Sooo, in my mind ska jag alltså ha bra tankar..

Jag har fortfarande den där sorgsna känslan i kroppen, den där tomheten. Fast jag försöker se positivt på det hela. Fick ett uppiggande sms inatt. Försöker slå bort alla minnen vi har tillsammans, de stör mig i mina försök till positivt tänkande. Jag sitter som en flygrädd "jag klarar det här, jag kommer över det, det är bäst så här... jag klarar det här, jag kommer över det, det är bäst så här..." "Jag ska gå vidare"...
DiN pratade om max en vecka, en vecka sen mår jag bättre. Han som redan verkar ha fortsatt med sitt. En hel vecka liksom.. det är ju en evighet. Antar att det kommer bli som tidigare.. Lek utan kär.. ingen kärlek. Ska försöka tygla mina impulser.. sätta mina känslor på plats. Gå vidare på ett sunt sätt. Det skulle vara en stor bedrift från min sida, jag är mästare på osunda förhållanden.

Sooo, in my mind ska jag alltså ha bra tankar, inte leva i det som varit, utan se framåt. Jag ska lägga energi på de människor som gör mig lycklig, tänka på dom.

J - som är min bror i alla väder, som får det att låta som att det inte är så farligt. Antagligen har han rätt. Som jag kan åka hem till och prata skitsnack med. Som brukar få mig på någorlunda bra humör.

N - som jag pratar rakt ut till, som låter mig vara den jag är.

Fröken F - som jag saknar just nu, men inte vågar ta kontakt med. I vanliga fall skulle vi vid det här laget ta en krogrunda, prata tjejsaker och tycka att alla killar är idioter.

BjeBjee - som jag återigen fått kontakt med, som delar samma sorts känslor och är lik mig på många sätt.

Soulie - som jag tidigare sagt är tillbaka i sverige för ett kort besök. Som kan få mig på bra humör, som får mig att känna mig fin och bra. Vars skratt och energi smittar av sig. Du borde flytta tillbaka!

Och självklart mina föräldrar och syskon.


Vad har jag att gnälla om egentligen?!
Trots denna lilla skara obytbara, underbara människor känner jag den där tomheten inuti mig. Och jag förstår verkligen inte varför.