Jag har lyckats vara vaken ett jävligt bra tag nu.. Nu orkar jag snart inte längre.. kudden ser för bekväm ut. Mmm.. mys.. snart kommer mamma med ny dosa också. Myyyyys!

Jag myser i mitt ostädade rum med en kopp varm choklad. I min mysigaste kofta och mina fårullstofflor. Håret står åt alla håll och kanter och jag har inte sovit en blund inatt. Det är inte ovanligt längre. Jag ringde Carema för att boka av min tid, förväntade mig att den elaka tanten skulle svara. Det var en snäll tant den här gången, hon fixade en tid direkt innan gruppterapin på måndag, omöjligt att missa. Då om jag inte lyckas somna på natten, har jag iaf tid på mig att sova på dagen, även om det är det sämsta jag kan göra just nu.. enligt mig själv iaf. Mami kommer bli orolig när hon kommer hem, papi kommer undra. Jag kan inte förklara det, men sömnen vill liksom inte.. inte alls.

Har precis varit ute på en biltur med Ruby, vi kallar honom så.. eftersom Robie redan är upptaget ;D Jag luktar killparfym trots att han bara fick en hej och hejdå-kram. Tur för honom att det luktar gott. Jag hade nästan glömt hur det kändes att åka bil, att bestämma sig för att bara åka ut och åka.. för att just åka. Det är min bästa medicin när jag mår dåligt, mitt bästa happiepill när jag är ledsen och mitt bästa lugnande jag har när jag är förbannad. Jag kan ju säga redan nu på en gång att jag är förälskad i den där bilen.. trots att den har AIK-färger. Det går att koppla Poden och det är allt som räknas. Nu ser jag fram emot nästa tur.

Det är färgerna på de blåmärken jag brukar få.. först blir dom blåa, sen blir dom lila.. sen blir dom gula.. och sen är de borta. Jag får alltid blåmärken jättelätt, så har det alltid varit. Nu ska mina naglar få samma färger.

Mitt huvud dunkar. Nästan i takt till Eminem som lillebror spelar på hög volym. Min mage skriker "maaat", det gör den hela tiden nu. Snart ska jag gå ner och göra dagens andra frukost. Jag var uppe med tuppen men däckade mitt i ett SailorMoon-avsnitt. Jag har väl en hel del sömn att ta igen antar jag. De ringde från Carema, tänka sig att jag provat det mesta av vad sömnmedel heter. Jag som trodde och hoppades på att den listan skulle vara längre. Det är gruppterapi idag. Jag vill inte gå, jag orkar inte gå. Jag kan inte visa de andra i gruppen hur jag mår nu, jag orkar inte berätta.. jag vet inte om jag kan.

Jag har hål i hjärnan. Jag tackade nej till något, fastän magkänslan sa att jag inte skulle göra det. Det var mamis ord som gjorde det "Stanna hemma idag, jag orkar inte med ett samtal sen om att du är på andra sidan stan och ska sova över". FAN. Jag som så gärna ville. Jag hade duschat och sminkat mig, jag såg tom lite söt ut idag. Men det var det ingen som fick ta del av.. idag behöll jag min söthet för mig själv. Jag fick en kram av Jimmy, sen dess har jag inte hört något mer. Jag antar att han hittade hem, så svårt är det ju faktiskt inte. När Jimmy hade gått var det middag, jag åt så fort jag kunde för det kändes som om något var på väg. På söndagar är det stek, mami lagar mat hela dagen och det känns sådär extra elakt att inte sitta kvar vid matbordet och socialisera. Sen somnade jag.

Vad fan skulle jag göra utan mina föräldrar?! Antagligen tagit en till överdos av Nozinan vid det här laget. Hela dagen har både jag och mami ringt och tjatat. "Hon behöver något som hjälper henne att varva ner, som hjälper henne att somna!". De har kopplat vidare, gått hem för dagen, inte ringt upp eller glömt att skriva in i journalen. Jag famlar hellre runt i en ständig dimma än att famla runt inom psykvården. Det här går helt klart att jämnföra med att prata med en vägg. Det spelar egentligen ingen roll hur tydlig du försöker vara, det går helt enkelt inte fram. Idag är jag sjuk. Idag hatar jag min sjukdom. Idag förstördes mina planer pga mig, pga något jag inte kan styra som inte är jag. Jag sa till mami att jag vägrar stanna hemma för det här, det känns som om jag låter det sjuka vinna.. Jag skulle vilja kunna igonera det. Men drar jag kan jag lika gärna kasta mig ut bland vargarna och hoppas att de inte ska äta upp mig. Ikväll finns det dessutom ingen som kan hämta och skjutsa in mig om jag behöver, jag får ingen hjälp om jag åker härifrån.

