Jag är stresskänslig. punkt. Som de flesta av mina nära vet kommer tårarna, skriken och ångesten när stressen är i närheten. I fredags grät och skrek jag och var på väg att hoppa ut ur en bil i farten. Telefonen ringde inne på ICA, det var en sån där undersökning om TV-vanor, hur fan får dom tag i mitt nummer(?)! Vi skulle handla mat för kvällen och lite annat smått och gott... Min framtida Co stod otåligt och väntade medans jag försökte höra vad killen i telefonen sa, men efter en stund orkade han inte mer "Det är väl bara att lägga på luren?", jag som alltid ska vara i det trevligaste laget ryter tillbaka att "Det kan man ju inte göra!" och fortsätter sedan att svara på dessa förbannade frågor om hur många apparater vi har i hushållet, vilka kanaler jag brukar kolla på och så vidare. Co väljer då att gå till kassorna, och lämna mig där med korgen och telefonkillen. Som aldrig tycktes bli klar. Jag får panik, säger hej då till telefonkillen och springer ikapp Co, lämnar korgen och ryter att om han ska lämna mig sådär "kan han faktiskt äta den där jävla maten själv!", han försöker lugna mig och lyckas få mig att stoppa ner varorna i kassen.. men det är försent. Med stora kliv går jag i förväg ut till bilen med Co som en liten svans efter mig. Sätter mig i bilen och skriker rakt ut. Bestämmer mig för att åka hem och öppnar dörren i farten för att kliva ur. Co försöker lugna, skriker åt mig att stänga dörren och då kommer tårarna.. de sprutar hela vägen hem och jag vägrar kliva ur bilen. Han lovar att han ska laga all mat, åka tillbaka och köpa morötter och gurka och att jag ska få noppa hans ögonbryn hur mycket jag vill. Då blev det bättre. Dessvärre slutade det med att jag lagade maten och jag väntar fortfarande på att få noppa hans ögonbryn.

Mamma är expert på att känna av min stress, på fredagskvällarna vid middagsbordet efter maten brukar mina syskon drabbas av något slags hyper. De pratar högt, pratar fort och ska vara så roliga som möjligt, efter en stund brukar min lillesyrra vilja sätta på radion för att sjunga och spela luftgitarr till alla låtar. Jag klarar inte av sånt. Och det vet min mamma mycket väl, hon brukar då med bestämd röst säga att nu blir det för mycket.. Nu får ni gå härifrån. Och utan de orden vet jag att kvällen skulle bli ångestladdad. Tack mamma!

Jag är helt enkelt superstresskänslig just nu..

Jag har nästan gett upp tanken om den där presenten.. den där gula halsduken, kanske behåller jag den för mig själv. Det känns en aning lönlöst att vara sådär löjligt snäll. Föresten tror jag att den passar ganska bra med min jacka också! Men jag vet inte, kanske sväljer jag stoltheten och visar vilken bra och trevlig vän jag kan vara. Trots allt, jag hade ju en fin tanke bakom den. Jag vet inte, får se. Den är ju inte klar än.. På tisdag måste jag in och köpa nytt garn.

Sitter och kollar på Troja, har varit en sån där lat TV, pizza-kväll idag. Inte bra, men det är ju söndag.. man måste kunna skylla på det va?! Nej men allvarligt talat.. jag måste lägga ner mitt osunda beteende. Börja promenera mer, äta bättre mat och sluta upp med allt gottätande, jag mår inte bra av att gå upp i vikt. Imorrn ska jag sätta mig på cykeln det första jag gör när jag vaknat.. och cykla minst en timme! PUNKT!

Jag trodde att jag hade somnat för natten, ack så fel jag hade. Jag som stolt berättade för mamma idag att jag klarat en hel vecka utan zombiepills. Nej, jag har inte tagit något och jag tänker inte ta ett heller.. Jag tänker somna A la neutral way om det så kommer ta hela natten. Klockan är 03.58 en fredagsnatt.. i vanliga fall skulle jag vara på väg till sängen vid den här tiden, men idag har jag varit duktig och har legat i sängen sedan 01.00..

