Jag söker ständigt efter den där personen som förstår hur jag känner, förstår mitt mående, som kan relatera till det jag gått igenom.. Det jag fortfarande går igenom. Den senaste veckan har jag försökt hålla humöret uppe, vilket har resulterat i ett större kaos inuti. Jag har svårt att förstå mig själv, att det ska vara så jävla svårt. Det är ju mig det handlar om och vem känner mig bättre än jag?! Kan man inte bara vända mig ut och in, som en strumpa. Kan de inte bara lägga mig på ett operationsbord, skära lite, gå igenom varje del av min kropp och försöka hitta felet. Jag har helt tappat tron på allt vad psykvård och mediciner erbjuder. Jag börjar långsamt tappa hoppet, ska inte hoppet vara det sista som lämnar en?!

Jag orkar inte riktigt med längre, men på något sätt håller jag mig vid livet, kanske för att jag är rädd för döden, den där evigheten, den som ingen levande människa kunnat förklara hur den känns.

Hade en till underlig dröm inatt, tydligen två då min käre karl berättade att jag pratat i sömnen "fortstätt så!". Den andra drömmen har fått mig att fundera. Fått mig att gå tillbaka lite i tiden. Kanske är det något jag bör göra, kanske är det något jag vill göra, kanske är det helt enkelt ett minne från alla impulser jag hade i höstas. Ett drömlexikon skulle sitta fint just nu.
Igår var jag hos Malin igen, och som vanligt river vi upp lite gammalt. Jag har kommit på att när jag sitter i såna lägen, när någonting är lite extra svårt börjar jag få lite extra mer synliga ryck i huvudet. Folk märker då att jag faktiskt sitter i ett jävligt dåligt läge, att jag egentligen gör något jag inte vill göra, eller betättar något jag inte vill prata om. Vi pratade också om mina femmor och kom fram till att jag troligen inte lider av tvångssyndrom (?). Vi gick igenom det sista av det "inte-på-riktiga-neuropsykiatriska-testet" det som jag på riktigt ska göra om någon månad eller två. Vi kom också fram till att jag inte är en alkoholist, som min kurator hade pratat lite om. Däremot lider jag av panikångest och ångest, och nu börjar vi prata om min diagnos, kanske är det så att jag har Bipolär l och inte bipålär ll. Men det säger väl testet något om.

Den här veckan har väl varit som alla andra, fast med den där likgiltigheten som jag berättade om tidigare. Jag har också haft lite ångest, men mest pga midsommar.. Det blir mycket folk, folk man inte känner. Men min älskade J följer med, och det underlättar en hel del.

Med få ord i munnen och mindre i tankarna känner jag mig rätt död idag, lite likgiltig, nästan lite apatisk. Jag lever i min egen värld idag. Lite nedstämd, tårar som ligger och trycker bakom ögonen. Känner mig lättstött och suktar efter den där riktiga tryggheten, de där armarna som håller om en, kärleksfamnarna. Känns som om jag behöver gråta ut en stund, få lite utlopp för mina känslor. Men jag vill ju inte göra det när som helst, jag vill ju göra det just i de där famnarna. Men det tycks aldrig riktigt finnas tid, trots att jag har all tid i världen, tid varje dag, alla timmar alla minuter. Men jag vill ligga i just den famnen. Det känns svårt, och omöjligt just nu. Jag är så trött på att vänta, vi tycks verkligen inte komma någon vart alls. Jag är inte ens säker på om jag vill komma någon vart, klart jag vill göra något åt mina fobier, klart att jag vill kunna jobba igen, klart att jag vill komma någonstans i livet. Men jag vill inte göra något åt mina up's and down's.. jag vill inte göra något åt min impulsivitet. Jag kanske sagt det tidigare, men det är faktiskt en del av mig, av min personlighet. Jag är en person som ständigt vill ha full fart i livet, träffa nya människor, sätta fötterna på ny mark, testa gränser. Jag är en person som alltid haft mycket och stora humörsvängningar, någon man inte riktigt vet var man har, men samtidigt någon att lita på fullt ut. Det ska finnas spänning i livet, man ska gå efter impulser, göra spontana saker, vara lite galen. Utåt har min glädje alltid funnits där, för vissa har jag självklart berättat hur det ligger till, men jag har ändå lyckats hålla humöret uppe på ett eller annat sätt.. oftast.

Jag vill inte bli en i mängden, jag vill fortsätta vara en zebra, svart eller vit.. jag klarar mig utan det gråa, mellantinget.

I all denna tråkighet, det dåliga vädret, utan karl, och alla bakismänniskor sitter jag och läser blogg på blogg. Tänk vad mycket skit folk skriver, kanske är jag en av dom.. vem vet?! Jag förstår inte grejen att folk ska berätta vad de gjort, vad de kommer och göra, och hur bra gårdagen var, okej om det är en nioåring som skriver, vilket jag har kommit på är väldigt vanligt. Är det då inte trevligare att läsa en blogg om tankar, åsikter och dylikt. Klart att jag läser näras bloggar, för att de just är mina nära och kära.. Men ack så tråkigt det är ändå.
Jag har mina favoriter, men det mesta handlar nog om "problembarn" såsom jag, folk med psykiska sjukdomar, andra problem osvosv. Tankar och problem är min grej helt enkelt!

Ja just det.. idag hatar jag ganska mycket också. Varför ska folk vara så förbannat optimistiska för? Kan de inte bara förstå att det är juni, det regnar ute..  och att vi icke-gymnasie-barn faktiskt skiter i dessa jävla skolavslutningar.
Jag vill ha en delad lägenhet, en delad hund, en delad säng.. en friskförklaring, en delad semester. Jag vill ha sol, värme, en delad dag i mysig park med delad alkohol!!!
Tyst nu..

