Jag kan.. Ibland
Tidigare idag:
Ska på den är rehabträffen idag, jag har ont i magen.. väldigt ont. Visst har jag haft tid på att förbereda mig för det här, men det räcker nog inte. Egentligen, vad är det värsta som kan hända? Jo, att jag får ett sammanbrott, att min hjärna lägger av, och att den sociala fobin knäcker mig utan och innan. Det är en timme kvar, och mina händer skakar utav bara helvete,j ag har ryckningar i huvudet, jag vill inte leva idag. Minst av allt vill jag umgås med ett gäng tjejer, laga mat, vara trevlig. När jag ändå är inne i allt gnäll kan jag lika gärna säga att jag ska ta bussen hem också, visserligen inte själv..
Men vem fan har planerat att allt svårt ska hända idag???
Det är över, äntligen är det över. Jag klarade av första mötet med rehabgruppen, visserligen gick jag därifrån tidigare, men jag träffade de få tjejer som var där. Jag har nog fortfarande lite svårt för hur det här ska hjälpa mig, att umgås med andra som inte heller mår bra. Minus + minus.. det ser ju inte bra ut iaf. Men i andra hand är det oftast så att umgås man med personer som mår bra, har de svårt att förstå hur jag fungerar och tänker.. De går inte alltid att prata med, det är krångligt det där. Jag gick iaf tidigare än planerat och det gjorde så att jag blev tvungen att klara av bussresan hem på egen hand, för första gången sen i oktober. Jag är stolt, jag kom hem.. det var jobbigt, riktigt jobbigt... men jag klarade det!
Duktig du har varit idag Frankie, jag är så stolt över mig!
M.. va-det-nu-hette-problem
Idag var jag hos "Tant Dr" (Hon är egentligen ingen doktor, utan en kurator om man ska vara exakt.. men det är väl typ samma sak.. eller är det inte det?) I vilket fall som helst var jag där, vi pratar en del om mitt minne som ligger på ungefär samma nivå som en 90-årings.. det finns helt enkelt inte, jag har säkert nämt det ett par gånger tidigare. Men det verkar bara bli värre och värre. Hon frågade tex hur vädret har varit i helgen, jag visste ju hur det var igår.. annars hade det varit riktigt illa.. men dagarna innan fick hon påminna om. Vad jag har gjort.. ja, helgen kan jag berätta lite om, men innan dess helt svart. Om jag ska vara riktigt ärlig börjar jag bli rädd, tänk om det bara blir sämre och sämre, tänk om jag snart är helt senil.. Det vore illa!
uppner
När jag blir stor vill jag bli bli rik, på pengar, kärlek och erfarenheter.
Jag har försökt i flera dagar nu att blogga, men det går helt enkelt inte. Inga tankar, funderingar. Inget liv.
Mitt mål tidigare var att få upp min besöksstatistik en aning, att bli lite mer än en "vanlig" bloggare, men jag har nog inte riktigt det som krävs. Jag kommer inte på något jag kan skriva om mig själv som skulle kunna vara intressant. Jag har mina sjukdomar som många andra har, jag har levt ett ganska normalt liv, bortsett från mani och depressioner. Man kan väl nästan säga att jag är en svensson.. motvilligt. Jag har nu kommit fram till att jag inte ska ha så stora förväntingar av mitt bloggande, vi anväder den till minnet, som jag aldrig har på min sida.
Sitter här och väntar på att min karl ska hämta mig, vi ska ut i skärgården.. åka båt, fiska lite kanske. Sitter och funderar på mina drömmar, saker jag verkligen vill göra innan jag dör. Jag har inte tänkt på det så mycket tidigare.. eller inte haft orken att tänka på det den senaste tiden.
- Min största dröm är minst ett halvår som volontär runt kenya, det vore helt otroligt att se hur de lever där, totalt olikt från livet vi lever här hemma. Jag tror dessutom att man får sig en ordentlig tankeställare på hur bra vi egentligen har det här hemma i den gråtrista norden.
- Jag vill ha barn och hund, bo ihop med min älskade karl, inreda våran lägenhet tillsammans, gå på ikea.. vara svensson utan volvo.
- Jag vill va med på en riktig fotosession med riktigt bra kamera, snyggt sminkad.. och i slutändan riktigt bra bilder...för några sådana finns inte på mig.
- Jag vill ha ett ordentligt jobb och en bra utbildning. Helst av allt skulle jag nog vilja bli skribent eller fotograf. En dröm bara jag själv kan göra något åt, vilket jag tror aldrig kommer hända.