Jag har spenderat dagen hemma, gick till och med upp tidigt i morse för att börja på min nya halsduk.. Den där presenten till okänd person. Gul är den, jag har aldrig sett en gul halsduk förut och jag tänkte på din jacka så fort jag såg det gula garnet i den lilla garnbutiken vid Mariatorget. Jag stickade frenetiskt fram till klockan 14.00, det gula garnet tog slut och jag insåg att jag behöver köpa minst två nystan till för att den ska bli sådär lång och mysig som en halsduk ska vara. Fick fortsätta på den gamla halsduken, varför tar det garnet aldrig slut?! Jag som tröttnat på det hundra gånger om. Jag hoppas du kommer bli glad för din present, jag har nog aldrig lagt så mycket tid och tanke på någonting förut. Måste säga att jag saknar dig en hel del, det kanske låter lite överdrivet eller något.. Men den energin som fanns där när vi va med varandra gjorde mig lycklig ut i fingertopparna. Inte enbart för att jag var hypoman, du var mig i ett annat skal.. Vilka energier kan inte det skapa?! Jag skulle vilja våga berätta hur allt ligger till, vara rakt på sak och sådär farligt ärlig jag ibland kan vara. Men det fungerar inte riktigt så nu, efter de senaste månaderna har jag lärt mig att man inte alltid ska berätta allt, nej man behöver inte ljuga.. det räcker med att man bara håller käften. Och det är väl exakt det jag borde göra nu, jag har antagligen redan sagt för mycket.

Syster ringde mig nu ikväll och berättade något som gjorde lite ont i mig, att vi är lika har ingen av oss undgått.. Att vi fungerar likadant på många sätt har vi inte heller undgått. Men på något sätt har jag alltid hoppats på att hon ska slippa gå igenom allt som jag gått igenom det senaste året. Hon gav mig en tankeställare, jag kom på mig själv med mitt svartvita beteende. Att alla vänner jag har av mitt egna kön också har det där svartvita beteendet, eller inte alla nu ska jag inte överdriva.. det är ju faktiskt hela två stycken som klarat sig undan det, tre om man ska vara lite sådär långsökt. På något jävla vänster har vi hittat varandra, vi zebraflickor.. Och jag antar att det är just för det där svartvita beteendet. Att det alltid är antingen eller, att det alltid är nu eller aldrig att allting alltid är svart eller vitt. Enerverande för närstående, livet för dig. Det är där uppe, eller där nere. Livet kallar jag det. Mitt liv där gråskalan aldrig funnits, och om jag vore självisk aldrig kommer finnas. Just det där som går mina närstående på nerverna har blivit som kickar i mitt liv. De där hypomana perioderna när allt är möjligt, när allt handlar om mig och när jag själv är Gud. Kickarna jag får av impulserna. Glädjen som när den kommer är sådär stark att livet bara strålar. Jag älskar det, det är lite tråkigt att ingen annan gör det. Men nu har jag valt ett mer stabilt liv, jag tänker dock aldrig göra mig av med mina impulser.. kanske bara tänka efter en gång innan så jag inte gör något dumt. Jag har valt gråskalan, med lite motvilja i kroppen.. fast lite då och då tänker jag låta zebran löpa amok.. det är mitt liv, så har det alltid varit. Och vad vore livet utan lite spänning, och vad vore livet utan up and down's. NADA!

Nu ska jag gå tillbaka till det där studiematerialet mamma tagit hem, om förundersökningar och så vidare. Jag tror hon försöker få in mig på den juridiska linjen.. men jag har bestämt mig. Jag ska fan i mig bli ANTROPOLOG!

To say you're a father is a wrong thing to do. While you whisper and falter, who am I to see? I think I'm running away from you. I think I'm running away from you, while I wonder true. For you I just feel love so deep. But you tell me I'm a drifter and I'm falling to the ground. And that I'm running away from you. Nicolai Dunger – Father And that I'm finding away from you, while I wonder true. The seasons, they grow like every other do. yhe years, they just follow like every other do. And I don't want to leave you down in the ground.

Kan man känna sig träffad av en film? Som om den är gjord bara för att påminna just mig om allt som hänt och inte hänt.. Jag är säker på det.

