Självömkan
Jag har svårt att känna medlidande, att tycka synd om någon annan. Har aldrig riktigt förstått mig på det där, det är ju mig det är synd om! Nej allvarligt, klart man känner lite sjölvömkan då och då, jag menar jag är inte riktigt som de andra, jag ska knapra i mig piller för resten av livet, jag har två "tunga" diagnoser.. jag har fel i hjärnan. Ush vad synd det är om mig. Jag har svårt att acceptera ätstörningar, du väljer själv vad du gör och äter, jag har svårt att acceptera dessa i-landsproblem som för lite pengar på mobilen och för mycket hyra. Du väljer själv hur mycket du ringer och var du vill bo någonstans. Jag har svårt att tycka synd om de flesta i min omgivning och gillar inte heller när jag själv ibland råkar göra det.
Vissa dagar tycker jag synd om mig själv, som utan vilja har fötts med mina "sjukdomar" men oftast tänker jag då.. "jag kunde haft obotlig cancer".. de har aldrig fått välja det heller. Jag lever inte som jag borde, med för mycket alkohol och tobak och kommer antagligen dö i förtid pga mina beroenden eller något ärftligt som proppar eller liknande. Självömkan är min största fiende just nu, jag försöker se det positivt.. Men som sagt vissa dagar är det svårt. Jag blir trött bara jag tänker på alla dessa mediciner och den kommande adhd-utredningen som kommer.. med antagligen mer mediciner.
Jag är just nu inne på det här med psykvården, jag har haft mina samtal med min alldeles egna Dr. Robert, min ängel. Nu ska jag tydligen träffa någon ny och det är jag inte så glad över.. varför dessa möten, jag vet redan vilka mediciner jag ska ta och hur jag ska använda dem. Inte heller har jag fått journalerna jag bett om.. Om jag fick som jag ville skulle Malin och Monica räcka och någon gång ibland jourläkarna på Ankaret.
Idag har iaf varit en bra dag, igår var en bra kväll.. jag klarade mig från Herr ågren och jag och min karl va ute och promenerade. Mys på hög nivå!!!
Vissa dagar tycker jag synd om mig själv, som utan vilja har fötts med mina "sjukdomar" men oftast tänker jag då.. "jag kunde haft obotlig cancer".. de har aldrig fått välja det heller. Jag lever inte som jag borde, med för mycket alkohol och tobak och kommer antagligen dö i förtid pga mina beroenden eller något ärftligt som proppar eller liknande. Självömkan är min största fiende just nu, jag försöker se det positivt.. Men som sagt vissa dagar är det svårt. Jag blir trött bara jag tänker på alla dessa mediciner och den kommande adhd-utredningen som kommer.. med antagligen mer mediciner.
Jag är just nu inne på det här med psykvården, jag har haft mina samtal med min alldeles egna Dr. Robert, min ängel. Nu ska jag tydligen träffa någon ny och det är jag inte så glad över.. varför dessa möten, jag vet redan vilka mediciner jag ska ta och hur jag ska använda dem. Inte heller har jag fått journalerna jag bett om.. Om jag fick som jag ville skulle Malin och Monica räcka och någon gång ibland jourläkarna på Ankaret.
Idag har iaf varit en bra dag, igår var en bra kväll.. jag klarade mig från Herr ågren och jag och min karl va ute och promenerade. Mys på hög nivå!!!