Jag tror det var allt, ganska mycket egentligen.. men mer drömmar finns det alltid plats för, visst är det väl så?
När jag blir stor vill jag bli bli rik, på pengar, kärlek och erfarenheter.
kort sagt
Nej. jag gav inte upp. Istället gav jag fan i att jag skulle klara det, att jag skulle klara allt! Det löste sig tillslut.
I söndags fyllde jag år, det blev firande från 00.00 till middag. I födelsepresent fick jag faktiskt en dator, alltså ett större krav på mer bloggande. Jag ska försöka allt jag kan, men ibland fungerar det inte alltid.
Har inget mer att säga just nu.
Sooolong
Nu, just nu ger jag upp
Det är inte lätt när det är svårt. Men det är ett helvete när ingenting går som det ska.
Jag skippar allt från och med nu.. nu nu nu, just nu. Orkar inte mer. Mitt hem har blivit som bortblåst. Måste flytta fiskarna till annan ort, men vet inte vart (jag har nämligen fått dalmatinyngel). Skiter i kalaset på söndag, de får klara sig utan mig. Att de ska hålla på så jävligt, kan de inte bara hålla käften och låta mig vara. Jag hatar de alla, förutom min karl. Jag ställer mig på ingens sida, men jag låter mitt hjärta göra sig hört.. alltså bor jag inte där längre.. från och med igår.
Jag önskar mig för allt i världen att saker kunde vara annorlunda. Jag önskar för allt i världen en imovane, helst ett helt paket.. men en räcker, nej fler. Jag önskar ingenting för det är det inte värt.
Jag lägger mig i sängen drar täcket över mig och hoppas att jag aldrig vaknar igen, för det är så det borde vara.
svårplacerat skov...
Helgen har i stort sett varit ett helvete, jag har varit grinig, lättirriterad och rent ut sagt ett helvete att umgås med. Jag försöker dölja det så gott det går, men det är inte alltid lätt, inte det bästa heller. Jag tänker inte berätta hur min helg sett ut, då mina helger inte är särskilt intressanta. Vi går vidare med mitt nya skov.. det svårplacerade. Jag är neråt i stort sett hela tiden, tårarna ligger där bakom. Men jag har samtidigt den där energin i kroppen, farten då man sitter i bilen.. körkörkör! Svårplacerat som fan!!! Det är nästan värre än det vanliga.
När nära inte gillar varandra
Det är jobbigt det där när nära inte kommer överens med varandra.. När du själv hamnar i mitten och inte vill ta någons parti. Man vet inte vad man ska göra, hur man ibland ska bete sig, vad man ska säga. När det handlar om två som ibland bor på samma ställe.. är det värst. Medans de hatar varandra, står jag mitt i och mår dåligt.. sämre och sämre för varje gång. Ingen tycker att den själv har gjort fel, utan allt hänger på den andra.
Kan de inte bara ge sig, förlåta, be om ursäkt.. och låta mig må bra!
Självkänsla = noll
Jag vaknade i morse efter en dålig natts sömn (?) redan klockan 9.. har för mig att jag drömde om den där äckliga spindeln jag dödade i mitt rum igår. Jag har drömt en del konstiga drömmar nu på sistone, och jag vet inte men jag tror faktiskt att det ligger något i dessa drömmar. Om det handlar om mig själv eller andra har jag ingen aning om. Är det så att jag helt tappat självkänslan och tror att det värsta ska hända snart. En tidigare läkare sa att det är vanligt som sjuk att man känner att man inte duger, om man då har en pojkvän/sambo/man tänker man att varför är han med mig istället för att gå till någon som inte har dessa utbrott, skov och impulser. Jag känner ständigt att närsom kommer en tjej som kanske är lik mig utan dessa sjukdomar, själv skulle jag välja henne.
Jag är alltså ut i helvete rädd att min käre karl snart ska kasta mig åt råttorna, och kasta sig in i en ny tuttfamn. Jag har redan flera namn på listan.
Men är det inte också så att det är så många tjejer fungerar. Man kan gå ut på krogen och känna sig snyggast och socialast i världen tills en tjej med smilegropar och brunt fint hår kliver in, dessutom är hon mycket roligare. Då dyker plötsligt en finne upp i pannan, man börjar känna sig osäker och kryper tillbaka för att göra sig så osynlig som möjligt.