Jag känner mig sårad och bortglömd, hoppats för mycket igen.. eller?! Kanske! Jag drömmer fortfarande de där envisa drömmarna som vägrar ge upp, och vore det inte för dom skulle jag kanske glömt vid det här laget. Jag blir trött, och en aning ledsen. GLÖMGLÖMGLÖM!.. Fast jag kan inte, jag glömmer aldrig.. jag är som en elefant som fastnar vid de där dåliga tankarna bara. Jag är ju ett tänka-tillbaka-Pro.. som dessutom går djupare in och alltid försöker lista ut hur allt skulle varit om allt hade hänt på annorlunda vis. Det har jag säkert redan berättat. GLÖMGLÖMGLÖM.. jag dramatiserar allt.

Fick en länk av min kära mor nu ikväll.. en länk som kan få en att känna sig sådär lite extra bra, http://www.tackfilm.se/?id=1258920888670RA64.

Vaknar på annan ort, glad över den ickeexisterande baksmällan. Kissekatt som borde kastreras, vän på dåligt humör, hemgång. Sallad och blybarn på tv. Hemskt det där, flicka med 6 bröstvårtor som alla också har mjölkkörtlar, som den där snuskvideon jag fick se på en mobil i veckan.. "Det finns vissa positiva saker med the Sveinflue!". Gubben på tvn gråter och känner sig skyldig, rätt åt honom tänker jag först.. sen börjar jag tycka synd om honom, Roffe. Äh... Barnen i chile har missbildningar pga bly och arsenik. Roffe jobbar i miljödomstolen och tjänar säkert en del deg, det är inte ett dugg synd om honom. De flesta har något på samvetet, att han fick göra rätt för sig är lyx. Han fick tröst av ett arsenikbarn, som sa att han inte behöver tänka mer på saken, han har ju åkt tillbaka för att möta de människor vars liv han förstört. Att han på nyheterna också fick berätta att han vill att svenska staten och boliden ska starta en fond för arsenikbarnen gör honom helt plötsligt till en bra människa. LYX! Visst att alla människor gör fel lite då och då.. men jag tycker ändå att det inte är helt fair. LYX säger jag bara, LYX! Lyxroffe, som jobbar i miljödomstolen och har suttit som miljöansvarig på Boliden har gjort ett område i Chile O-BO-BART! Jag tycker inte ett dugg synd om lyxroffe längre, jag tycker synd om de kvinnorna som inte kan få annat än missbildade barn i framtiden, som om de ständigt har en dos Valproat i kroppen fast i värre form, rättare sagt arsenik!

Och mitt i allt det här grämer jag mig om mina onda ben, och min mage som svullnat upp till ett midjemått för mig oversize.. Visst kan jag fortfarande knäppa alla knappar på byxorna, även om jag igår efter en del dricka fick för mig att knäppa upp byxorna på allmän plats. Shame on me! Det fungerade ändå, som Tant Sköterska sa förra veckan, "Jag tror att du är en person som man väldigt lätt tycker om".. man kan ju alltid hoppas på att det var därför jag fick med mig den där röda mössan hem, för inte var det med flit!.. Jag skulle aldrig få för mig att snatta någons mössa, för mössan är det viktigaste plagget vid den här årstiden.. för utan mössa blir du förkyld och blir du förkyld får du antagligen ont i halsen och får du ont i halsen måste du viska.. och den som viskar han ljuger, och alla vet att den som ljuger åker i fängelse..

Jag somnade tidigt idag, jag tröttnade på ontet mina ben har blivit drabbade av. Självklart vaknade jag igen...

