Barn och Bipolär
BARN! Vem vill inte ha barn? Jag vill ha barn, nej inte än.. men någon gång i framtiden. Hur hade han där uppe tänkt sig att det skulle gå till?
Att Manodeppressivitet är ärftligt har man ju en liten aning om redan nu, och jag tror att man efter man är klar med det där forskningsprojektet är helt säkra på att det är ärftligt.. det är några siffror som ska räknas ihop och tjoff så har vi svaret. PUNKT. Om det nu skulle visa sig då att så är fallet, vad fan gör man då? Ja till att börja med finns barn inte i mina tankar riktigt än (Nu kan ni pusta ut mami och papi) jag menar jag äter ju missbildarpiller. Och sånt går inte för sig, jag tänker inte medvetet skapa ett barn till världen när jag vet att chansen är stor för missbildningar och dylikt. Det jag egentligen vill komma fram till är läääängre fram i tiden. När jag hittat den man jag vill ha barn med, när jag bor i det där landet som inte kommer vara Sverige, när jag verkligen vill skaffa mig en egen liten familj. Är det då rätt att göra det när du vet att du har en genetisk sjukdom som kan föras vidare till dina bejuvlade små änglar? Jag tycker inte det. Jag skulle aldrig låta någon gå igenom samma saker som jag gått igenom, jag är osäker på om jag ens skulle bli en bra mamma. Visserligen kommer det säkert komma ut massor med nya pills och meds att svälja hela eller få in via nål som kan ta bort symptomen. But still, you have that illness inside your brain. Det blir lite krig i min hjärna när jag tänker på allt det här. Jag tycker absolut inte det är fel att skaffa barn när man är manodepressiv, vissa klarar det säkert bättre än någon annan som inte har det skrivet på papperet.
Men för mig, börjar ordet barn kännas som en omöjlighet. Jag känner mig inte att ha rätten till att skaffa ett barn som har anlagen för en bipolär sjukdom, som är en kronisk sjukdom! Att jag som Bipolär mamma då också ska kunna ta hand om det här barnet gör allt ännu svårare. Då jag vet att jag vissa dagar har svårt med att ens överleva och ta hand om mig själv. I vilket fall som helst så är barn det största ansvaret en vuxen människa kan ta på sig. Och jag tycker att man ska tänka igenom saken jävligt noga innan man tar några beslut.
"Jag, Mira har inget val.. jag måste klara mig igenom alla up and down's. Mami och Papi har inte direkt heller något val.. de har fött mig till världen och under 18 år var jag deras ansvar. Att jag då skulle ta ansvar för ett litet knodd på 6 månader som ständigt blir äldre, när jag ibland inte kan ta hand om mig själv.. inte mina fiskar för den delen heller. Tänk då om det visar sig att det här lilla knoddet har fått ärva din sjukdom. Hur mycket skulle jag inte skämmas då? Jag kan ju inte ångra mig, jag har ju skapat det finaste knoddet i världen.. mitt knodd. Men jag vill ju att mitt knodd ska må bra och få ett bra liv och främst en bra uppväxt och jag tror det kan bli svårt med så mycket bipolaritet på samma ställe. Det blir mycket ordblaj det här, det känner jag.
Min slutsats är att jag har gett upp tanken på att en dag skaffa barn. Jag vill ha barn och om det någon gång kommer ett botemedel som gör att sjukdomen försvinner förgott då vill jag ha första tjing på den första injektionen.. Annars får det bli till att adoptera eller provröra.. eller varför inte en surrogatmorsa! Vad som helst för att undvika den där defekta genen.
Att Manodeppressivitet är ärftligt har man ju en liten aning om redan nu, och jag tror att man efter man är klar med det där forskningsprojektet är helt säkra på att det är ärftligt.. det är några siffror som ska räknas ihop och tjoff så har vi svaret. PUNKT. Om det nu skulle visa sig då att så är fallet, vad fan gör man då? Ja till att börja med finns barn inte i mina tankar riktigt än (Nu kan ni pusta ut mami och papi) jag menar jag äter ju missbildarpiller. Och sånt går inte för sig, jag tänker inte medvetet skapa ett barn till världen när jag vet att chansen är stor för missbildningar och dylikt. Det jag egentligen vill komma fram till är läääängre fram i tiden. När jag hittat den man jag vill ha barn med, när jag bor i det där landet som inte kommer vara Sverige, när jag verkligen vill skaffa mig en egen liten familj. Är det då rätt att göra det när du vet att du har en genetisk sjukdom som kan föras vidare till dina bejuvlade små änglar? Jag tycker inte det. Jag skulle aldrig låta någon gå igenom samma saker som jag gått igenom, jag är osäker på om jag ens skulle bli en bra mamma. Visserligen kommer det säkert komma ut massor med nya pills och meds att svälja hela eller få in via nål som kan ta bort symptomen. But still, you have that illness inside your brain. Det blir lite krig i min hjärna när jag tänker på allt det här. Jag tycker absolut inte det är fel att skaffa barn när man är manodepressiv, vissa klarar det säkert bättre än någon annan som inte har det skrivet på papperet. Men för mig, börjar ordet barn kännas som en omöjlighet. Jag känner mig inte att ha rätten till att skaffa ett barn som har anlagen för en bipolär sjukdom, som är en kronisk sjukdom! Att jag som Bipolär mamma då också ska kunna ta hand om det här barnet gör allt ännu svårare. Då jag vet att jag vissa dagar har svårt med att ens överleva och ta hand om mig själv. I vilket fall som helst så är barn det största ansvaret en vuxen människa kan ta på sig. Och jag tycker att man ska tänka igenom saken jävligt noga innan man tar några beslut.
"Jag, Mira har inget val.. jag måste klara mig igenom alla up and down's. Mami och Papi har inte direkt heller något val.. de har fött mig till världen och under 18 år var jag deras ansvar. Att jag då skulle ta ansvar för ett litet knodd på 6 månader som ständigt blir äldre, när jag ibland inte kan ta hand om mig själv.. inte mina fiskar för den delen heller. Tänk då om det visar sig att det här lilla knoddet har fått ärva din sjukdom. Hur mycket skulle jag inte skämmas då? Jag kan ju inte ångra mig, jag har ju skapat det finaste knoddet i världen.. mitt knodd. Men jag vill ju att mitt knodd ska må bra och få ett bra liv och främst en bra uppväxt och jag tror det kan bli svårt med så mycket bipolaritet på samma ställe. Det blir mycket ordblaj det här, det känner jag.
Min slutsats är att jag har gett upp tanken på att en dag skaffa barn. Jag vill ha barn och om det någon gång kommer ett botemedel som gör att sjukdomen försvinner förgott då vill jag ha första tjing på den första injektionen.. Annars får det bli till att adoptera eller provröra.. eller varför inte en surrogatmorsa! Vad som helst för att undvika den där defekta genen.