Det skulle bli något fint och vackert.

Du vet om mina känslomässiga barn och tonåringar, att jag ibland.. oftast står på kanten och tittar ner. Utan den där riktiga där inne.. Hon har ingen kontroll, vill på något sätt slippa och släppa den. Men vet att det inte går, att kontrollen alltid måste finnas där för att hon ska överleva. Ibland släpper jag tyglarna, låter de som vill ta över. Men det funkar inte så, det fungerar inte alls. Idag begraver hon sig i täcken och filtar.. gömmer sig, för att försöka komma bort. Ansvaret ligger inte hos mig just nu. Hoppades på ett svar hon inte fick. Hon är där hon började, tvekande och drömmande.
De har sagt att vi tillsammans ska hitta en lösning. Hon tror inte på medicinen idag. Att vi ska kämpa och att hoppet finns där. Hon tror inte på livet heller. Att när hon faller tar någon emot. Hon önskar att någon gjorde det, men idag tror hon inte på det heller. Ett till liv tror hon skulle hjälpa, en liten själ att ta hand om.. en själ som går ihop med hennes. En själ som får henne att ta ansvar för något. De tror inte på sådant dumprat, att en nyfödd liten själ kan få henne att må bättre. Hon orkar inte längre.
Nu sitter hon där, med en nalle i handen.. en nalle som heter Torkel! Hon låtsas att han har en själ, att det bor någon där inne i allt det luddiga och mjuka. Utan Torkel känner hon sig ensam, fast hon vet att han bara är en dum nalle. Nu sitter hon där med myrpirrspiller.. och hoppas att ett svar kommer snart.

Tvångsmässigt oberörd...

Jag är delad i två... två händer, två fötter.. två ögon...
två viljor, två känslor.. två personer.. som alltid tycks glömma..
Dubbel önskan... dubbelmacka?
Hatar, mår och beter dubbelt.
I första stund är jag jag.. i nästa har jag glömt hur man gör.


I beskrivningen, instruktionsboken.. står det hur man sätter ihop en människa.. Min hade dyskalkyli.

Ett litet uppdaterande för er som undrar vart min telefon tagit vägen.

I december fungerade jag nästan som en vanlig person, trots att mitt bussåkande uteblev och mina utekvällar ofta slutade med ett breakdown och en härlig pizza. Nu har det blivit värre än någonsin, jag märker av min sociala fobi vart jag än befinner mig.. Att äta med familjen går inte, jag blir helt enkelt för stressad. Just nu är varje dag en kamp om överlevnad men samtidigt ett hopp om död. Det låter hemskt det gör det. Men min ena halva krigar mot den andra och för några veckor sen gav jag upp på riktigt, för att låta mig få chansen att börja om på nytt, med nya mål och en hel massa energi... det fungerade inte.. jag kom inte upp på den där nivån där jag orkar stå emot allt som försigår i mitt huvud.
Jag har träffat min nya kurator två gånger, jag gillar henne starkt! Hon har förklarat att det känslomässiga man har kan fastna i olika åldrar om det då har hänt något traumatiskt.. jag har fastnat i min känslomässiga 4-åring.. Är rädd för att vara ensam, känner mig alltid ensam.. och på något sätt så fort någon går från mig altid övergiven, trots att jag vet att alla alltid kommer tillbaka. Vi har inte hunnit så långt än men jag vet att jag har en känslomässig 12-åring att jobba på också och som grädde på moset en känslomässig 16-åring.. de senaste åldrarna är inte ens lätta att leva.. hur ska jag kunna gå tillbaka och kunna förstå mina känslor vid sådana åldrar. Som sagt är det mycket att jobba med men Monica/kuratorn stressar inte.. vilket passar mig.. för mycket stress för mycket press och då hamnar jag alltid två steg bakåt.
Just nu är jag sjuk på många sätt men det mesta kommer från min depression.. nu har jag fått den diagnostiserad till en mellansvår-svår depression.. och det underlättar en del att veta att min sjukdom finns på papper. Det finns mer på pappret som jag inte förstår men jag vet väl på ett ungefär hur det ligger till.
Förutom min sociala fobi och depressionen har jag något som kan översättas lätt med en emotionell störning... Det som diagnos kan man ta lite hur som helst men  jag förklarar det så att.. Jag ser helt enkelt inte hur andra mår, kan inte se andras behov.. ellerl känslor.. vid vissa tillfällen har jag svårt att lyssna på andra också, då jag helt enkelt blivit för ego.. I Mitt Liv finns bara jag och mina behov.. jag försöker alltid så gott det går att försöka förstå och lyssna på andra, men oftast går det inte så bra.
Mitt känslomässiga liv åker bergochdalbana och man vet aldrig vilket humör jag är på.. de sista två veckorna har varit hemska inte bara för mig utan främst för dom i min närhet.. jag kan bara hoppas att ni finns kvar.. och står ut... mer kan jag inte göra.

Några ljuspunkter finns det i mitt liv, den ljusaste av de Daniel.. har inte bara tagit ansvaret för mig.. han försörjer mig, är min hjärna och mitt minne när jag tappat det på vägen.. han stöttar alltid när det behövs, finns vid min sida hela tiden.. och med daniel behöver man inte säga han har redan sett och vet med största säkerhet vad han ska göra. En människa som jag fortfarande är evigt tacksam.

Jag måste ge en eloge till en del grabbar och män i min närhet också.. den ena man känner så utan och innan att lite sällskap räcker för att få känna den där närheten vi har till varandra.. sen har vi den där mannen.. den där gamlingen, som alltid tycks veta allt och säger meningar liknande med min kurators.. som ger mig kattmys, andrum och cashew...

Jag har svårt att umgås just nu, dels för den sociala fobin och resvägar man oftast måste tas.. men mest för att många inte förstår, och många försöker att förstå men inte riktigt vet. Jag är ett helvete att leva med en djävul att umgås med och just nu vill jag ha space för att kunna vara den jag är just nu, slippa mina tankar att det här inte är jag.  Det är svårt att förklara allt ihop men det enda jag ser och bryr min om är mig.. allt är JAG JAG JAG nu...