Livet kan vara jobbigt ibland, men tänk då på barnen i afrika..
"Slidkrans heter det"
Nu ska myten om mödomshinnan spräckas.
I framtiden ska vi istället ska säga slidkrans.
- Mödomshinna är gammalmodigt och har bidragit till mycker fördomar, säger Åsa Regnér, generalsekreterare på RFSU.
Med det nya ordet hoppas RFSU en gång för alla göra upp med myten om mödomshinnan.
- Det finns ingen hinna, utan ett slemhinneveck, säger Åsa Regnér.
I strömmen av frågor som kommer till RFSU dyker ständigt funderingar kring mödomshinnan upp. Och på senare år har privatkliniker upplevt en efterfrågan på att rekonstruera hinnor hos kvinnor som förväntas blöda vid första samlaget.
- Ordets makt över tanken är stor, säger Åsa Regnér.
Vilka är chanserna att svenskarna börjar använda ordet?
- Jag tror att utsikterna är goda. Dels beskriver slidkrans vad det faktiskt är, dels finns behovet. Även inom sjukvården vill man ha ett bättre uttryck, säger Åsa Regnér.
Just behovet är också avgörande för om ett ord ska etablera sig i svenska språket, enligt Sture Allén, professor emeritus i nordiska språk.
- Det beror också på vilken möjlighet man har att lansera ordet, om personer som hörs och syns mycket använder ordet, säger han.
Vad tror du om ordet slidkrans, kommer det att slå igenom?
- Fullkomligt omöjligt att säga, det får tiden utvisa. Slidkrans är en sammansättning av två led som är väldigt olika. Slida är något mycket intimt. Krans är positivt laddat och finns i allt från matlagning till lagerkrans, säger Sture Allén.
Rehab
Men jag oroar mig för annat också,,, imorrn ska jag träffa någon rehabgrupp, en massa tjejer med psykiska problem som träffas för att laga mat typ. Något jag verkligen inte ser fram emot. Jag som inte gillar tjejgrupper.. det blir bara massa problem. Dessutom måste jag ha någon bakom ryggen hela tiden nu för att klara av den sociala biten. Det kommer sluta i tårar, om jag ens kommer så långt.
Jag försöker just nu att inte sjunka ner, försöker hålla ångesten borta, men med alla dessa tankar snurrandes i huvudet är det svårt. Dagen har tillbringats under täcket, mest av allt behöver jag lite kärlek just nu. Men imorrn kommer kärleken och hör och häpna jag ska röra på mig, jag ska spela badminton!!!
Holy
När det sen går upp för mig att det är min käre far som gör sina moves.. är det inte lika roligt längre...
Självömkan
Jag känner mig en aning patetisk och bortglömd, som håkan i färjan.. Ingen vill komma på hans förfester, han får aldrig till något riktigt bra, folk liksom bryr sig inte. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig själv, eller är det kanske det jag gör. Jag har suget att göra någonting men vet inte direkt vad. Vill släppa lite på tyglarna och låta impulserna göra sitt, men jag vet att jag inte borde och därför ska jag inte. Folk verkar glada över livet just nu, det är ju trots allt vår, men i mitt huvud snurrar det och jag känner mig mer ostabil än vanligt. Vad är upp, vad är ner? Fötterna kan inte riktigt ta de kliv de borde, huvudet reser sig inte gärna.. det snurrar helt enkelt i min skalle, sådär som på en senkväll efter mycket alkoholintagande. Jag tror att det kan vara ångesten som är tillbaka vi får hoppas att jag har fel.. ett steg fram, två tillbaka?
Jag tänker på vad ni andra sysslar med just nu, tänker ni på mig.. kanske saknar ni mig lite? Undrar ni ibland hur mitt liv är?
Har en ny vana nu på kvällarna som gör det lite lättare att somna, jag tänker helt enkelt på framtiden.. hur jag skulle vilja att den såg ut, grejen är väl den att jag aldrig är riktigt säker.. framtiden suger ut min energi, vi skiter i den.
I veckan är det iaf dags att träffa min nya läkare, han ska vara bra har jag hört.. och det hoppas jag, mitt största problem just nu är min sjukskrivning som är på väg ut. Lagom till min födelsedag faktiskt. Men har han lyssnat på vad min kurator och min sköterska har sagt, har han nog inget val än att sjukskriva mig till efter sommaren, vi får se vad han gör.
Livet är ibland ett helvete, men ta det med en klackspark.
