Sambos, vårdhem, mediciner och måsten

Jag bor i princip med min karl, i våran lilla stuga på pappas tomt. Han har fått en egen hylla i garderoben. Han sover här trots att jag inte gör det ibland. Igår införskaffade han värsting-högtalare inklusive dvd.. pioneer ska det vara, och pioneer blev det!
Idag ska vi till Ikea och köpa lådor att ha under sängen, och hyllor att ha på väggen samt spots att ha under hyllorna. Och bara för att måste vi kika lite i fyndhörnan. Idag känns det verkligen som om vi redan bygger på vårat kärleksnäste.. trots att det inte är som "på riktigt" eftersom vi fortfarande bor hemma. Jag kan inte annat än att sitta och fantisera och fundera på hur det kommer att bli, hur det kommer se ut.. Jag vill börja på det redan nu..
På Lotsen, vårdhemmet jag varit på stod det i papprena Pojkvän/Särbo.. och det stämmer ju faktiskt inte. Vi är mer sambos än särbos.

När jag nu redan berättat vårdhemmets namn kan jag lika gärna köra på. Det är ett blandhem, där alla inte så agressiva människor kommer, om man har tur att komma så långt, det är ett zombieboende. Alla är gamla och grå, eller nästan gamla och bittra. Ibland kommer det in en och annan ungdom, men de är tysta.. sitter för sig själv och ofta matvägrar de. Att sitta där.. är ibland som att vara med i en riktig psykfilm.. det piper alla skötare springer dit.. öppnar dörren och inte förens då hör man skrik som skulle kunna jämnföras med ett dödsskrik. Det är vid såna tillfällen det känns i magen. Man får själv lust att skrika ut allt man har där inne. Men det gör man inte, för då kan man vara säker på att man får sitta där några dagar till.. Allt går på rutin där, allt handlar om rutin, och kanske är det de flesta läkare säger att rutin är det viktigaste, rutiner får dig att må bra. Där är det rutin att alltid vara beredd att en skötare knackar, öppnar dörren och kliver in, de väntar inte på ett svar.. de bara kliver rakt in.. jag har funderat på.. tänk om man har besök och fifflar lite i underkläderna på varandra.. va gör de då om de kliver in? Går de ut igen eller stannar de och fortsätter prata om det man egentligen inte bryr sig om.
I Hallen sitter ofta de lite "friskare" så fort det börjar pipa vänder alla huvudena och kollar vilket rum det nu är? om det ringer på dörren och okänd kliver in måste alla veta vem det är och vad personen gör där. Något som i verkliga vardagen är en skitsak som att någon går förbi blir världens händelse där inne. Tänk att det kan vara så stilla, så dött. Min favoritstund på dagen är när medicinpersonalen kommer, det finns två att välja på och de båda är riktigt trevliga.. kanske just för att de har mediciner.. Jag har börjat lita fullt ut på mina piller nu, jag har fått för mig att allt kan botas med medicin. Och oftast kan de det.. Eller? Zyprexa är min nya hjälte de kan få bort alla dåliga känslor på ett kick, ibland får man vänta längre, ibland ingen stund alls. Det är min behovsmedicin precis som mina Imovane blev tidigare.. utan läkarens rekommendation.
Imovane äter jag inte längre alls jag har tagit kontrollen där och även om jag saknar varje dag, har jag sagt åt alla läkare att de verkligen inte ska sätta in dem, då jag så lätt blir beroende igen. Kicken är allt man söker när man mår som jag, det är som att droga något olagligt, och sånt kan ju aldrig vara bra. Solong Imovane, vi ses nog aldrig igen.
Jag har tänkt mycket på beroende och droger, det kan vara så lätt att hamna i sådana råtthål när man lider av en psykisk sjukdom, jag har nog haft turen eller kanske diciplinen att aldrig hamna i det hålet. Men så lätt det skulle vara egentligen, att ta till alkoholen eller drogen för att för stunden må lite bättre.
Jag har också tänkt mycket på den ärftliga faktorn, just när det gäller bipolär.. och nu är jag helt säker på var den kommer ifrån.. från min fars sida. Vissa jobbar bort det, andra dricker bort det.. jag hann aldrig komma så långt. Tur tur och åter tur.
Tack vare min diagnos och mina möten med Dr. Robert kanske det blir lättare att förstå hur vi alla fungerar.

Själv kan jag inte än förklara för mina nära hur jag fungerar, för det vet jag inte själv riktigt. Jag ser inte de stunder jag blir manisk och jag kan inte se symtomen för depressionerna. Det enda jag egentligen kan är de gånger ett utbrott är på väg, det känner jag när jag vaknar och ibland oftast redan dagen innan. Jag måste bli proffs på mina mediciner och sjukdomar, jag måste bli proffs på mig själv. När jag kommit så långt kan jag själv ta kontrollen och leva ett "normalt" liv. För det är det jag måste göra ta kontrollen.