Självömkan
Det är helg och fint väder ute..
Jag känner mig en aning patetisk och bortglömd, som håkan i färjan.. Ingen vill komma på hans förfester, han får aldrig till något riktigt bra, folk liksom bryr sig inte. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig själv, eller är det kanske det jag gör. Jag har suget att göra någonting men vet inte direkt vad. Vill släppa lite på tyglarna och låta impulserna göra sitt, men jag vet att jag inte borde och därför ska jag inte. Folk verkar glada över livet just nu, det är ju trots allt vår, men i mitt huvud snurrar det och jag känner mig mer ostabil än vanligt. Vad är upp, vad är ner? Fötterna kan inte riktigt ta de kliv de borde, huvudet reser sig inte gärna.. det snurrar helt enkelt i min skalle, sådär som på en senkväll efter mycket alkoholintagande. Jag tror att det kan vara ångesten som är tillbaka vi får hoppas att jag har fel.. ett steg fram, två tillbaka?
Jag tänker på vad ni andra sysslar med just nu, tänker ni på mig.. kanske saknar ni mig lite? Undrar ni ibland hur mitt liv är?
Har en ny vana nu på kvällarna som gör det lite lättare att somna, jag tänker helt enkelt på framtiden.. hur jag skulle vilja att den såg ut, grejen är väl den att jag aldrig är riktigt säker.. framtiden suger ut min energi, vi skiter i den.
I veckan är det iaf dags att träffa min nya läkare, han ska vara bra har jag hört.. och det hoppas jag, mitt största problem just nu är min sjukskrivning som är på väg ut. Lagom till min födelsedag faktiskt. Men har han lyssnat på vad min kurator och min sköterska har sagt, har han nog inget val än att sjukskriva mig till efter sommaren, vi får se vad han gör.
Livet är ibland ett helvete, men ta det med en klackspark.
Jag känner mig en aning patetisk och bortglömd, som håkan i färjan.. Ingen vill komma på hans förfester, han får aldrig till något riktigt bra, folk liksom bryr sig inte. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig själv, eller är det kanske det jag gör. Jag har suget att göra någonting men vet inte direkt vad. Vill släppa lite på tyglarna och låta impulserna göra sitt, men jag vet att jag inte borde och därför ska jag inte. Folk verkar glada över livet just nu, det är ju trots allt vår, men i mitt huvud snurrar det och jag känner mig mer ostabil än vanligt. Vad är upp, vad är ner? Fötterna kan inte riktigt ta de kliv de borde, huvudet reser sig inte gärna.. det snurrar helt enkelt i min skalle, sådär som på en senkväll efter mycket alkoholintagande. Jag tror att det kan vara ångesten som är tillbaka vi får hoppas att jag har fel.. ett steg fram, två tillbaka?
Jag tänker på vad ni andra sysslar med just nu, tänker ni på mig.. kanske saknar ni mig lite? Undrar ni ibland hur mitt liv är?
Har en ny vana nu på kvällarna som gör det lite lättare att somna, jag tänker helt enkelt på framtiden.. hur jag skulle vilja att den såg ut, grejen är väl den att jag aldrig är riktigt säker.. framtiden suger ut min energi, vi skiter i den.
I veckan är det iaf dags att träffa min nya läkare, han ska vara bra har jag hört.. och det hoppas jag, mitt största problem just nu är min sjukskrivning som är på väg ut. Lagom till min födelsedag faktiskt. Men har han lyssnat på vad min kurator och min sköterska har sagt, har han nog inget val än att sjukskriva mig till efter sommaren, vi får se vad han gör.
Livet är ibland ett helvete, men ta det med en klackspark.