Det skulle bli något fint och vackert.

Det skulle bli något fint och vackert.

Du vet om mina känslomässiga barn och tonåringar, att jag ibland.. oftast står på kanten och tittar ner. Utan den där riktiga där inne.. Hon har ingen kontroll, vill på något sätt slippa och släppa den. Men vet att det inte går, att kontrollen alltid måste finnas där för att hon ska överleva. Ibland släpper jag tyglarna, låter de som vill ta över. Men det funkar inte så, det fungerar inte alls. Idag begraver hon sig i täcken och filtar.. gömmer sig, för att försöka komma bort. Ansvaret ligger inte hos mig just nu. Hoppades på ett svar hon inte fick. Hon är där hon började, tvekande och drömmande.
De har sagt att vi tillsammans ska hitta en lösning. Hon tror inte på medicinen idag. Att vi ska kämpa och att hoppet finns där. Hon tror inte på livet heller. Att när hon faller tar någon emot. Hon önskar att någon gjorde det, men idag tror hon inte på det heller. Ett till liv tror hon skulle hjälpa, en liten själ att ta hand om.. en själ som går ihop med hennes. En själ som får henne att ta ansvar för något. De tror inte på sådant dumprat, att en nyfödd liten själ kan få henne att må bättre. Hon orkar inte längre.
Nu sitter hon där, med en nalle i handen.. en nalle som heter Torkel! Hon låtsas att han har en själ, att det bor någon där inne i allt det luddiga och mjuka. Utan Torkel känner hon sig ensam, fast hon vet att han bara är en dum nalle. Nu sitter hon där med myrpirrspiller.. och hoppas att ett svar kommer snart.