Stress...

Jag är stresskänslig. punkt. Som de flesta av mina nära vet kommer tårarna, skriken och ångesten när stressen är i närheten. I fredags grät och skrek jag och var på väg att hoppa ut ur en bil i farten. Telefonen ringde inne på ICA, det var en sån där undersökning om TV-vanor, hur fan får dom tag i mitt nummer(?)! Vi skulle handla mat för kvällen och lite annat smått och gott... Min framtida Co stod otåligt och väntade medans jag försökte höra vad killen i telefonen sa, men efter en stund orkade han inte mer "Det är väl bara att lägga på luren?", jag som alltid ska vara i det trevligaste laget ryter tillbaka att "Det kan man ju inte göra!" och fortsätter sedan att svara på dessa förbannade frågor om hur många apparater vi har i hushållet, vilka kanaler jag brukar kolla på och så vidare. Co väljer då att gå till kassorna, och lämna mig där med korgen och telefonkillen. Som aldrig tycktes bli klar. Jag får panik, säger hej då till telefonkillen och springer ikapp Co, lämnar korgen och ryter att om han ska lämna mig sådär "kan han faktiskt äta den där jävla maten själv!", han försöker lugna mig och lyckas få mig att stoppa ner varorna i kassen.. men det är försent. Med stora kliv går jag i förväg ut till bilen med Co som en liten svans efter mig. Sätter mig i bilen och skriker rakt ut. Bestämmer mig för att åka hem och öppnar dörren i farten för att kliva ur. Co försöker lugna, skriker åt mig att stänga dörren och då kommer tårarna.. de sprutar hela vägen hem och jag vägrar kliva ur bilen. Han lovar att han ska laga all mat, åka tillbaka och köpa morötter och gurka och att jag ska få noppa hans ögonbryn hur mycket jag vill. Då blev det bättre. Dessvärre slutade det med att jag lagade maten och jag väntar fortfarande på att få noppa hans ögonbryn.

Mamma är expert på att känna av min stress, på fredagskvällarna vid middagsbordet efter maten brukar mina syskon drabbas av något slags hyper. De pratar högt, pratar fort och ska vara så roliga som möjligt, efter en stund brukar min lillesyrra vilja sätta på radion för att sjunga och spela luftgitarr till alla låtar. Jag klarar inte av sånt. Och det vet min mamma mycket väl, hon brukar då med bestämd röst säga att nu blir det för mycket.. Nu får ni gå härifrån. Och utan de orden vet jag att kvällen skulle bli ångestladdad. Tack mamma!

Jag är helt enkelt superstresskänslig just nu..