Jag saknar och hoppas
Dosetten börjar bli tom, det är fredag. Veckan har gått snabbt, kommer inte riktigt ihåg någonting, kan inte placera vilka dagar som varit vilka. Idag är det iaf fredag, och det ska firas med 90-tals musik på riddarkällan(?) jag tror det var där. Jag känner mig väldigt nostalgisk just nu, tänker tillbaka på vad som varit, och inte varit.. saker som kunde ha hänt annorlunda och hur mitt skulle sett ut då. Att äntligen kunna prata som vanligt folk kan ibland vara skönt, jag har saknat sånt.. Sist blev jag rörd, att någon man inte trodde faktiskt kunde bry sig så mycket, och vi såg det.. tror jag.. allihopa, iaf jag. Att visa utåt blev hela grejen, det kändes riktigt bra. Jag vet att det är många som bryr sig, kanske borde jag tänka mer på det. Jag vet att det finns de som läst på lite grann bara för att veta hur jag fungerar just nu. Jag blev iaf rörd sist, att människan dessutom är på andra sidan jorden och lever lyxliv med varmt väder och fina stränder, och fortfarande bryr sig.. gör mig än mer glad. Försöker få det att låta som att det egentligen inte är så farligt, att jag egentligen mår bra.. men det gör jag inte, jag mår inte bra.. Men jag kunde mått sämre, kunde inte finnas alls. Kunde gett upp för längesedan. Nu gör jag inte det, ger upp.. visst har jag dagar då jag inte orkar längre, de dagarna tar jag med en nypa salt, jag vet att det går över, om jag bara står ut några timmar till.
Bipolär är en sjukdom jag egentligen inte tål, jag får allergiattacker när de kommer nära, jag spyr på bara ordet. Men det har som många säger förklarat de senaste 17 åren. Jag är inte Bipolär, jag är Frankie. Vad händer när man tar bort det bipolära, vart tar Frankie vägen? Jag och bippo är en, vi är samma. Vi har levt med varandra hela livet, hur ska vi kunna leva utan varandra? Vart tar min personlighet vägen? Vart tar jag vägen? Jag hoppas verkligen att medicinerna bara tar bort de dåliga sidor vi delar på, att det ganska avslappnade, lugna jag kommer fram. Hon som tar allt som det kommer och låter bli att stressa. Hon som klarar av saker, hittar på nya saker. Jag vill ha mig själv kvar, medicinerna måste ta bort det dåliga.
Bipolär är en sjukdom jag egentligen inte tål, jag får allergiattacker när de kommer nära, jag spyr på bara ordet. Men det har som många säger förklarat de senaste 17 åren. Jag är inte Bipolär, jag är Frankie. Vad händer när man tar bort det bipolära, vart tar Frankie vägen? Jag och bippo är en, vi är samma. Vi har levt med varandra hela livet, hur ska vi kunna leva utan varandra? Vart tar min personlighet vägen? Vart tar jag vägen? Jag hoppas verkligen att medicinerna bara tar bort de dåliga sidor vi delar på, att det ganska avslappnade, lugna jag kommer fram. Hon som tar allt som det kommer och låter bli att stressa. Hon som klarar av saker, hittar på nya saker. Jag vill ha mig själv kvar, medicinerna måste ta bort det dåliga.