En fjärdedels Nozinan har jag tagit, jag självmedicinerar. Det känns som om jag har mer kunskap om mina mediciner än vad de läkare jag träffar har. Och tänk om de hade lyssnat, då hade det här nog aldrig behövt hända. Jag är bitter, förbannad och riktigt jävla frustrerad för att jag famlar runt i psykvården och försöker hitta hjälp bland en hel jävla massa idioter som inte kan öppna öronen. Jag är ledsen, besviken och trött för att det sjuka i mig vann idag, för att jag missar något jag hade sett fram emot.
Mest är jag nog ledsen för att sjukdomen syns nu, den märks av och den kommenteras. Det är inte bara jag som mår dåligt, den drabbar alla i min omgivning.

Bipolär är som herpes... fast i hjärnan.

God morgon, eller ah.. god eftermiddag heter det ju. Jag sov ingenting inatt.. inte ens en liten minut lyckades hjärnan koppla bort. Lergiganen tycks inte fungera alls längre. Jag har gett mig. I morse kom mami in och undrade vad jag gjorde vaken, klockan 6 i morse ringde jag jimmy och då var jag inte alls trött. Det är skumt det där. Jag fick överlåta allt till mina föräldrar. Papi fick ringa Ragnhild och avbokade och mami ringde Carema. Sen stoppade jag i mig både Zyprexa och Lergigan för att få sova en liten stund. Nu har jag sovit i ca tre timmar och jag känner mig utvilad. Dessutom vill jag nog inte somna igen då jag drömde en riktigt obehaglig dröm. Jag drömde att världen gick under. Det har varit sånt jävla tjat på folk i min omgivning om jordens undergång att det lagt sig någonstans långt bak i min hjärna. Jag var inte hemma, jag var nog inte ens i Sverige. Det var surfare ute på havet som kokades levande eftersom vattnet blev så varmt. Det kom en jättevåg som rev byggnader och spolade bort människor. På tv visade de livesatellitbilder från solen som höll på att implodera.. en jättevåg av starka solstrålar var på väg mot oss. Jag hade två hundar och min katt.. Hela min familj var samlade på samma ställe och människor som hade skiljts från sina egna familjer anslöt sig till oss. Jag upprepade flera gånger att vi borde gå över till grannen, att han hade större hus och därför fler ställen att gömma sig på. Sen vaknade jag.. tur det, jag hade inte velat bli stekt av solen. Ush.

Nu ska jag duscha, bli av med drömkänslan jag har i kroppen och krama min lillebror som varit bortrest i flera dagar.

Jag har varit bortdomnad i stort sett hela dagen. Mitt huvud värker, som om man varit ute i svängen och stått i ett alldeles för litet rökrum med för mycket folk. Mina tumnaglar är nerbitna och jag kan inte sluta pilla på nagelbanden. Dr Awesome var inte så awesome idag, en halvtimme.. så lång tid fick jag sitta och lyssna på hans snack. Jag skyller det inte på honom, jag skyller det på att det finns en enda läkare på hela mottagningen. Hur sjukt är inte det?! När jag gick därifrån var jag fly förbannad, inte bara för att vi inte kom fram till någonting utan för att det enda han informerade om är ju saker jag hört minst tusen gånger tidigare. Att Kikki inte satt i receptionen efter mötet gjorde allt bara värre, hon brukar hjälpa mig med pappersarbetet men det här får jag klura ut själv på något jävla vänster. Jag gnäller, ni kan sluta läsa nu. Jo, en sak kom Dr Awesome fram till och det var väl det att jag antagligen varit hypoman de senaste veckorna. SE DÄR! Lycklig in my ass.. det är sjukdom det också!.. Pfft.. Ska jag vara ärlig tror jag bara att jag varit hög på livet, jag har ju brutit mönster och förhållanden. Brutit.. igår bröt jag någons hjärta också, nu kan man säga att mitt mission är completat. Den röda mössan ska levereras och om fyra veckor hörs vi igen. Det gick snabbare än de fyra månader vi kom överens om, men det gör inte mig någonting.. nu har jag tid för nya hjärtan. "Tredje gången gillt" sa mannen som härmar min musik igår. Vi får väl se hur det blir med den saken.
På hemvägen idag var jag så förbannad att jag var nära på att strypa killen som satt framför mig, inte bara för att han var ful och glad.. bara för att liksom. Sånt ger en förtur till StGöran, det har jag sett med egna ögon. Polisbil = noll väntetid.. säkert en massa lugnande mediciner också.. Jag gnäller.. jag hoppas verkligen ni har slutat läsa vid det här laget..

Imorrn ska jag upp tidigt, jag ska till Ragnhild.. Sen ska jag hem och duscha.. städa och sen beger jag mig till Jacob's Mountain igen. Vi ska dricka te och äta rostade mackor.. jag packar nog ner min gosiga kofta och mina fårskinnstofflor. Inga byxor! Det ska man inte ha när man dricker te och rostar mackor. Jag hoppas att det spöregnar imorrnkväll.. det skulle göra min kväll. Cash ska få sina kvällsflingor jag ska dricka upp min juice.. sen ska jag däcka som ett fyllo med en promillehalt på 4.0.. Cash is king, tea is better...

