uppner
För en stund sedan mådde jag helt okej, just nu är jag redo för jordens undergång. Efter ungefär två telefonsamtal. Just nu känner jag mig instängd och oönskad, tårarna ligger där bakom. Önskar som vanligt att saker vore annorlunda, att jag vågar säga hur det är, våga säga att något inte stämmer.. att det här inte är så som jag vill ha det. Men alltid går det inte. Just nu kan jag inte acceptera min sjukdom, att jag levt hela mitt liv med den utan att veta om det. Jag skulle klara mig bättre utan den. Medicinerna verkar ju inte fungera. Det är tröttsamt det här.. och tillslut blir allt bara blaj.