Vaknar, går upp.. äter frukost.. Andas, tar in allt som hänt. Slappnar av, glad över att det äntligen är över. Går igenom mina drömmar, som oftast handlar om samma person. Mina drömmar har blivit väldigt tydliga nu, och jag vet vad jag vill ha ut av livet just nu. Lugn, Det Stora Lugnet... Borde gå ut och dra in lite ljus, men de senaste dagarna har varit pina pga mina ben. WHY?! Varför nu, när det är mörkt och allt. Varför nu, när jag behöver dra in varenda droppe ljus. Ljusterapi, det vore något. Magbesvär, min kropp börjar ge upp.. måste röra mig!!! Gått upp i vikt, ännu en anledning att börja röra sig mer. Valproaten.. vilken jävla helvetesmedicin. Ger en ledvärk och viktuppgång.. jag känner mig som en gammal kärring, som om jag inte redan kände mig lite gammal när jag tog tag i projektet STICKA! Berättade jag om mitt nya klädmärke?! "STICK".. sounds awesome, right?! På beställning tänker jag sticka till mina vänner. Vem behöver liksom inte något stickat?! Först halsduken, sen har jag en beställning på ett par sockor.. och självklart tänker jag försöka mig på ett par lårhöga sockor också!!! Det måste ju bara vara såååå skööönt till vintern. Det är perfekt terapi att sticka.. hjärnan går in i ett noll-läge. Tänk på det ni därute som är sjukskrivna och uttråkade! Eller ni som har tankekrig i hjärnan och behöver lite lugn och ro.

Kommer hem, stoppar i mig två rostade mackor... hungrig som satan... Sätter mig framför tvn, bestämmer mig för en dusch. På väg in i rummet, och allting från hyllor och lådor ligger i en hög mitt på golvet. Ångest. Välkommen! Får ett fnatt och blir oerhört sugen på att ställa mig mitt i högen och bara hoppa. Hoppa. Hoppa. Hoppa. Riva ut sidor från böcker.. hoppa sönder alla leksakerna.. Döda allt! Bestämmer mig sen för att ge upp, jag kommer aldrig orka ta sönder allt. Det är för mycket. Hur fan kan man ha så mycket skit?! Det nya rummet, var är du någonstans? Jag saknar dig! Telefonen ringer, prat. Klart, tittar ut.. syster ligger på golvet. Hon gav nog också upp när hon insåg hur lång tid det kommer ta att få upp allt på hyllorna igen. Mamma sätter sig i soffan, tar fjärrkontrollen och sätter på polack-tv. Små skitungar som kastar block i huvudet på folk. Sitter i fängelse, vilka jävla idioter. Skottar snö i likadana militärfärgade jackor, har polackfrisyrer och moppemusche! Snyggt! Mammor som står vid barngravar gråter och fräser "Danil, du skulle varit 14 nu.. grebezzzegeeeej, spatsiba.." Föresten de kanske är ryska?! Skitsamma.
Miserabelt, jag är sugen på att förnya mig och min umgängeskrets. Klippa håret kort, fast bara på ena sidan.. börja cykla överallt, starta ett nytt klädmärke.. "Stick" ska det heta.. jag ska sticka halsdukar och vantar. Sockor och mössor. Koftor, sjalar och underkläder.. Undrar om det är skönt med stickade underkläder?!
Ja, idag är jag bitter.. jag vaknade på fel sida av sängen. Blev väckt klockan halv fyra inatt, tacka vettja fyllesamtal. Så idiotiskt!.. Jag gör också sånt. Ville köpa nytt garn, äta skitmat.. bli tjock, men ångrade mig. Jag måste sticka klart den där förbaskade halsduken jag redan tröttnat på. Och tjock vill jag inte bli, jag borde göra precis tvärtom.. ut och springa.. rensa kroppen från gifter. Söndagsångest. Jag måste börja ha roligt på riktigt snart.. Laaa lalalalalaaaaaa.. Roskiroski!

Måste åka nuuuu.. ORKA!