Klump i magen, jag mår illa. Ständigt törstig och det känns som om jag vandrar omkring i en ständig koma. Trots att jag inte tagit mina småpills idag. Om en timme bär det av till Dr Awesome, jag kunde inte fått en mer passande tid. Listan är skriven och jag ligger och funderar på om det är något mer jag borde ta upp. Jag tänker på det folk har sagt till mig. Om hur jag varit de senaste veckorna för att kunna ge honom en större bild, då jag själv är osäker på hur jag mår just nu. Mami bad om hans e-mail, jag vet inte om läkare har sånt. Papi skulle följt med men det hinns inte med. Alltså är det på riktigt nu, de menar allvar och de är oroliga. Även om de försöker hålla masken. Det märks mest då all press och allt ansvar tas ifrån mig. Det spelar ingen roll om jag inte städat rummet trots att jag lovat det, det är ingen som skäller ut mig trots att jag lovar att komma hem och senare på kvällen skickar iväg ett sms "jag sover borta..". RUTINER RUTINER RUTINER! Bästa medicinen, just nu.. kan alla rutiner gå och dränka sig någonstans.

Det kniper i magen. Det snurrar i huvudet och ögonen känns ömma. Jag kollar mig själv i spegeln och energin är som bortblåst. De senaste fyra dagarna har jag legat i koma. Fröken, jag ringer dig när jag mår bättre.

Nu ser jag framemot bussresan. Jag ska ta på min tjocka mounteverest-jacka, gosa ner mig i fodret i luvan, krypa in i den så bara mina fötter sticker fram och sätta poden på högsta volym. Jag är som i en koma, men idag är det okej. Jag måste få vila upp mig några dagar.

Mitt huvud värker, mina tårkanaler svider, mina ögon känns för stora för hålorna och jag känner mig hög på diverse småpills. Om några minuter knackar det på dörren och jag får min spikmatta. Om ytterligare några minuter ringer min telefon.. Om en stund är det meningen att jag ska somna. Check; spikmattan ligger nu på min säng.
Jag pumpar i mig själv något slags nervgift, hjärncellsdödaratomer. Den nerven i hjärnan är avstängd, som leder från den delen till den andra delen, vars funktion inte fungerar som den ska. Det är som på den där bilreklamen. Mitt ena område är förstorat varpå det andra är förminskat. Det blir liksom plus-minus-noll.. Jag känner mig stundtals nerdrogad och apatisk.. men försöker hålla god min. Det känns som att alla i min närhet känner oset från gifterna jag stoppar i mig så fort jag öppnar min mun. Som om det vore något slags kemiskt avfall. Jag har kryptonit i kroppen! Stålmannen kommer aldrig lyckas döda mig. Idag kan jag inte se eller förstå glädjen jag kände igår. Just nu kan jag inte känna energin jag haft.

Det osar giftigt avfall varje gång jag andas ut.. och tar jag en nål och sticker hål på huden rinner den gröna sörjan ut. Kryptonit i flytande form. Hjärncellsdödaratomer. Lycka till Stålmannen.

Jag ligger i min säng, har precis kommit hem. Papi fick komma och hämta mig för andra gången på mindre än en vecka. Idag fick jag en panikångestattack. Det var längesen jag fick en, så längesen att jag hade glömt bort hur det kändes. Mitt i allt lyckades jag stoppa i mig mina piller. Pillertrillare, vad var det jag sa?! Mitt hjärta slog trippelslag, min kropp var blyfylld och det blänkte av små salta droppar från mina handflator. Mediciner i all ära, och gott sällskap i all ära. Men en kram från någon som verkar förstå gör mycket. Ett samtal med papi gör mycket, ett samtal med mami gör mycket. Det är i förståendet det ligger. När någon säger, "du kan må hur jävla dåligt som helst, du kan få hur många impulser som helst... Men jag vet att det inte är du och jag vet att du inte kan styra det själv" TACKTACKTACK och åter tack. Nu ska jag ta mina mediciner, dricka en liter juice och kolla om vi har någon keso hemma.

Nu är alltså våren här på riktigt.. 20 april, ja det känns lite vår att säga det. Cash ligger och sover som vanligt, men nu har han bytt plats, nu ligger han på pumpen. Jag drömde inatt att fiskar blev vita när de sov.. att jag gick fram till akvariumet och inte en fisk rörde på sig.. "OH NO!!! Jag har ett köttätande virus i mitt akvarium som får mina fiskar att bli vita..." Så fel jag hade, de sov ju bara.. så fort jag väckte dom så fick de färg igen. Mina drömmar blir allt konstigare nu, jag hamnade även borta i Kungsängen vid en hållplats som hette Nationaldemokraternas Land efter att jag hade blivit sur på FrökenFavorit eftersom vi inte hittade ett ställe man kunde köpa varm choklad på. I Nationaldemokraternas Land gick det runt en dam och målade allt gräddvitt, hon målade streck på vägarna och alla hus var nymålade. Kungsängsborna var väldigt stolta över deras fina kommun. Det skulle jag aldrig vara om jag bodde där, klockan sex slutade bussarna gå. Jag var alltså fast i Kungsängen, vilket mardröm.. tur att jag vaknade i samma sekund jag insåg att jag aldrig skulle komma därifrån!

Grattis bloggen, du har blivit vårfin!