Det är delat just nu. Allting!

Min ena halva mår bäst, underbart, lever livet, livet lever. Överallt, hela tiden.. någonting!
Energin sprutar ut ur alla möjliga och inte möjliga tänkbara hål. Ush så det låter.
Det kliar i fingrarna, i benen, i hjärnan. Jag vill tänka, pilla och dansa.

Den andra halvan som dyker upp helt utan förvarning gråter tills tårkanalerna svullnar.
Har ångest över allt. Och gör dumma och onödiga saker.

Det är trist, men i det stora hela börjar jag se det ljusa i livet.. men jag tror det kryper i buskarna, jag tror att det ljusa kommer blända mig tillslut, och kanske.. om jag inte passar mig, händer det igen.

Tidigt i mitt liv hamnade jag i kläm då mina föräldrar skilde sig. Jag kommer inte ihåg om jag kände mig lämnad, övergiven. Kan hända att jag gjorde det, antagligen. Vem skulle inte göra det? Självklart fanns mina föräldrar där, men inte som en familj.
Att det senare skulle drabba mig och mina förhållanden till människor har jag aldrig funderat på. Visst har alla svårt att bli övergivna, men vi alla reagerar på olika sätt. Vissa kanske tar det hårdare, vissa går vidare med sitt. Jag är nog av den tidigare arten. Jag har svårt att bli lämnad, däremot har jag inga problem med att lämna.
Mitt nya mål är att börja ta det på rätt sätt, ett lätt sätt. Att jag faktiskt inte blir övergiven, att vi bara går åt olika håll. För sånt händer.

Med bakiskräk i halsen och en ständig magvärk tillbringar jag min dag INOMHUS, helst framför tvn med en varm kopp te.. helst under en filt också!

För att må bättre måste jag sysselsättas i princip hela tiden, och det gör jag. Jag har mycket att se fram mot de närmaste dagarna, nya vänner som det ska fikas med.. en överraskning som ska delas ut och en god vän som kommer hem efter en lång utlandsresa. Det känns bra. Helt okej.

Jag har inte kommit över någonting, men jag har börjat se saker med andra ögon. Tar det lugnt, ser vad som händer. Att press bara sinkar, att få vara ifred en tid. Att tänka. Låt oss tänka på saken.. det löser sig till det bästa, det gör det alltid!!!

Men jag överlever, och det är det viktigaste.
Jag har nu förstått att jag klarar av att leva ett någorlunda själständigt liv, om jag så även bara gjort det i en vecka. Jag har också förstått att jag har många nära vänner, som finns där. Jag har förstått att jag kan ha kul, att jag faktiskt mår bättre.
Idag fick jag ett kort nervsammanbrott som avslutades med en känsla av odödlighet. Just nu kan ingenting knäcka mig, jag ska bli en sten! Jag ska kämpa så det hörs, tvärs över hela världen och runt igen.. och eka ska det!
Hör och häpna var jag faktiskt ute på en 1½ timmes promenad idag också, och stolt som tuppen är jag! Jag börjar komma upp på fötterna igen, jag börjar känna energin komma tillbaka. Nu ska livet komma tillbaka, för jag har mycket att bevisa.. både för mig själv och andra.

Välkommen livet, jag har saknat dig.

Jag har gått ner mig i graven. Totalt!
Jag önskar att så mycket inte varit sagt, inte varit gjort, inte varit så förbaskat svårt. Jag önskar att sjukdomen aldrig kommit till mig, att jag hade kunnat leva ett "normalare" liv. Att jag hade klarat mig från alla jobbigheter, alla vändningar. Alla skrik, alla tårar.. allt! Jag önskar det så mycket att jag skulle göra vad som helst, jag skulle hoppa ner från en bro bryta alla mina ben, dyka till havets botten (jag som är så rädd för vatten), jag skulle kunna sälja min själ till han där nere. Vi kan göra ett byte, han får min själ, jag får dig tillbaka. För det är ungefär hur det känns. Jag saknar min andra hälft, jag saknar så mycket att det gör ont i hela kroppen. Jag hoppas på den där nystarten, tänk om vi skulle klara av det här, tänk om det skulle bli VI igen.


Jag önskar att sjukdomen aldrig hittat mig, jag önskar att du älskar mig som du tidigare gjorde.
Det känns inte riktigt bra.

Jag funderar i massor, jag är ledsen, har ångest, men kan inte sluta
tänka på bra stunder.

In our darkest hour
In my deepest despair
Will you still care
Will you be there
In my trials
And my tribulations

Through our doubts
And frustrations
In my violence
In my turbulence
Through my fear
And my confessions
In my anguish and my pain
Through my joy and my sorrow
In the promise
Of another tomorrow
I'll never let you part
For you're always in my heart




Det är Michael Jackson, jag kunde inte låta bli att bli berörd av den här texten. Det är ungefär vad jag vill få ut av den här dagen, det här året.

Det här med facebook! Det här med nudepictures.. eller halfnudepictures.. det här med att visa för mycket på världens största community. Det är bara för mycket!

Nej, det gäller inte bara Facebook, fejjan, nyllet eller vad man vill kalla det. Det gäller även bloggar, bilddagböcker osvosv. Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att lägga ut dessa halvnakna bilder på en själv, personligen skulle jag bli generad bara det togs en sådan på mig. Nuförtiden viks det inte bara ut i tidningar som Café, det viks ut överallt. Och ja, jag stör mig på det.. otroligt mycket. Ett par bröst ska inte fläkas ut så att vem som helst kan cybermysa med dom, de ska sitta där de sitter och bli mysta med för själva mysets skull, med någon man tycker om, eller kanske någon man bara vill ligga med. Det spelar egentligen ingen roll bara det är IRL liksom!

Det där med att arbetsgivare går in och kollar på sina anställda via facebook också, verkar lite absurt.. lite överdrivet. Vi alla har väl ett privatliv, jag menar säg inte att din chef aldrig blivit fotograferad i onyktert tillstånd.. Men gränsen går väl där, partybilder är ok.. halvnakenbilder är att gå för långt, i det läget hade jag också reagerat!

Jag försöker gå framåt, upptäcka nya saker.. om mig själv och allt annat.
Har jag någon gång gjort ett misstag, hamnat i en dålig vana, försöker jag att inte göra om det, det är väl så det ska vara?! Man lär väl sig av sina misstag?! Jag är inte guds barn, jag gör inte allt rätt. Däremot har jag gjort många misstag om och om igen. Tillslut har jag väl lärt mig, att det inte blir bättre. Vissa saker ska man låta bli, vissa saker kanske inte passar mig, gör inget gott för mig. Jag kan känna att vissa ger upp lite för fort, nu säger jag inte att jag inte är en av dom. Men visst blir man besviken, någon man trott på går tillbaka till samma spår.

En nykter alkoholist som blir onykter.