Kollar i spegeln på det där satans såret som dykt upp från ingenstans och ser nu att huden runt såret börjat dra ihop sig och kan bara tänka mig vilket ärr jag har att vänta mig. Välkommen, gör mitt ansikte sargat och i klass med Börjes. I hopp om att få upp humöret lite sätter jag på Kents nya album för att få höra lite nya låtar med den skönsjungande Jocke Berg, det fungerar inte.. Kent måste lyssnas in långsamt, så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. The Rocket Summer får det bli, det ger mig minnen.. från en inte alltför avlägsen dåtid, då jag satt på bussen... full av förväntan och insmörjd i mysfaktor 10. Jag ger er låten snart. Glömmer bort såret för en stund, men när jag inser att jag faktiskt ska ut och träffa människor imorrn dyker det upp igen.. Jag VET!.. Att det syns och att folk undrar, det spelar faktiskt ingen roll. Jag märkte det igår, när jag var på hembesök och det första min syrra frågar är "vad fan jag gjort med ansiktet?!". DET SYNS! DET MÄRKS... OCH DET GÅR INTE ATT SMINKA ÖVER! punkt. Nu har vi det ur världen, jag som är sådär supernojjig nu.. som har tjatat som fasiken på alla läkare att jag inte ska ha mediciner man får dålig hy eller går upp i vikt av. Jag som redan har fått ärva den sämsta tänkbara huden från båda mina föräldrar. Jag som inte överlever en dag utan skrubb, creme och pill. Jag har samma pigment som en rödhårig, jag får fräknar, bränner mig, fjällar och är blek igen. Fast det är nog inte helt sant, när jag kollar på bilder från i somras då jag faktiskt hade samma hudfärg som Fröken Favorit. Nu sitter jag som på nålar, känner en sån där nykärskänsla i kroppen och har svårt att låta bli att rycka av mig alla kläder smörja in mig i min coconutbodybutter och dansa röven av mig. Det tänker jag göra varje dag när mitt nya rum är klart. Ytligt va?! Har ni föresten hört historien om den där knutten som nästan fimpa mig i ögat häromdagen?!

Back in business...

Jag tog ett break från världen, det behövdes efter all denna dramatik de två senaste veckorna. Planen var egentligen Ankaret, men både jag och mamma kände att det var lite att ta i, jag skulle säkert bara gått ner mig där. Farmor fick det bli, och farmor blev det. Utan internet och så lite kontakt med omvärlden som möjligt, självklart fanns J och Fröken Favorit där.. de är inte en del av omvärlden, de är en del i invärlden. Nu känner jag mig trygg och slapp, som efter en månads resande på fri fot, fast jagandes av ett antal stygga zombiehundar... såna där farliga. Jag har varit superstressad och haft sån där superångest. Jag har tagit för många zombiepills och mobila teamet har fått göra hembesök. Nu är Stilnocten borta, och jag hade lite abstinens de första dagarna.. men andra piller är insatta och jag har väl egentligen inte så mycket att säga om dom.. De suger getballe och hjälper inte ett dugg. Jag är som i trans dagen efter och somnar runt åtta. Blabla.. Förutom att de inte hjälper så har de säkert gett mig såna där medsprickar man kan få ibland, men jag har fått en.. mitt i fejjan... som om någon bränt mig med en cigarett, det är det jag säger om någon frågar. "Nej du vet, jag bråkade med en knutte häromdagen.. och ja, du vet.. han fick lite panic och det sluta med att han brände mig med ciggen i fejjan.. tror faktiskt att han siktade på ögat, men ja du vet.. såna där...." Det känns liksom bättre än att säga att jag äter zombiepills som meckar järnet med både hjärnan och kroppen, att medsprickar ständigt kan dyka upp och att jag just nu råkat få en på ett jävligt olägligt ställe. NOG OM PRICKEN!...

Jag är tillbaka och det är nu som gäller, jag har återigen gått in i mott normalläge.. som vissa kanske skulle kalla depression. Suck och stön va?! Men nej, för mig känns det väldigt bra. Jag lider nu inte av något annat än en ibland påhälsande ångest. Men honom vet jag ju hur jag ska hantera. Jag är ju ångestpro. Det är inget som märks, utom kanske just här.. i bloggen. Då jag och en vän kom fram till att det kan låta så överdrivet allt det här med mitt mående eftersom jag alltid skriver som bäst, när jag mår sämst. Och tvärtom. Men tycker ändå att jag var lite duktig med bloggandet under min senaste hypomana period. YEYEEEE!.. Känner på mig att det kommer bli en del bloggande ikväll eftersom jag för första gången på flera dagar, sen i fredags faktiskt.. Tänker låta mig själv sitta framför datorn och vara sådär cybersocial.

