Jag kan.. Ibland

Tidigare idag:
Ska på den är rehabträffen idag, jag har ont i magen.. väldigt ont.  Visst har jag haft tid på att förbereda mig för det här, men det räcker nog inte. Egentligen, vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag får ett sammanbrott, att min hjärna lägger av, och att den sociala fobin knäcker mig utan och innan. Det är en timme kvar, och mina händer skakar utav bara helvete,j ag har ryckningar i huvudet, jag vill inte leva idag. Minst av allt vill jag umgås med ett gäng tjejer, laga mat, vara trevlig. När jag ändå är inne i allt gnäll kan jag lika gärna säga att jag ska ta bussen hem också, visserligen inte själv..
Men vem fan har planerat att allt svårt ska hända idag???

Det är över, äntligen är det över. Jag klarade av första mötet med rehabgruppen, visserligen gick jag därifrån tidigare, men jag träffade de få tjejer som var där. Jag har nog fortfarande lite svårt för hur det här ska hjälpa mig, att umgås med andra som inte heller mår bra. Minus + minus.. det ser ju inte bra ut iaf. Men i andra hand är det oftast så att umgås man med personer som mår bra, har de svårt att förstå hur jag fungerar och tänker.. De går inte alltid att prata med, det är krångligt det där. Jag gick iaf tidigare än planerat och det gjorde så att jag blev tvungen att klara av bussresan hem på egen hand, för första gången sen i oktober. Jag är stolt, jag kom hem.. det var jobbigt, riktigt jobbigt... men jag klarade det!

Duktig du har varit idag Frankie, jag är så stolt över mig!