Rädd för döden, den där evigheten.
Jag söker ständigt efter den där personen som förstår hur jag känner, förstår mitt mående, som kan relatera till det jag gått igenom.. Det jag fortfarande går igenom. Den senaste veckan har jag försökt hålla humöret uppe, vilket har resulterat i ett större kaos inuti. Jag har svårt att förstå mig själv, att det ska vara så jävla svårt. Det är ju mig det handlar om och vem känner mig bättre än jag?! Kan man inte bara vända mig ut och in, som en strumpa. Kan de inte bara lägga mig på ett operationsbord, skära lite, gå igenom varje del av min kropp och försöka hitta felet. Jag har helt tappat tron på allt vad psykvård och mediciner erbjuder. Jag börjar långsamt tappa hoppet, ska inte hoppet vara det sista som lämnar en?!
Jag orkar inte riktigt med längre, men på något sätt håller jag mig vid livet, kanske för att jag är rädd för döden, den där evigheten, den som ingen levande människa kunnat förklara hur den känns.