Försöker glömma kickarna
klockan är 12 och jag har redan hunnit med en promenad och frukost. Jag är lite stolt över mig själv, visst gick promenaden på en kvart, men jag var ändå ute och gick. Jag har svårt för det där med promenader, det finns ju inte så mycket att se på vägen. Jag är hellre lat, sitter framför datorn och bloggar.
Över till medicinerna. Igår höjde jag dosen av Ergenyl och än så länge känns det bra. För att inte riskera något tar jag en zyprexa varje morgon också, behovsmedicinen som faktiskt hjälper. De håller undan de där dåliga känslorna.
Pratade med en äldre vän igår, berättade att jag äntligen fått mina diagnoser. Och vilken reaktion jag fick när jag berättade att jag har ADHD. Jo visst, jag reagerade på ungefär samma sätt. Jag? ADHD? Visst har jag aldrig varit den bråkigaste bråkstaken i skolan, men bråkat har jag. Vi har fått diagnosen förklarad för oss som om det bara är pojkar som kan få det, och de är de bråkigaste i skolan, de där typiska DAMPungarna. Här sitter jag, en tjej i 20-års åldern är ganska lugn för tillfället, levt ett till synes normalt liv. Bråkade en del under skolåren. Men aldrig tillräckligt för att det skulle vara något fel med det.
Jag har levt ett liv där min ADHD har märkts genom mina ständiga byten av umgänge, mitt sexliv och hela den biten. När jag pratade med Dr. Robert och förklarade att "jo jag byter umgänge ständigt, trivs när det mesta är lite otryggt och har haft en del förhållanden där det otrygga varit det viktigaste" och han säger att "Det är de tydligaste tecknen för ADHD".. Jo så är det faktiskt.
Jag är alltid ute efter den där kicken, träffat killar och tjejer som inte ger någon trygghet, använt sex som en rolig grej. Många gånger har jag också haft flera förhållanden på gång samtidigt. Och visst har jag varit otrogen någon gång, men har alltid sett till så att förhållandet varit i ständig kris rätt igenom, det blir liksom mer spännande då.
Nu är jag inne i ett förhållande, där tryggheten är det mest uppenbara för mig, min karl bara osar trygghet när man går nära. Vi lever ganska lugnt, jag försöker byta ut kickarna mot andra kickar, som att ständigt ha ett pågående projekt i tankarna. Just nu är det bloggen som gäller, jag skriver så ofta jag kan..Dessutom ser jag min sjukdom som en riktig utmaning, att kunna lära mig allt som behövs om mediciner och skov, blandepisoder och tecken. Där ligger kicken idag, där ska den ligga ett tag till, för inte tänker jag förlora min största trygghet för något så larvig som ADHD..
Över till medicinerna. Igår höjde jag dosen av Ergenyl och än så länge känns det bra. För att inte riskera något tar jag en zyprexa varje morgon också, behovsmedicinen som faktiskt hjälper. De håller undan de där dåliga känslorna.
Pratade med en äldre vän igår, berättade att jag äntligen fått mina diagnoser. Och vilken reaktion jag fick när jag berättade att jag har ADHD. Jo visst, jag reagerade på ungefär samma sätt. Jag? ADHD? Visst har jag aldrig varit den bråkigaste bråkstaken i skolan, men bråkat har jag. Vi har fått diagnosen förklarad för oss som om det bara är pojkar som kan få det, och de är de bråkigaste i skolan, de där typiska DAMPungarna. Här sitter jag, en tjej i 20-års åldern är ganska lugn för tillfället, levt ett till synes normalt liv. Bråkade en del under skolåren. Men aldrig tillräckligt för att det skulle vara något fel med det.
Jag har levt ett liv där min ADHD har märkts genom mina ständiga byten av umgänge, mitt sexliv och hela den biten. När jag pratade med Dr. Robert och förklarade att "jo jag byter umgänge ständigt, trivs när det mesta är lite otryggt och har haft en del förhållanden där det otrygga varit det viktigaste" och han säger att "Det är de tydligaste tecknen för ADHD".. Jo så är det faktiskt.
Jag är alltid ute efter den där kicken, träffat killar och tjejer som inte ger någon trygghet, använt sex som en rolig grej. Många gånger har jag också haft flera förhållanden på gång samtidigt. Och visst har jag varit otrogen någon gång, men har alltid sett till så att förhållandet varit i ständig kris rätt igenom, det blir liksom mer spännande då.
Nu är jag inne i ett förhållande, där tryggheten är det mest uppenbara för mig, min karl bara osar trygghet när man går nära. Vi lever ganska lugnt, jag försöker byta ut kickarna mot andra kickar, som att ständigt ha ett pågående projekt i tankarna. Just nu är det bloggen som gäller, jag skriver så ofta jag kan..Dessutom ser jag min sjukdom som en riktig utmaning, att kunna lära mig allt som behövs om mediciner och skov, blandepisoder och tecken. Där ligger kicken idag, där ska den ligga ett tag till, för inte tänker jag förlora min största trygghet för något så larvig som ADHD..