Mobila teamet är på väg hit, mamma orkar inte mer. Inte jag heller för den delen. På söndag åker hon till Island och det är nu planerat att jag åker till Ankaret, för att både jag och hon ska få lite vila. Det är ingenting jag ser fram emot, men jag tänker den här gången gå in med inställningen "skiter i alla andra". De får sitta o gräma sig i sina egna sörjor, jag ska minsann bli bättre. På något sätt får man väl hoppas att det är någon i samma ålder som kan uttrycka sig i annat än skrik och hårda slag. Det är ett sinnessjukhus där.. höhö!

Jag tänker inte skämmas för att det kanske återigen är ett ställe jag hamnar på, jag tänker snarare vara stolt över att jag isf själv väljer att åka dit. Mer om allt efter mötet.

Spring ut i regnet.


Och hoppas på att det någon annanstans står någon annan och skriker ut sitt.

Jag brände tungan när jag skulle vara sådär duktig och laga min egen mat. Pasta Spinacci (?).. visserligen typ findus, men det är mat!.. Det gjorde så ont att huvudvärken gick över för en stund, men nu känns tungan bara avskalad och huvudet gör ondare än tidigare. SUCK!.. Ja, och maten är fortfarande för varm för att ätas. Mami kan inte sluta tjata om svinsjukan, och säger prompt var tjugonde sekund att nästa onsdag måste jag gå och ta den där sprutan. Jag säger emot och svarar att om jag tar sprutan är det den som kommer göra mig sjuk.. Hon fortsätter att prata om den där 8-åriga tjejen som dog idag, jag avbryter och säger att hon faktiskt var finsk och det inte gills.. hon påstår då att det inte spelar någon roll om man är finsk eller inte, mamma ska minsann ta den där sprutan och det ska vi barn också! Men sen är vi ju halvfinnar också... Jag strejkar och flyr hem till pappa nästa onsdag, då spelar det ingen roll om jag får den där sjukan.. Får jag skylla mig själv.

*Matpaus*

Måste säga att jag lyckades ganska bra med den där pastan, lite mer maizzzeena i och lite flytande smör så blir den sådär äckligt tjockisgod som jag vill ha den. Funderade lite mer på det där med svinsjukan och jag tror att den har tagit sig en annan form, huvudvärksformen.. är det någon som inte har ont i huvudet idag?!.. Det som inte ens är söndag!

Har inte sovit så bra inatt, och idag har det varit deep-talk.

Jag och en vän har disskuterat innebörden om hur det är att leva med någon som är sjuk. Och om jag ärligt ska säga vad jag skulle göra, så skulle jag aldrig gå in i ett förhållande med en sjuk människa. Antagligen för att jag själv är sjuk. Eller ordet sjuk låter så hårt, det smittar ju inte eller så. I vilket fall som helst kom vi inte fram till något stort. Det slutade med att jag blev bitter och han försökte trösta mig genom att säga "att det faktiskt finns en person till alla därute".. AH jo tjena tänker jag då, vem är så dum?!.. Då slog det mig att jag har vänner som är "sjuka" som faktiskt har fungerande förhållanden. Och jag menar, tänk hur många bra och fina egenskaper jag har, när jag lär mig hantera bipolariteten måste jag vara en av de skönaste människor i denna värld, eller något?! Som Malin alltid säger, du har känselspröt som ingen annan har. När jag lär mig hantera andras känslor och inte ta in dom till den grad att jag mår dåligt kan jag nog bli väldigt bra på människor.  Jag kanske tom kan bli en sån där healare... :O Yeeeyeee.. I vilket fall som helst så handlar det nog om att jag själv ska hantera allt, precis som en alldeles normal och tråkig människa måste lära sig hantera sina fel och brister.. att jag kanske har lite fler av dom, spelar egentligen ingen roll. I slutändan har vi lika stor chans. Nu blev det blaj av allt...

NU STÄDA, SEN ÄTA!..

För att de har realesefest lördagen den 7 november på Göta Källare. Och för att jag fortfarande är lika förälskad i Antes röst.. He can do some amazing things with it!!! We-wa-wo-wa...

Self Deception - Delusion