From my heart.. to your brain...
Could you please leave me alone, think I need some time for my broken dreams...Jag är inne i en dimma, nu har det gått ur mig.. det hypomana. Jag känner mig som efter ett tre veckors non-stop festande. MEGABAKIS! Den där välbekanta ångesten knackar mig lite på axeln, det känns på något vis jävligt skönt. Det är en känsla jag klarar av, en känsla jag är van vid. Något jag kan hantera. I fredags nådde jag toppen på berget. Nu är det nerförsbacke hela vägen. Jag är medveten om att det kan gå fort, jävligt fort.. men den här gången litar jag mer på medicinerna men främst på mig själv. Jag känner mig otroligt stark, som har klarat av det här skovet. Det trodde jag nästan inte om mig själv. Att jag hanterade det rätt bra under flera veckor, när inte någon annan kunde det. Visst tog jag några dåliga beslut som jag kanske nämt tidigare. Och fredagen var hemsk, vad jag kan tänka mig iaf.. Inte för mig själv, men för de i min omgivning.. Jag måste skrämt slag på de som fick smaka på den kaka med alldeles för mycket bakpulver i. Nu råder det stora lugnet i min kropp, jag känner mig trygg där jag ligger. Jag är inte zombicinerad på diverse mediciner, så lugnet finns där a la neutral way.
Idag är jag stolt, trygg och har kontrollen.. soom jag längtat! Återigen, jag klarade av det!!! Jag tog mig igenom något av det jobbigaste sakerna jag någonsin gått igenom, för de här senaste veckorna har varit tusen gånger jobbigare än det senaste året. Att vara deprimerad är en pina, men du har en viss kontroll. Inte över dina känslor och din ångest, men kontrollen över dina handlingar och din kropp. Men att vara hypoman är värst.. då tappar du kontrollen helt, du sårar och skrämmer andra, ordet konsekvens finns inte i dina tankar.. pengar, ord, energi och tankar sprutar ur en.. Det är kul den första veckan, sen kommer allt ikapp en.
Jag fick utlopp på duk i fredags, hög på Stilnoct och uppvarvad som fan. Tavlan blir ett minne att spara. Jag kommer ihåg att tanken bakom den skulle vara ordet "självporträtt". Inte mitt självporträtt, utan det Bipoläras. Det är viktigt att skilja på det där, har funderat rätt mycket på det. Jag är inte det bipolära.. det är en sjukdom. Som inte har någonting med min personlighet att göra, även om det kanske har påverkat min personlighet och sättet att se på saker och ting. Men så är det väl med alla kroniska sjukdomar?! Den kommer vara där för resten av ditt liv, visst finns det mediciner och terapi. Men den finns alltid där inne och kommer alltid att göra det.
Nu när alla tankar jag haft börjar falla på plats antar jag att det kommer bli ganska mycket bloggande. Äntligen.. Jag ska skriva av mig mer snart.. i ett nytt inlägg.