort rätt val varje dag jag klivit upp ur sängen. Och vad jag har njutit. Idag känner jag pressen på mig, pressen att det inte får sluta än.. att jag måste ha en superkväll idag igen, men jag försöker lägga den tanken åt sidan, kollar facebook för att se vilka events jag blivit inbjuden till. Det är ju ändå när man bara lever för stunden som de bästa stunderna faller in. Min magkänsla säger Promoe, men först ska Danish mötas upp. Tänk att vissa människor bara finns där i några veckor, sen försvinner dom.. men avtryck det gör dom ändå. Sånt gillar vi!

Vi har varit nere vid bryggan idag. Jag, lillebror och min kärlek. Det känns bra nu, han ger mig bra vibbar, utstrålar ett lugn och en trygghet som jag fastat för. Han frågar vad han kan göra när det händer. Han säger saker jag aldrig tidigare hört. Jag lever fortfarande i den här veckans dröm, hoppas på att han glömde något här som jag kan sniffa på ikväll när jag ska sova.. Min familj tycker om, han är godkänd. Nu ska han bara lära sig att äta fisk.

Jag hade en superdag igår. Jag gillar omväxlingen och de nya människorna jag träffat. Trots att jag faktiskt var på Zinken en liten stund igår.. men jag sa ju faktiskt att jag inte helt tänker lämna det.

2 av mina 3 filmrullar blev grymma, och den svartvita blev bäst. Tyvär så var det just fredagens bilder som sket sig.. men jag får ta nya bilder på de sköna människorna jag har träffat. En digital systemkamera ska köpas och jag tror det blir Canon's 500D, den känns mest rätt liksom. Det är svinigt dyrt att fota analogt, och jag betalade över femhundralappen för att få mina bilder framkallade. Därför beställde jag en fujipåse häromdagen, och nästa gång dyker bilderna upp i brevlådan istället.. precis som det var när man var liten. När en fuji eller kodakpåse låg i brevlådan kändes det alltid som julafton. Den känslan har man inte kvar längre i våran digitala värld, där man kan se resultatet så fort man fotat det.

Idag flyttar jag in med min Tweenie, för att göra henne sällskap. Det kommer bli en helt awesome vecka, det känner jag på mig.. Jag har redan lyckats med dagarna som gått.

Im happie, monkeyhappie.. Jag har precis kommit hem från häng med min Soulie och Arthur. Vilken människa soulie är, en av mina favoriter.. han gör mig alltid glad. Arthur är den skönaste apan jag någonsin träffat. Det var andra gången jag träffade honom, men det liksom klickade på en gång. I veckan blir det monkeypicnic. Och jag måste lägga lite pengar en ny filmrulle.

Jag har en idé, som jag fick innan jag ens började fota med den "nya" kameran. Jag ska sätta ihop ett album med bilder på människor jag träffat med skön personlighet och stil. Arthur och Soulie ska vara först. Men fan, det är dyrt att framkalla bilder.. och ännu dyrare att få dom på fotopapper. Vad bortskämda vi är med våra digitala kameror.. Jag måste börja lära mig tänka efter nu innan jag snapar ett kort. Hard work. Meeeen det är bara att gilla läget, en analog systemkamera är fan grymt! Och nu har jag hunnit läsa manualen.. kanske borde ha gjort det innan, men har jag tur är bilderna helt okej ändå. Det är ju inte första gången jag tar bilder med en systemkamera.. Och skillnaderna är inte så stora egentligen.. Det är bara ingenting (förutom rullen) som är automatiskt. Hoppas bara för allt i världen att ison var rätt inställd på färgrullarna..
Pratade med papi idag, och han sa att min farfar, som är fotograf, har en negativscanner så jag kan få mina rullar digitalt.. and thats free.. så ja, kanske får ni se lite bilder från pride sen.. och kanske lite andra bilder också.. who knows?!