Igår älskade jag mer än något annat, det fanns bara min i tankarna. Min man, min karl, min bästa vän.
Mitt minne finns inte riktigt, men jag sitter här och går tillbaka till hur det har varit, hur roligt vi haft.. hur mycket vi älskat. Att han stannat kvar, trots allt det jobbiga jag drog in i hans liv. Jag har inte varit en ängel, tvärtemot.. det har varit mycket krav.. många turer mitt i natten till diverse akutmottagningar, besök på vårdhem, många dagar bara för min skull. Tack vare min älskade karl är jag där jag är idag.

Jag är lycklig för mitt fynd, och jag tror att det kommer hålla länge.

Ja, dessa mardrömmar fortsätter.. om samma sak. Dessvärre har de börjat påverka mig den tid jag inte sover också, frustrerande. Jag går runt ständigt och tänker på vad min käre karl skulle kunna göra mot mig, självklart tror jag inte att det ens finns i hans tankar. Men som sagt det är frustrerande. Jag har börjat rota i det här, kan det vara i brist på självförtroende, kan det vara svek från tidigare förhållanden. Jag vet faktiskt inte, jag har inte en jävla aning.
Jag känner mig mer skör än tidigare, som den tunnaste glasskålen. Folk kan kasta ett sandkorn och jag försvinner, går in i det mörka igen. Igår var en impuls på g, jag var på väg någonstans, men hade ingenstans att ta vägen. Mitt sociala liv har minskat till noll.. och helst av allt vill jag att någon kan förstå, att någon tillåter mig knacka på ens dörr mitt i natten, bara för att inte vara ensam.. för att kunna prata, finnas. Jag vet verkligen inte vart jag är på väg just nu, om det kommer bli värre än så här. Jag är livrädd, sårbar och det enda jag bryr mig om är tryggheten.. den jag knappt känner längre, precis som förr.

Förra veckan träffade jag Malin, min sköterska. Som trots allt egentligen bara är en "sköterska"  som har tagit mig till sig, hon får mig att berätta om saker jag aldrig vågat prata om tidigare, saker jag förträngt, och saker som varit hemliga. Vi rev upp gamla sår tillsammans, men jag bet ihop, försökte hålla tårarna borta. Försökte visa mig stark, och det gick. Men i mig var allt kaos, trots att hon sagt att allt är helt okej, att jag kan berätta allt, det finns inga gränser. Hon är mitt största stöd just nu, men jag önskar att jag kunde prata om det jag kan prata med henne om för de nära också. Det är mycket önsketänkade och jag tror att jag låter det vara, det kanske är bäst så.

Jag har varit med om mycket mer än de flesta vet, det är mina historier jag behåller för mig själv.

Har haft konstiga drömmar på sista tiden. Det är konstigt, men alla handlar om svek. På ett eller annat sätt blir någon sviken, ofta på ett ganska grymt sätt. Många handlar om otrohet, som vän eller pojkvän, flickvän eller familj.
Jag drömmer om saker jag mest fruktar, att bli förråd (?)
Jag tror starkt på drömtolkning, men är det inte redan tolkat när själva rädslan är det man drömmer om. Kanske drömmer jag om det för att någon svikit mig, kanske utan mitt vetande.
I vilket fall som helst är svek en av mina största rädslor, en mardröm helt enkelt. Att svika någon på de sätten jag drömmer om finns inte i min värld.. kan drömmarna försvinna eller "sanningen" komma fram.

De två sista veckorna har varit outhärdliga, men med nöd och näppe har jag klarat det, och lyckats hålla humöret uppe med några Zyprexa och Risperdal, min nya medicin. Tankarna har haft party och ett ständigt kaos har gjort mig sällskapt, vissa dagar hälsade ångesten på. Men idag tror jag allt har släppt, jag hoppas det iaf. Idag kom det tårar utan anledning, eller en anledning fanns men jag tyckte den inte var värd att nämna, jag grät för att min karl inte skulle vara hemma i helgen, kanske för att jag hade sett framemot en helg med mys och lite festande, trots att han hade sagt att han kanske skulle iväg och fiska. Nu blir det fiske ändå, och jag har blivit medbjuden. Om det blir båttur följer jag gärna med, annars stannar jag nog hemma.

I veckan har jag dessutom avbokat två av mina tider, den första till min Dr. Kurator och den andra till rehabgruppen, jag känner att jag inte är riktigt redo för den.. inte än. Imorrn ska jag träffa min sköterska, och det kan jag inte missa.. det är nog det enda jag ser framemot nu i veckorna, hon tar tag i saker, och jag gillar henne. Imorrn blir det minnestest, och snart även ett Neuropykiatriskt test.. jag kanske redan sagt det, men just nu är det det viktigaste.

Nu till lite roligare, jag har köpt ett nytt akvarium, större än mitt tidigare.. det var tänkt från början att det skulle stå hemma hos mig, så mina yngel skulle ha ett eget hem i mitt gamla akvarium. Men jag var generös och nu står det hemma hos min karl, han har blivit som besatt och åker och kollar fiskar och tillbehör i stort sett hela tiden. Kul att man kan komma med en del roliga saker iaf. Visserligen har jag en liten plan, nu när vi har ett delat akvarium.. måste vi ju ha en delad bostad, eller är det inte så?
Vi får se, vi får se.