*pust och stön*
Jag är i uppror.. min kropp ger upp, min hjärna skickar fel signaler och mitt själsliga jag befinner sig på annan ort. Igår tog jag tåget, idag tog jag det igen. Det där tåget i filmen som aldrig kommer tillbaka, det tåget som åker in i dödens rike, så kändes det. Men jag tog det, jag led och diverse bilder av hemska olyckor tog sin plats främst i tankebanorna. "I will never do this again" lovade jag mig själv efter den första trippen.. efter den andra ställde jag mig i "save me"- kön. The rocket summer spelades på högsta volym och när jag äntligen fick kliva av det där helveteståget var mina trumhinnor ordentligt utmattade, så som man alltid trycker in de där plastgrejorna på högtalarna och allting plötsligt börjar låta skit. "Hearts need a mind, like a clock needs a time
Like white needs black, if you leave I hope you need to come back"...
Skrivkramp. Jag har hemläxa att göra imorrn också!!!
"Skriv ner 10 stycken ångesttankar, gör dom till neutrala och positiva..." EH VA?!
Like white needs black, if you leave I hope you need to come back"...
Skrivkramp. Jag har hemläxa att göra imorrn också!!!
"Skriv ner 10 stycken ångesttankar, gör dom till neutrala och positiva..." EH VA?!