Det är mina historier jag behåller för mig själv

Ja, dessa mardrömmar fortsätter.. om samma sak. Dessvärre har de börjat påverka mig den tid jag inte sover också, frustrerande. Jag går runt ständigt och tänker på vad min käre karl skulle kunna göra mot mig, självklart tror jag inte att det ens finns i hans tankar. Men som sagt det är frustrerande. Jag har börjat rota i det här, kan det vara i brist på självförtroende, kan det vara svek från tidigare förhållanden. Jag vet faktiskt inte, jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig mer skör än tidigare, som den tunnaste glasskålen. Folk kan kasta ett sandkorn och jag försvinner, går in i det mörka igen. Igår var en impuls på g, jag var på väg någonstans, men hade ingenstans att ta vägen. Mitt sociala liv har minskat till noll.. och helst av allt vill jag att någon kan förstå, att någon tillåter mig knacka på ens dörr mitt i natten, bara för att inte vara ensam.. för att kunna prata, finnas. Jag vet verkligen inte vart jag är på väg just nu, om det kommer bli värre än så här. Jag är livrädd, sårbar och det enda jag bryr mig om är tryggheten.. den jag knappt känner längre, precis som förr.

Förra veckan träffade jag Malin, min sköterska. Som trots allt egentligen bara är en "sköterska"  som har tagit mig till sig, hon får mig att berätta om saker jag aldrig vågat prata om tidigare, saker jag förträngt, och saker som varit hemliga. Vi rev upp gamla sår tillsammans, men jag bet ihop, försökte hålla tårarna borta. Försökte visa mig stark, och det gick. Men i mig var allt kaos, trots att hon sagt att allt är helt okej, att jag kan berätta allt, det finns inga gränser. Hon är mitt största stöd just nu, men jag önskar att jag kunde prata om det jag kan prata med henne om för de nära också. Det är mycket önsketänkade och jag tror att jag låter det vara, det kanske är bäst så.

Jag har varit med om mycket mer än de flesta vet, det är mina historier jag behåller för mig själv.