Gula halsduken och zebraflickor
Jag trodde att jag hade somnat för natten, ack så fel jag hade. Jag som stolt berättade för mamma idag att jag klarat en hel vecka utan zombiepills. Nej, jag har inte tagit något och jag tänker inte ta ett heller.. Jag tänker somna A la neutral way om det så kommer ta hela natten. Klockan är 03.58 en fredagsnatt.. i vanliga fall skulle jag vara på väg till sängen vid den här tiden, men idag har jag varit duktig och har legat i sängen sedan 01.00..
Jag har spenderat dagen hemma, gick till och med upp tidigt i morse för att börja på min nya halsduk.. Den där presenten till okänd person. Gul är den, jag har aldrig sett en gul halsduk förut och jag tänkte på din jacka så fort jag såg det gula garnet i den lilla garnbutiken vid Mariatorget. Jag stickade frenetiskt fram till klockan 14.00, det gula garnet tog slut och jag insåg att jag behöver köpa minst två nystan till för att den ska bli sådär lång och mysig som en halsduk ska vara. Fick fortsätta på den gamla halsduken, varför tar det garnet aldrig slut?! Jag som tröttnat på det hundra gånger om. Jag hoppas du kommer bli glad för din present, jag har nog aldrig lagt så mycket tid och tanke på någonting förut. Måste säga att jag saknar dig en hel del, det kanske låter lite överdrivet eller något.. Men den energin som fanns där när vi va med varandra gjorde mig lycklig ut i fingertopparna. Inte enbart för att jag var hypoman, du var mig i ett annat skal.. Vilka energier kan inte det skapa?! Jag skulle vilja våga berätta hur allt ligger till, vara rakt på sak och sådär farligt ärlig jag ibland kan vara. Men det fungerar inte riktigt så nu, efter de senaste månaderna har jag lärt mig att man inte alltid ska berätta allt, nej man behöver inte ljuga.. det räcker med att man bara håller käften. Och det är väl exakt det jag borde göra nu, jag har antagligen redan sagt för mycket. 
Syster ringde mig nu ikväll och berättade något som gjorde lite ont i mig, att vi är lika har ingen av oss undgått.. Att vi fungerar likadant på många sätt har vi inte heller undgått. Men på något sätt har jag alltid hoppats på att hon ska slippa gå igenom allt som jag gått igenom det senaste året. Hon gav mig en tankeställare, jag kom på mig själv med mitt svartvita beteende. Att alla vänner jag har av mitt egna kön också har det där svartvita beteendet, eller inte alla nu ska jag inte överdriva.. det är ju faktiskt hela två stycken som klarat sig undan det, tre om man ska vara lite sådär långsökt. På något jävla vänster har vi hittat varandra, vi zebraflickor.. Och jag antar att det är just för det där svartvita beteendet. Att det alltid är antingen eller, att det alltid är nu eller aldrig att allting alltid är svart eller vitt. Enerverande för närstående, livet för dig. Det är där uppe, eller där nere. Livet kallar jag det. Mitt liv där gråskalan aldrig funnits, och om jag vore självisk aldrig kommer finnas. Just det där som går mina närstående på nerverna har blivit som kickar i mitt liv. De där hypomana perioderna när allt är möjligt, när allt handlar om mig och när jag själv är Gud. Kickarna jag får av impulserna. Glädjen som när den kommer är sådär stark att livet bara strålar. Jag älskar det, det är lite tråkigt att ingen annan gör det. Men nu har jag valt ett mer stabilt liv, jag tänker dock aldrig göra mig av med mina impulser.. kanske bara tänka efter en gång innan så jag inte gör något dumt. Jag har valt gråskalan, med lite motvilja i kroppen.. fast lite då och då tänker jag låta zebran löpa amok.. det är mitt liv, så har det alltid varit. Och vad vore livet utan lite spänning, och vad vore livet utan up and down's. NADA!
Nu ska jag gå tillbaka till det där studiematerialet mamma tagit hem, om förundersökningar och så vidare. Jag tror hon försöker få in mig på den juridiska linjen.. men jag har bestämt mig. Jag ska fan i mig bli ANTROPOLOG!